Det är faktiskt många som undrar vad vår bokklubb egentligen är för någonting och jag har sagt det förr, om man inte har någon får man se till att starta en. Så blev det 2011 och ett gäng tjejer från min löparklubb Tjalve ville vara med. Konceptet blev att vi sju höll i en varsin klubb om året. Veckodagen är söndag 18:00. Maten är soppa med tillhörande bröd. Den som håller i träffen föreslår tre böcker med lite tidsvarsel och en omröstning sker på facebook vilken vi ska läsa.
Nu har det gått elva år. Vi har växt till åtta vilket också är vårt maxantal. Det är en exklusiv klubb. Maten har utökats med smaskig efterrätt eller kaka. Ni kan lätt räkna ut hur många böcker som avhandlats. Över 80. Vilka fantastiska historier vi har tagit del av och världar vi har trätt in i tillsammans. Men framför allt tar vi del av varandras liv i medgång och motgång. Vi älskar vår bokklubb och den har högsta prio. Jag har missat två gånger under åren. En gång när jag bodde en tid i Italien och i våras när en resa blev inbokad sista minuten. Men såklart var jag med på länk. En avknoppning av bokklubben är dessutom teatergruppen där fem av oss är med. Och numera ses vi då och då för en förlängd klubbhelg. Nu senast i helgen var det dags för en sådan.
Ibland är jag lite disträ. Så disträ att jag undrade varför vi inte tog E22:an till Västervik utan åkte E4:an via Linköping. Svaret var enkelt. Vi skulle till Hultsfred. Men det blev ju såklart lika bra, särskilt då vi hade hyrt boende i en ombyggd lada mitt ute på landet i den lilla byn Jernudda hos Jernuddens gård. Vilken grej. Stort och rymligt. Underbar miljö. Och pimpad av Emma, som är illustratör, bland annat till barnboksserien Upptäck naturen (www.eplaros.se). Lovar att ni känner igen bilderna om ni inte redan vet vad jag snackar om.
Så vad gjorde vi till att börja med. Jo, vi snörade på oss löparskorna såklart. Inte Nina som är gravid i åttonde månaden med tvillingar och inte Anna och lilla Ivar 5 mån som Nina hämtade på tågstationen när vi gav oss av, men vi andra. Och vi sprang in mot Hultsfred utan någon egentlig plan mer än att jag och Elin ville återuppliva lite festivalminnen. För det var ju här som bekant det hände. En del av svensk musikhistoria. Hultsfredsfestivalen. Jag var där några år runt millennieskiftet och gick all in. Vi var på plats på måndagen fast banden inte började spela förrän på torsdagen. Ni kan tro att vi var smutsiga, trötta och slitna efter dessa dagar. Men lyckliga i sinnet för allt vi fick uppleva. Vilka minnen. Både framför scenerna och på campingen. En riktig höjdare var året då Håkan Hellström och the Ark avlöste varandra på Hawaiiscenen i strålande solsken. Vilken lycka. Konserten med Cardigans är också varmt om hjärtat. Vilka jag och min vän Maria återupplevde nu i somras i Helsingör.
Vi sprang över området som numera är skyltat med återblickar och erbjuder en slags audioguide därtill. Listade ut var några av scenerna hade stått. Behöver knappt nämna att det inte var helt lätt att passa in allt utan festivalare och hullabaloo på plats. Vidare över tågrälsen och den fina stationsbyggnaden genom centrum som mer var ett hål och en stor jordhög just nu, men med två konstinstallationer i form av elgitarrer bredvid byggstängslet. Tillbaka samma väg en bit längs sjön Hulingen. Blev 14 härliga kilometrar. Någon utomstående hade frågat om alla verkligen vill springa. Svaret är ja. Vi är sprungna ur vår löparklubb Tjalve så det är naturligt. Faktum är att vi vill väldigt mycket samma. Något vi diskuterade under helgen och mitt förklaring är att vi är ett gäng som träffades senare i livet för ungefär tolv år sedan och redan då hade samma intressen. Till skillnad från kompisgäng från förr där man ses ibland och alla har formats och många gånger skapat egna preferenser och olika prioriteringar. Inget fel i det. Men här går allt som tåget och alla tycker samma gällande vad som är ett skönt upplägg.
Detta var egentligen min bokklubb och då den förlagts till Hultsfred hade jag kokat soppa på förhand och tagit med. Bröder fick bli bakeup och äppelpajen hade jag tagit med i förberedda delar som snabbt monterades och vi kunde sätta oss till bord snabbt och effektivt efter löpningen. Nu var vi hungriga. En alldeles för sen lunch. Ordningen återställdes snabbt. Allt åts upp.
Några vilade lite. Faktiskt jag också. De andra gick ned till bastun vid sjön och började elda den varm. Vi andra anslöt. Några öl. Bad, eller i alla fall lite plaskande i vattnet där botten var alldeles för långgrund och äcklig. Solen gick ned. Så vackert så man blev tårögd med våra nakna siluetter i motljus.
Boken avhandlades i soffan med lite snacksande. Praktiskt att den innehöll diskussionsfrågor. Ingen upplyftande historia men oerhört välskriven där metaforerna och språket hade gjort den klart läsvärd. Obehaget om kvällarna – Marieke Lucas Rivnevelj – var titeln. Nu är min uppgift att skriva en recension och recepten på ett blad pimpat med några bilder från träffen som sen kopieras och fördelas i gruppen. Ni förstår att vi har ett ambitiöst arkiv att bläddra i med boktips och recept.
Middagen blev plockmat vilket vi anammade som ett framtida koncept. Slapp någon särskilt disk, funkar toppen med ett gott vin och man kan sitta och äta hur länge som helst utan att det blir skinn på såsen eller något annat mister sin smak. Men en tidig kväll, det var vad vi alla prioriterade, trots myset. Detta är en oas och helg för att tanka energi.
Vilken fröjd att få sova länge och ostörd. Morgonjoggen blev innan frukost och på en strövstig i området. Över ängar. Längs sjön på sandstrand. Upp i ett fågeltorn. Någon extra kilometer på vägen innan vi vände för att få ihop en adekvat distans. Nina och Anna hade fixat frukost. Ännu ett skäl till att ha plockmat kvällen innan är att frukosten blir till version 2.0. Den hade ingen tidsgräns. Jag njöt av att få äta i fred. Sen åkte vi hem.
Några ses redan nästa helg. Då är det Höstmilen utanför Norrköping. Även barnen kommer med och springer. Men jag missar denna årliga tradition för Tjalve åker till Amsterdam och springer mara respektive halvmara. Nämnde jag att jag är disträ ibland. Så disträ att jag hade anmält Björn till helgens lopp men missat, eller tabbat mig när jag skulle få till min egen anmälan. Loppet är fullt. Sådan himla tur att en i klubben har fått förhinder. Startplatsen gick att registrera om till mitt namn i sista stund. Puh.
