Av någon anledning hade jag missat Karlstad. Eller nej, det är inte riktigt sant. För två år sedan efter att ha varit i Åmål hade jag 90 min väntetid på tågbyte just där. Det gav utrymme för en löprunda. Två locals dök upp efter min fråga på Facebook och vi joggade staden ihop. Men nu i helgen gick jag all in.
Vi anlände i fredags. Det var blåsigt. Det var kallare än det varit på länge. Tur då att jag slapp simma 3000 meter i Karlstadsimmet. Det var det andra som gjorde i mitt ställe. Jag joggade in till stan. Där finns ett Stora torget. Många vagnar med spännande snabbmat. Där var även halvfulla människor i togas. Andra i karateband på huvudet. Studentikost som tusan. Och så en staty. Fredsmonument rest av värmlänningarna 1955 till minne av den fredliga upplösningen av den svensk-norska unionen. Lagom när jag var klar med denna lilla expedition sprang jag förbi och hejade ned simfolket i Klarälven. Jag sprang runt Orrholmen medan de vevade runt i vågorna. Tillbaka för att heja upp dem. En del tog längre tid på sig än andra. En var näst sist upp. Det var en av våra krigare i team Salming. Hans lilla dotter på sju år var där. Hon sa att det var bra att inte simma så fort för man kan få kramp. Gulle henne. Pappan hade nog hellre kommit upp tidigare ändå. Han hade fler grenar denna helg. Exakt. Vi var där av en orsak. Teammeeting med Salming. Kärt återseende. Något vi längtat efter. Var jag själv sugen på att hoppa i dagen efter. Svar nej. Och solen. Den lyser inte alltid i Karlstad.
Fast nästan alltid. För lördagen blev strålande fin. Vi skulle köra sprint i Karlstad triathlon. Jag hade inte varit klädd i våtdräkt sedan förra året vid denna tid. Var väl kanske dags då. Och det var faktiskt inte så kallt i vattnet. Simmade iväg och döm till min förvåning när det var riktigt kul. Jag crawlade hela vägen. Ok, det var bara 400 meter. Men ändå. Och nej. Jag var inte först upp ur vattnet. Inte på långa vägar. Snarare en av de sista. Whatever. Iväg på cykel. 2 mil. 2 varv. Rullade på. Försökte att inte få cykelben. Resulterade inte i något särskilt tempo. Höll ändå ställningarna och det var alltså inte så många som körde om. Fanns ju heller inte så många som kunde göra just detta eftersom de flesta låg framför. Sen ut på löp. Jippi. 5 kilometer. 2 varv. Sprang om en hel massa folk. Trots att jag sparade lite på krafterna. När det bara var 500 meter kvar kunde jag inte låta bli att springa om tjejen framför mig. Det visade sig att hon var först. Och nu blev jag först. Jag vann. Hon såg lite besviken ut. Men det gjorde inget. För vi båda vann ändå. Hon var i tävlingsklass. Jag i motion. Då blev hon glad igen. Men alltså shit. Jag spelade triathlon och vann. De bästa var inte där, men spela roll, jag var först. Hoppade runt och åt korv. Man fick både korv och öl. En himla trevlig tillställning.
Nu var inte dagen klar. Finns det fler tävlingar att köra vill man såklart vara med. Olympisk distans på schemat och det fanns stafettklass. Perfekt. Vi hade dessutom fått ihop ett damlag i namnet team Salming. Bara på kul. Lätt att säga. Var väl ingen som trodde på det. Egentligen. VM nästa vecka. Ta det lugnt. Yeah right. Hur lätt är det att tänka så när Malin är nästan först upp ur vattnet och dessutom i ledning före killsimmaren i team Salming. Camilla ger sig ut på cykel fyra minuter före dem. Shit. Krig. En tyst kamp mellan mig och Fredrik som också skulle ut på löp. Bara på kul. Eller hur. Speciellt eftersom vi är jämna på milen. Camilla gör sitt bästa cykellopp och kastar sig av cykeln. Tommy inne några sekunder före henne. Fredrik får ett litet försprång. Fyrtempo borde räcka denna dag. Det måste räcka. Men han sätter iväg. Vafasen. Går han mot pers. Jag måste köra kontrollerat. VM nästa vecka Frida. VM. Det är typ viktigare. De andra hejar. Tjejerna på riktigt. Killarna lite halvironiskt. De leder men är ändå nervösa. Prestige. Släpper ändå iväg Fredrik. Måste bli läggmatch. Usch vad jobbigt det kändes. Redan när vi kommer in som tredje lag efter två lag med killar bestämmer vi oss. Nästa år blir det rematch. Så det så. För då är det inte VM veckan efter. Ja ja, det viktigaste är att ha kul. Och det hade vi ju haft. Big time.
Ännu mera korv och sen till hotellet. Vi kollade på film om Börje. Vi klämde på skor som släpps säsongen 2019. Vi åt grillbuffé. Vi skrattade. Vilket team. Att sporta är kul. Att sporta ihop är grymt kul.
Solen sken även på söndagen. Från en klarblå himmel. Kineser i vikingahjälm vid frukostbuffén. Viken helg. Det var dags för en halv Ironman. Jo vissa gick all in och körde även den. Jag hade velat men joggade iväg till Tingvalla idrottsplats för att köra mitt toppningspass inför nästa veckas drabbning. Jag fick banan helt för mig själv. Allt gick enligt plan. Det gick snabbt och jag blev trött. Joggade tillbaka. Lagom för att heja på löpningen. Det är så kul att ibland få stå där bredvid och se andra springa. Himla många norskar på banan. Kändes inte alls som den svensk-norska unionen var upplöst. Det blev banrekord med tio minuter. Vilken grej. Småsnackade med lite folk. Frågade om man ville haka på oss till Marrakech på träningsläger i januari. En kille som satt i en bagagelucka tyckte jag såg sugen ut. Gick fram. Sa att han som vunnit var himla duktig och hade slagit banrekord. Visade sig vara just killen i bagageluckan. Mer korv. Kramar och hej då. När ska vi ses igen. Hoppas snart. Team Salming for the world. Ett glatt gäng i snabba skor.
