En del märker att åren går för att de blir äldre. Eller på grund av att barnen växer. För mig består livs- och årscykeln mycket av ett lopp. Vårt lopp. VikboVändan. Har inte räkningen på alla timmar som vi lägger ned. Hur många löpande rundor jag och Elmina konfererar under. Men det är ett som är säkert. Vi ses aldrig utan att bolla något kring vårt event. Aldrig någonsin. Det är vår baby. En baby som nu har blivit ett barn. Fyra år. Klart värt att fira. Vi är glada att ni gjorde det ihop med oss i lördags. Big time.
För det blev en helt underbar lördag. Tidigt i fredags vaknade jag av åskvädret från hell. Det regnade så kraftigt att jag åt frukost, bestämde mig för att korta ned mitt pass och vilade en stund till. Att springa långa och hårda intervaller på Borgsmo gör sig inte lika bra i störtregn. Men det är viktigt att passet inte uteblir. Att man gör något. Annars är det så lätt att vika ned sig nästa gång det blir tufft. För att klara jobbigt måste man träna på jobbigt. För att bli bra på att arrangera lopp måste man också träna på att arrangera lopp. Efter en snabb dusch och frukost stod Elmina på gatan. I ett svagt ögonblick hade vi sagt att jag skulle cykla upp och möta henne vid Tjalvegården. Men det går sådär när man har 20 kg godis plus muggar, chips, sopsäckar och tallrikar därtill. Nej det fick bli bil gården för påfyllning av material som vi skulle låna. Fullpackade rullade vi ut mot Vikbolandet i den soliga morgonen. För det sprack upp och blev sol. Och sol skulle det förbli.
Packa lådor och säckar med det som skulle till kontrollerna. Fixa skyltar. Börja märka banan. Lämna grejer. Spraya pilar. Tänka igenom att de som inte kan banan inte skulle ha något problem att hitta. När man ordnar ett lopp måste man tänka ur en deltagares perspektiv. På alla plan. Från anmälan, ja till och med innan dess, fram till målgången och resultatrapportering. Vi behöver tänka på allt. Vi är två stycken och inget kan lämnas åt slumpen. Men det skulle inte gå helt själva. Vi är glada att numera ha ett stabilt gäng ute på gårdarna, i de lokala föreningarna, i våra familjer och i hus längs banan som hjälper oss att genomföra detta lopp. Vi är spindlarna i nätet. Men väven kan vi inte fixa själva.
Morgonen blev lunch. Lunch blev eftermiddag. Eftermiddag blev kväll och vi var trötta. Sådär trötta att man inte riktigt kan tänka klart. Så vi åkte hem. Återsamling skulle ske på lördagsmorgonen.
Solen sken. Klockan var 06:30. Vi skulle sätta upp pilarna. Vet inte hur vi hade tänkt. Tiden blev knapp. Tur att vi hade förberett lite dagen innan. En himla tur. Vi jobbade metodiskt och tidseffektivt och blev extra glada när vi kom till starten utanför ICA och Bosse och Mats redan hade satt upp tältet. Dessutom hade det som en skänk från ovan dykt upp en låda till med medaljer till barnens lopp. ICA hör bön. Tiggaren utanför affären hjälpte också till med bord och vattendunkar. Fick ett samtal. En av tjejerna som skulle vara i sekretariatet hade fått vända. Hennes tjurar hade rymt. Sådant kan hända. Tur att fler hade erbjudit sig att hjälpa till. Vid halv tio började barnen komma. Många barn. Hela 44 st. Elmina gick upp med dem till skogen. En liten flicka kom sent. Klädd i bästa löparklänningen. Började gråta. Klart vi fixade nummerlapp och en sen start. Hos oss får man springa ett varv på 700 meter eller två stycken. Familjen Skuthälla har varit med sedan starten. Alla tre syskon springer fort med många glada barn därefter. Alla får glass från Sänkdalen och alla får medalj. Precis som det ska vara.
En kille kom förbi sekretariatet och undrade vad som stod på. Vi berättade. Han hade en cykel. Så bra. Det blev en sen efteranmälan. Men först var det först dags för löparna. Eller inte bara löparna. Vi erbjuder något unikt. En duoklass. Vad är då en duoklass. Jo det är när man har en cykel och är två som turas om att springa. Hela fjorton duetter kom till start. Med olika strategier. Några skulle byta var femte kilometer. I ett annat par skulle en springa 40 min och den andre 20 min innan varje byte. Somliga i enhetliga lagdressar. Andra bodde i olika städer och såg detta som en kompisträff med massor av kvalitetstid längs banan. Löparna. Vissa hade redan sprungit 189 marathon medan andra var debutanter. Faktum är att många var debutanter. Vi är så glada att vårat lopp är ett man väljer för att testa på distansen. Det är längre än ett marathon men att äventyret och njutningen är i fokus gör att många vågar. Plus att gårdarna och alla andra energistationer gör att man får den bästa supporten. Ett sprudlande startfält gav sig iväg. Och en timme efter dem. Cyklisterna. Ett stort gäng. Vi får heller inte glömma våra internationella deltagare. Fyra från Cypern. De hade aldrig varit Sverige men kom hit för VikboVändan och stannade en vecka på Sverigesemester. En från Skottland som på besök hos vänner som kände till vårt lopp blev tipsad och gjorde en efteranmälan vid starten.
Nu till gårdarna och de andra kontrollerna. Efter fem kilometer stod EPA-killarna. Redo med en första dos vatten och spellistan som deltagarna själva hade önskat dånande ur högtalarna. Tio kilometer. Gisselö gårdsbryggeri. Persbärsen var bryggd just för detta ändamål. Och ja. Man fick smaka trots att man inte var i mål. Det är även därute vår sponsor Kuddby Power huserar och såklart hjälpe till att servera öl. Sedan förbi Veronika på Hageby med de gulliga små barnen iklädda västar och viftandes med flaggan. Godis och saft. Förbi den bedårande rosa kyrkan i Östra Ny. Lisbet och Kerstin berättade gärna om kyrkan för de som hade tid att stanna och bjöd på våra hemrullade chokladbollar. Snart halvvägs. Där står RÅ och bjöd på blåbärsjuice. Bara blåbär, inget annat däri. Nu började vändpunkterna in mot gårdarna. Kättinge IF ser till att man kommer först in till Vånga och strutsarna och sedan till Visätter och kalkonerna. Man får smaka på delikatesser och hänga med djuren där en alpackapuss med inkluderad selfie hör till favoriterna. Vid Häradshammars kyrka ska man svänga in vänster för att komma till glassmannen. Han bjuder såklart på glass och är något att se fram emot. Fyra smaker från Sänkdalens gård från ett riktigt glasstånd. Tåby IF ser till att man kommer säkert över Arkösundsvägen och efter mer peppp från EPA-killarna som nu har flyttat sitt ekipage är det bara en krok kvar. In till Bråvalla gårdsmejeri, den prisbelönta getosten och en dusch av vattenslangen för den som vill. Tillbaka via Arkösundsvägen för att springa den sista kilometern in mot mål och belöningen i form av Sänkdalens olja eller persbärs. Men alla är vinnare och alla får korv från ICA Östra Husby som Kuddby IF:s ungdomar serverar. 44,5 km på Vikbolandet, vilken grej.
Vilken glädje. Idel leenden. Fina racereports. Det kändes som vi fick vara med där ute på banan litegrann. Några i duoklassen hade köpt blommor på Bråvalla som de gav till varandra efter loppet. En tjej berättade en solskenshistoria där hennes trampa hade ramlat av, men fick hjälp av några åskådare på banan. De hade tagit med henne och cykeln in i garaget och gängat om fästet så att pedalen gick att skruva på igen. Göran i elbilen som åkt sist och sett till så alla kom i mål hade fått vara behjälplig vid en punktering. Inga olyckor förutom en vurpa som resulterade i ett skrapsår rapporterades från sjukvårdsteamet. Skönt. Vi delade ut pris i tävlingsklassen löpning. Det var Anna Helgesson från Kisa som återigen fick ett par nya skor från Salming. En ny vinnare, David Kasselstrand från Gamleby, fick detsamma. Kille nummer två, Jesper Larsson hade dessutom hittat bag in boxen från RÅ längs banan vilken nu var hans då han hade sprungit med den de sista fem kilometrarna in i mål. Fler fina priser, bland annat en valfri behandling från Helhetshälsans hus och dess duktiga terapeuter, presentkort från Visätter, träningsband från Abilica och olja från Sänkdalens gård. Inte bara till de främsta utan många lottade på allas startnummer. Mingel och glada miner. Trötta kroppar och lättade sinnen. Särskilt hos de som hade sprungit sitt första marathon och dessutom hade fått dryga två bonuskilometrar på köpet. Ett ultra. Apptek erbjuder inte bara elinstallationer utan även sina toaletter och dusch under VikboVändan. Den var säkert extra skön efter denna utmaning. Och gänget från Apptek. De var även med och cyklade.
Vid 18:00 var alla i mål. Precis när vi tagit ned tältet vid 19:00 kom regnet. Efter en torr sommar hade vi prickat in vårt event mitt emellan två regnskurarna av rang. Det var tur. Vi är lyckligt lottade att få vara med om detta event. Men att arrangera det handlar inte bara om tur. Det handlar om kunskap och en himla många timmars planering under hela året. Men vi har tur att så många vill komma och dela VikboVändan med oss. Vårt lopp. Arbetet inför nästa år har redan börjat. Vi hoppas ni är med då också vilket sannolikt blir den andra lördagen i augusti som alltid. Till sist. Ett oerhört stort tack till deltagare, samarbetspartners och funktionärer. Utan er vore detta inte möjligt.
Sedan i onsdags. Då var det dags för mig och Elmina att få springa. Atea Norrköpings stadslopp. En mil på våra gator. Massor av folk som hejar på oss och ger energi. Heja Frida. Heja Elmina. Kör. Ni ser snabba ut. I kurvan efter en kilometer. Där hör jag det finaste ropet av dem alla. Vi ligger strax bakom varandra. Någon skriker. Heja VikboVändan.
