aug
Hur ska man fira sin födelsedag. Jo på det sättet man gillar allra bäst. Därför gav jag mig själv ett spontant Löparäventyr till Rumänien i present. Bättre kunde det inte bli. På födelsedagens morgon var planen ett långpass och jag befann mig i Bukarest. Jag är av den åsikten att det går att springa överallt men här var det faktiskt inte helt 100. Jag gav mig ingen sovmorgon i present med risk för överhettning utan gav mig iväg kvart i sex. Då var det liv och rörelse på gatorna, men inte av folk som nyss gått upp utan av folk som inte gått och lagt sig och satt på uteserveringarna. När man springer i en stad är det smart att leta sig till floden då en sådan oftast existerar. Här var dock beläggningen på trottoaren halvtrasig och grenar hängde ned. Sprang då på vägen med risk för att min 37:e födelsedag också skulle bli min sista. Efter 15 kilometer vände jag runt monumentet i en by jag kom till. För alla byar och städer i detta land har något slags monument över en krigare eller stor man.
Efter passet begav jag mig vidare och färden började i tunnelbanan som var helt obegriplig om man inte kunde rumänska. Men lyckades ta mig till tågstationen och efter att folk i alla köerna till biljettluckan varit involverade i mitt ärende visade sig nästa tåg vara fullt. Gick då en sväng runt kvarteren vid Gate du Nord som var rätt slummiga men fick med mig en stor vattenmelon som skulle räcka länge som mellis. Satt en stund utanför tågstationen och väntade medan en kille tvättade sina kläder han hade på sig i en fontän. På tåget kom det först en kille som sålde ficklampor och anteckningsblock, sedan en som sålde chips och till sist en med blåbärskorgar. Vagnen var överfull och det blev lite irriterande att höra en sjungande skolklass i tre timmar. Framme i Bresov hade jag tänkt ta mig vidare till Bran men jag pallade inte och ville softa på min födelsedag. Dracula fick vänta. Men så värst behagligt var det inte att vandra runt i 35 graders värme och inse att hotellen var fulla. Efter en och en halv timme klev jag svettig in på en salong och tog en pedikyr vilket behövdes. Samlade krafter, hittade ett hotell och satte mig sedan med min bok på torget. Vilken fin stad jag hade hamnat i. Det kändes som en sagostad med alla gamla, vackra och färgglada hus. Sedan gick jag och shoppade. Man måste ju ha presenter på sin födelsedag. Det blev fler än jag räknat med. Senare på kvällen gick jag ut och åt. Hittade en mysig restaurang där jag och min bok hade en fin kväll. Jag fick njuta ostörd förutom en kille som upprepade gånger radade upp smurfar på mitt bord som jag varken första eller tredje gången var intresserad av att köpa. Blev bästa födelsedagen. Precis som jag ville ha den.
Igår var det dags för sista passet innan SM. Jag gav mig själv en sovmorgon, för 8 kilometer i lugn takt fixar man även om det är varmt. Sprang och njöt av den fina omgivningen och husen i staden och på slutet blev det några strides. Fler än jag hade planerat, men det gick så lätt och var så kul. Stärkte mig med en stor frukost och gav mig sedan ut på vägarna. Idag skulle det liftas och en kille i en budbil tog mig med till Bran. Där ligger Draculas slott. Fast det är inte riktigt sant, även om det marknadsförs så. Men varken Vlad Tepes, den riktige Dracula, eller Bram Stokes påhittade figur bodde på slottet. Ingen information om att Vlad skulle ha bott där finns men han tros ha suttit fängelse där i två dagar. Nej det slottet Dracula bodde i heter Poenari och ligger inte ens i närheten och består numera mer av en stenhög. Inte lika roligt för turister. Och skulle Dracula ha bott i Bran skulle han ha vridit sig i sin kista. Vilket hemskt ställe. Jag fick en allergisk reaktion direkt när jag klev ur bilen. Restauranger och bodar som sålde krimskrams och kön in till slottet var gigantiskt. Jag gick åt andra hållet. Upp för ett berg.
Killen jag liftade med på morgonen lyckades på knackig engelska förmedla att det fanns ännu ett slott jag borde besöka, och eftersom jag inte hade någon plan tänkte jag beta av det på vägen tillbaka. Liftade med två tyskar men de släppte av mig på ett ställe det var svårt att ta sig vidare mot Bukarest. En kille som bodde där jag stod trodde inte det skulle gå så bra så han kom ut med en flaska vatten till mig. Nästa person som plockade upp mig åkte tillbaka nästan hela vägen till Bran samtidigt som han sa att han inte skulle mörda mig men att det fanns andra vägar till Bukarest. Det fanns det. Han bodde dock vid avtagsvägen och nu togs stafettpinnen över av ännu en budbil. Vägen gick genom ett kuperat skogslandskap. Då detta är Europas mest orörda vildmark var det inte svårt att föreställa sig de vildhundar och björnar som bodde på kullarna som var insvepta i dimma. Vi passerade genom små skidorter och förbi vägförsäljare som sålde trädgårdstomtar och nyplockade bär. Jag åkte med honom till Sinaia där slottet Peles låg väldigt naturskönt men var stängt för dagen. Jag åt mellanmål och fortsatte nedåt för det tredje berget jag hade forcerat för dagen. Nere i byn blev jag upplockad av en herre som inte heller han kunde engelska, men han ringde en kompis i Sverige och för honom fick jag förklara hur jag hade tänkt mig det hela. Sista sträckan blev jag sällskap åt en pilot som var på väg hem för att sova innan en tidig flight och han berättade om folket i Rumäniens inställning till zigenare vilket var mycket intressant men som jag väljer att inte skriva om här. Nu sitter jag på flygplatsen och eftersom mitt flyg går tidigt tyckte jag det var onödigt att sova på hotell och behöva gå upp mitt i natten. Så jag sover lite här. En bra egenskap jag har är att kunna komma till ro och få lite sömn oavsett var jag befinner mig. Jaha, ni menar att inga andra elitlöpare som har SM om två dagar brukar göra så. Men jag är inte som alla andra löpare. Nu flyger jag snart hem till Sverige och är oerhört taggad och imorgon ska jag sova på riktigt. På ett hotell jag har bokat. Ännu ett fantastiskt Löparäventyr är slut och jag har med mig många fina minnen och spännande upplevelser i bagaget. Bättre laddad än så kan man inte vara inför ett mästerskap anser jag.
