aug
Natten mellan söndag och måndag landade jag i Bukarest. Istället för att åka in till stan gick jag genom parkeringshuset för att se om man kunde ta sig till kusten direkt. Killen vid informationsdisken på flygplatsen sa att det inte fanns några bussar. Sådana killar ska man sällan lita på. Hittade en snubbe som i rask lät mig hänga på och plötsligt stod där en buss redo för avgång. Det tog tre timmar och jag försökte sova lite efter att jag demonstrativt visat att jag inte var sugen på att chitchatta med den rumänske gubben som pratade norska på sätet bredvid mig. Vid 04:40 var vi framme i Constanţa. Ingen idé att ta in på hotel tyckte jag och promenerade mot centrum. En del människor var redan vakna och de såg varken ut som massmördare eller våldtäktsmän. Jag hittade inget nattöppet café utan bara blomsterstånd. Vem som nu vill köpa blommor klockan hav fem på morgonen. I det lilla centrumet var det fullt disco på en krog viket hördes långa vägar men de hade inga gäster förutom en påtänd kille som irrade runt utanför. Jag gick ned till Svarta havet, satte mig i en trappa och väntade på soluppgången. När skådespelet var klart gick jag ned till stranden och bytte av en skolklass som hade tvingats upp av sin lärarinna för att titta på detta naturfenomen.
Jag flydde fältet för att ta mig vidare till någon mer naturskön strand långt från solstolar, parasoll och turister om än inhemska. På vägen upp i trapporna till stan satt tanter och sålde just lera i petflaskor samt skrubbstenar. Promenaden till busstationen gick genom en park med gamla stenar och urnor som romarna lämnat efter sig. Väl framme var allt väldigt oklart. Jag följde efter en man och uppmanade köpa biljett till Varna i Bulgarien dit jag skulle. Dock fick jag och några andra inte plats i bussen. En annan kille kom fram och uppmanade mig att trots detta kliva på bussen. Den första killen fick då spelet och frågade om jag inte mådde bra av solen och att han inte skulle kunna ta sig igenom sina arbetsdagar om alla var så tröga som jag. Han visade sig även vara chaufför så han körde iväg och lämnade oss kvar. En minibuss utan luftkonditionering kom förbi och trots att vi var för många, fick vi tränga ihop oss och kom tillslut iväg. På grund av överbelastningen fick vi problem vid gränsen men tog oss förbi, kanske med hjälp av mutor, vad vet jag, och följdproblemet av överhettningen löste en portugis delvis med att köpa en wunderbaum på en mack som han satte upp i taket. I bussen var det backpackers från Rumänien, England och Portugal och jag kom på mig själv med att ha blivit en sådan typ som jag själv fascinerades över när jag lite mindre erfaren reste runt i Sydostasien 2004. En person som har varit överallt och har massor av historier. En person som jag då uppfattade som rotlös och lite flummig. Då fick jag lite perspektiv. Man måste inte vara rotlös bara för att man älskar äventyr. Jag vet jag har mina rötter och återvänder alltid dit. Norrköping. Jag hoppade av vid en ort som hette Golden sands som jag blivit tipsad om i bussen. Killen hade tyvärr en helt annan uppfattning om vad som inordnas under begreppet fin strand. Denna var om möjligt ännu mer charterturistig. Men jag placerade mig i en solstol under eftermiddagen och badade några gånger i Svarta havet. In till Varna liftade jag och möttes av en väldigt trevlig hamnstad med en fin gågata och en fotoutställning av rang utomhus. I centrum var även någon form av bokmässa med bokstånd och författarbesök varje timme. Inte för att jag förstod något, men en stad med massa böcker är i mina ögon en bra stad. Jag köpte lite popcorn, strosade bland annat till en stenhög som romarna hade lämnat också där och hittade sedan ett litet hotell där jag jobbade några timmar innan jag somnade gott. Nej ni missade inte något i texten. Jag hade en vilodag.
Frukosten hade mer att önska men jag blev mätt på ägg och någon mystisk korv eller om det var leverpastej och några tomater. Sedan gick jag till busstationen där jag på vägen passerade en fin katedral. Även denna dag blev bussåkandet inte helt enkelt. Jag ville i riktning Rusa men skulle då behöva vänta många timmar vilket gjorde att jag köpte biljett till en stad halvvägs. När vi var framme gick inte alla av men jag gick till biljettluckan för att se om det fanns någon buss som kunde ta mig vidare. Det visade sig vara just min buss jag klivit av och som redan hade åkt. Hon ringde upp den och han fick vända. Det lät inte som några fina bulgariska ord busschauffören fräste när jag gick på igen. Utbrottet kan även ha berott på att jag i början av bussresan namedroppade alla möjliga orter till honom vilket säkert fick honom att tro att jag hade noll koll var jag ville i världen. När bussen nådde sin ändhållplats var det ändå inte alls dit jag ville utan en stad jag inte hade en aning om var den låg. Men jag liftade upp till stora vägen med några ungdomar som noga överlade var jag skulle ha störst chans att bli upplockad. Det tog inte lång tid och jag hade tur för en kille och hans farfar skulle precis till den lilla håla där jag hade planerat att besöka en klippkyrka. Landskapet blev frodigare och frodigare ju längre inåt landet vi kom och vägen kantades av oändliga fält bestående av solrosor. Jag blev avsläppt i hålan Ivanova där det visade sig vara 4 km till kyrkan. Jag började gå längs vägen till jag blev upplockad av en man som skulle till kyrkan vilken visade sig ligga i vid vägs ände. Jag gick upp de branta trapporna och kom in i ett kloster där väggar och tak bestod v målningar i original från 1400-talet. Väldigt vackra och välbehållna och visade motiv ur bibeln. Bland annat den sista måltiden och vandringen på Golgata. Från klostret eller kyrkan där munkar tidigare bodde var det också en väldigt fin utsikt över landskapet. När jag kom upp visade det sig att de visste att jag skulle komma vilket jag tyckte var väldigt märkligt. Förklaringen var att pojken som guidade var barnbarn till honom jag fått lift med och han hade ringt till dem och sagt att han hade en turist i bilen. Dessutom fick jag åka med dem tillbaka till byn eftersom pojken skulle med bussen. Jag fortsatte mitt liftande och fick åka med två trevliga killar i 20-årsåldern till Rusa där de visade mig till bussen över gränsen och tillbaka till Bukarest. Framme i Bukarest gick jag till gamla stan där det var liv och rörelse på torgen och i gränderan fyllda med restauranger. En lite dragen man stannade mig och påstod att han studerat lingvistik i Växjö i sin ungdom. Jag blev inte av med honom och han började förhöra mig på både det ena och det andra. Vem Axel von Fersen var. Varför Stockholm heter vad det heter. Som tur var kunde jag svaret på frågorna, han blev nöjd och jag kunde leta upp ett hostel för natten. Där somnade jag tidigt.
