aug
För några veckor sedan var vi i Arkösund och tittade på ett Swimrun som genomfördes i farleden. En del frågade om inte jag skulle vara med. Skulle inte tro det blev mitt svar. Men efter att ha guppat runt i en gummibåt för barn och tittat på tävlingen, plus att skärgården är väldigt fin, hade ändå ett frö såtts. När jag då förra söndagen fick höra att man kunde göra samma sak utanför Oxelösund och att löpsträckan skulle vara en halvmara blev jag rätt sugen. Halvmaran springer jag på ett lillfinger och även om jag är kass på att simma kanske man skulle ha en chans att placera sig. Tävlingsdjävulen fick säga sitt och jag hade bestämt mig för att prova. Problemet var att Ångaloppet är en partävling, men det tog inte många timmar innan jag hade övertygat Henrik om att vi skulle ställa upp. Den enda specifika träningen blev att jag på en morgonjogg hoppade i med kläderna i bassängen på Himmelstalund och simmade en kilometer med skor.
I söndags var jag rätt kaxig när vi åkte till tävlingen, men min teori att vi skulle hamna på pallplats gjordes om till bäst av tio när jag hörde att 90 lag skulle starta i mixedklassen.
Det var ändå skönt att ha ett lopp framför sig där man visste att det inte var möjligt att placera sig. Jag värmde upp lite grann och knöt mina skor extra hårt. Vi startade i tredje grupp och vårt mål var att lägga alla bakom oss under den första delen löpning som skulle mäta hela sex kilometer. Detta sprack redan efter 50 meter och en knölig gräsmatta. När grusvägen jag enligt ryktet hört om istället visade sig vara stig sänktes mina ambitioner rejält och jag medgav att Henrik nog hade rätt. Som bäst skulle vi placera oss i mitten av startfältet. Vi fortsatte genom skogen och vissa lag hade en draglina mellan sig vilket jag tyckte såg livsfarligt ut bland snåren. När vi kom fram till den första simningen kände jag att pallplats nog hade förvandlats till tre från slutet som bäst. Men det var härligt att få hoppa i sjön, för det var en insjö vi först skulle forcera. Med tanke på den varma sommaren var inte våtdräkt aktuellt men vi hade med badmössa och simglasögon. Först trodde jag att vi skulle hoppa i ett vattenfall men det var ljudet av simmande människor som var upphov till det porlande ljudet.
Det gick bra att ta sig över och vi använde oss av bröstsim. Detta var den längsta sträckan och mätte 240 meter, men bara den första av 23 stycken. De löp och springsträckor som följde var kortare. Vägar lyste med sin frånvaro utan det var berg, stigar och skog. Till och med under vissa sträckor i vattnet gjorde sig vegetationen påmind då tången var som att simma genom en skog. För att komma upp ur vattnet fick man dra sig i rep, klättra eller gå genom gyttja. Ner i vattnet tog man sig halkandes förutom på ett ställe där det var ett läskigt hopp från en klippa som inte gick att undvika.
Under loppets gång blev känslan skönare och skönare. Vi var inte trötta för terrängen var svår att ta ut sig i och simningen kändes som vila. Insjön byttes mot hav och loppet tog oss längre och längre ut i skärgården. Där var det så fint att man ville stanna. Vid denna tidpunkt hade jag slutat se detta som en tävling och det gjorde inget att vi blev passerade av handbollstjejer och andra som såg mer eller mindre atletiska ut.
Men rundan tog oss tillbaka och plötsligt var det bara 2 km löpning kvar. Jag kan inte påstå att vi spurtade men trots omständigheterna tog vi oss i mål som 47:e lag bland 76 startande. Vi var inte fysiskt trötta men jag var sömnig. En sömnighet som höll i sig hela dagen. Det där med att sjön suger ligger det något i. Vi fick soppa, njöt i solen och konstaterade att vi hade fått ett riktigt roligt träningspass. Faktum är att vi raskt började diskutera att detta upplägg är något vi skulle kunna använda på något av våra söndagspass. Men nej, jag kommer inte konvertera till denna sport. Inte en chans. Jag saknade asfalten. I den höga startavgiften ingick endast 200 meter av detta ädla underlag, om ens det. Konstaterar även att jag hade underskattat våra motståndare. Förlåt.
