Det finns mycket lopp i vår närhet. Långa. Korta. Stora. Små. Jag tävlar mycket. För att det är den absolut bästa träningen på att bli snabb och på att tävlingssituationer ska kännas avslappnade. Men detta år har jag lagt lite band på mig. Bara valt ut vissa efter vårens omständigheter. Men i söndags blev det ett inhopp på grund av sjukdom i seriematchen på vår nya fina utomhusarena i Norrköping. 5000m. Mitt mål var att inte komma sist och att springa runt på 20 min. Jag kom i mål på 20:07 med den bästa supporten man kan ha. Sina egna klubbkompisar. Kom heller inte sist. Utan näst sist och var inte heller i närheten så trött som tjejen framför mig som verkade behöva konstgjord andning. Nog om det. Denna blogg handlar om ett lopp som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Superloppet i Skärblacka.
Skärblacka är brukssamhället jag kommer ifrån. 17 kilometer från Norrköping. Jag cyklade dit igår och kom fram till tävlingsområdet utanför ICA en halvtimme innan start. Tror ni någon frågade om min brutna fot. Inte helt oväntat så var det ett intressant ämne. Men den sitter fast och är vid relativt god vigör. Glad att min faster var där så som hon brukar. Många kända nya och gamla ansikten. Helt enkelt en trivsam stund innan start. Brandkåren var där. Min systers man var i tjänst. Ja ni förstår att det hela var väldigt hemtrevligt. Vid sju var det dags och sommarkvällen var fin. I starten fanns gamla klasskamrater, klubbkompisar, min brorsdotters mamma, gamla elever och såklart Elmina. Även hennes hemmaplan. Därför har vi slutit en pakt i detta lopp. Den går ut på att vi turas om att springa 5 och 10 km vartannat år och delar priset i form av presentkort på ICA systerligt. I år var det egentligen min tur att springa 5 km men då hon i lördags gjorde ännu en fin sub3 på maran fick jag milen igen. Om det var en rättvis uppdelning med tanke på min brutna fot kan diskuteras men vi var överens. Dags att springa iväg.
Att göra det är inte helt trivialt då starten går på en knölig lutande gräsmatta. Sedan uppför mot Prästgårdsskogen. Där får man fart igen. Höger ut på själva Prästgårdsvägen och på krönet glatt påhejad av vaktmästaren på skolan där jag gick. Ned för backen. En lätt kilometer. Stationsvägen. Kiosken där man köpte godis styckvis med ångerrätt innan påsen var full. Såg huset där jag växte upp. Förbi idrottsparken. Till vänster pappersbruket. Det som Skärblacka kretsar kring sedan 1870. Sprang höger vid bageriet och höger igen för att passera Parkskolan. Där går lågstadiebarnen och så även jag i mitten på 80-talet, fast inte i dessa byggnader, utan mina står numera återuppbyggda i Etiopien. Och så i nästa sväng, min scoutledare Bosse. Så fortsatte det med flaggvaktande grannar från min gata där jag växte upp och andra kända ansikten. Förbi pulkabacken vid Folkets Hus. Nej den kändes inte lika hög som när jag var liten. Lite uppför början av sista kilometern, men sedan ned genom Vickelby där min faster bor och vi lekt en hel massa med mina kusiner och kompisar genom åren.
Varvning. Återigen den knöliga gräsmattan. Inte särskilt många som skulle ut på detta varv heller. Bara att bita i. Att jag var först rådde det ingen tvekan om, men man vill ju ändå göra sitt bästa. Särskilt på hemmaplan. Och återigen. Detta är bästa träningen. Inget får en snabbare än en nummerlapp. Tur då att en gammal klasskompis kommit ut för att heja några hus innan vaktmästaren. Jodå, han stod kvar och två grannar hade anslutit sig. På vägen gick mamman och tillika gymnasiekompisen som jag träffade på akuten den ödesdigra eftermiddagen i februari. För er som läser bloggen. Hon som satt där med sonen som ville ha en bruten arm för att då får man en present. Extra pepp att springa förbi dem efter den resa som varit. Stationsrakan igen. Någon tutade glatt. Bageriet. Skolan. Församlingshemmet och kyrkogården. Den sistnämna där min älskade pappa finns strödd för vinden. Vid pulkabacken nu också en tjej som likt mig dansade folkdans i Orgagillet eftersom våra föräldrar också gjorde det. Passerade en klasskompis som deltog i gångklassen. Sedan var det nästan bara nedförsbacken kvar och den knöliga gräsmattan.
Ett annat väldigt trevligt lopp är VikboVändan, men det vet ni ju redan. Fast passa på att anmäla er innan 30 juni till ordinarie pris: www.vikbovandan.se
