jul
Efter att ha sovit igen den sömnlösa natten efter Bråvalla landade jag och Peter på flygplatsen i Tuzla. För att undvika missförstånd vill jag klargöra att Peter i detta blogginlägg är trettiosekunderspeter. En kille jag träffade i en hiss för två år sedan och pratade med i just trettio sekunder. Efter en efterlysning på facebook för sex veckor sedan där han letade efter en cykelkompis tog jag chansen och bestämde mig på fem minuter. Nu stod vi alltså i kön till passkontrollen i Bosnien. Jag hade egentligen inga förväntningar. Eller kanske några. Trodde att vi skulle sova i tält med scouter iförda pälsmössor med bäversvans. Men som vår kontakt på den lokala scoutkåren hade sagt innan, every night will be a surprise.
Dag 1
För första gången fanns mitt namn med på en av de lapparna som människorna håller i när man kommer ut från bagageutlämningen. Fick åka i en bil till Lukavac med Amar, en sextonårig kille som skulle visa sig vara mycket värdefull i detta land där knappt någon pratar engelska, hans pappa och Nedim som är ansvarig för vårt äventyr. Först skulle vi till rådhuset där vi fick sitta vid ett bord, dricka juice, och lyssna på vice borgmästaren som pratade på utan att vi förstod ett ord. Men han var väldigt glad att ha oss som gäster i staden. De första två dagarna skulle vi bo i en liten stuga vid en sjö där vi blev installerade innan det var dags för kaffe igen. Att gå på café och dricka kaffe är något man gör ofta och gärna i Bosnien. Åkte sedan vidare med Nedims familj till sjön Modrac där vi hamnade i hans svärfars trädgård. Åt lite körsbär och kollade in paprikorna i hans växthus. Hängde sedan på hem till hans familj där vi fick se dottern Irenas första skor, första mjölktänder, en hårlock, fem små grisar i mässing och äta väldigt god ost. De hade en kanal på TV:n där man kunde se vilka som gick in genom porten och om deras katt ville komma upp till sjunde våningen. De berättade om vad som väntade oss under våra fem dagars cykling i landet.
Dag 2
Amar mötte mig vid sju och tog mig med på ett morgonpass. Eller han visade mig vägen och jag sprang honom trött. Det var en slinga upp och ned över de skogsklädda kullarna. Fortsatte en extra slinga runt sjön så det blev 12 km medan han pustade ut och sedan åt vi frukost. Under passet mötte jag förresten en bilkaravan som tutande påvisade att de kom från ett bröllop. De kastade godis på mig vilket för mig var en ny upplevelse i samband med träning. Blev en chill förmiddag inne i stugan då det regnade och gick sedan ned till centrum för att äta lunch. Staden i sig är inte spektakulär men vi hittade god pasta. Gick sen ut och sprang en runda till. Tog mig över kullarna till nästa stad där stadsbilden upptogs av ett kolkraftverk. På vägen hem öppnade sig himlen. Tror aldrig jag har varit med om så mycket regn. Höll inte på att komma tillbaka samma väg för en vakt vid en bom ville inte släppa fram mig, utan placerade mig under sitt paraply. Vi förstod inte alls varandra och han lät väldigt upprörd. Till slut kunde jag smita iväg men det var svårt att springa i leran. Passet blev 17 km och på kvällen åkte vi till Tuzla. Tittade runt lite i stan och åt Cevapi. Några slags järpar i bröd med rå lök.
Dag 3
Började dagen med att simma i sjön innan frukost. Trodde sedan att vi skulle hem till Nedim och äta paj, men istället fick vi besök av Amar och hans familj som dukade upp Börek och korvpiroger på bryggan i solen. Sedan åkte vi bil till Vlasenica där starten för detta cykelmaraton skulle gå. 18 personer skulle ta sig med MTB på en 38 mil lång runda. 17 killar och så jag. Blev intervjuade av TV och sedan cyklade vi iväg på detta cykeläventyr som inte var någon tävling utan en slags manifestation för kamratskap, miljö och turism i Bosnien. Eftersom vi inte förstod språket följde vi strömmen och rättade in oss i ledet. Efter 6 km var det tydligen redan dags att äta energibars och banan. Gissar på att många gick energiplus under dessa dagar. Vi cyklade fram i ett knappt försvarbart tempo och efter 35 km var vi redan framme i Kladanj som tydligen är ett tillhåll för många skumma typer. Peter som gjort FN-tjänst i Bosnien hade bott i denna stad för 20 år sedan och med hjälp av Amar träffade vi familjen där han bott och blev bjudna på kafferep i trädgården. De var glada för vad Sverige gjort för dem och gillade Carl Bildt. Han som då det begav sig hade gett julskinka i julklapp till Peter och hans soldatkompisar. På vägen tillbaka mötte vi kickboxaren som var med oss på turen. Tjejtjusaren hade redan fixat telefonnumret från två tjejer inne i centrum. Nu blev det folkdansuppvisning i skolans aula och efter middagen gick vi till ett disco där Peter träffade stadens maffiaboss som han kände sedan tidigare. Av misstag fick jag in ett glas vodka istället för vatten. Vatten heter Voda på bosniska. Han guidade oss även med bil upp i den lokala skidbacken innan vi skulle vara tillbaka och sova. Vilket vi gjorde på golvet i en sliten gympasal.
Dag 4
Morgonjogg med Amar innan vi cyklade iväg. I täten låg Dino, en rapsångare och före detta elitcyklist som är en kopia av vår svenska rappare Petter. Ett av de första stoppen gjorde vi vid en grotta där en tjej tydligen dött av skräck för 300 år sedan. Inne mörkret fanns hennes grav som var täckt av en hög kläder i neon. Denna dag visade sig bli väldigt naturskön, men för att komma upp på en bergstopp måste man först käka en del backar. Denna var inte helt trivial men jag visade färg och var uppe bland de första. När man som tjej kommer till Bosnien och cyklar är det inte riktigt någon som tror att man kan ta hand om sig själv. Folk ska bära saker åt en, fråga om man överlever och så vidare. Men de hade inte träffat mig och det var skönt att visa att jag var en av de starkaste. Dagens etapp blev 50 km och slutade vid en skola mitt ute i ingenstans. Medan de andra cyklade iväg för att bada låg jag i solen, läste och laddade för ett löppass. Fick sedan massage av killen vi kallade massageboy. Samma kille som dagen innan visat en bild på sig själv endast iklädd ett löv. Alla blev avundsjuka. Oklart om det berodde på att han fick nudda den enda tjejen eller att de också ville ha massage. Han erbjöd även ansiktsmask men jag var nöjd ändå. Kände att jag även ville träna på riktigt. Gav mig iväg på sex tusenmetersintervaller som fungerade bra trots värmen. Satt sedan vid elden, åt korv, ost och lyssnade på gubbarna som sjöng sånger från sin ungdom. Detta fortsatte de med halva natten medan vi gick och lade oss.
Dag 5
Jag har nog aldrig varit med om att så mycket fotografier har tagits på samma gång. Helt otroligt. Allt ska fotas och helst flera gånger om, även om det rör sig om ingången till en bensinmack. Denna dag fick vi även förstärkning av bosniens svar på Ernst Kirchsteiger som skulle filma detta äventyr. Nu började även cyklingen bli lite mer hardcore. Ett av problemen var dock att så fort man fått upp lite fart så kulle vi stanna av olika anledningar, och kom det en brant backe var det nästan alltid helt utan förvarning och gärna med ett stopp precis innan. Men sådant tränar upp pannbenet och gör en starkare. Jag höll i upp i backarna och kände att kroppen fick jobba. I de flesta städer väntade en liten välkomstkommitté och ibland sjöng några gubbar en sång eller så dansade några människor folkdans. Dessutom fanns det oftast en lokal borg som skulle inspekteras. Dessa var väldigt fina och låg med spektakulär utsikt över städerna. Denna kväll cyklade vi bokstavligen in i borgen i Tesanj efter att ha cyklat 100 km. Det var sju timmar sedan vi ätit lunch och vi blev inslussade i ett museum för att titta på några trasiga pistoler och gamla krukor. Till slut kom vi till hotellet där vi skulle bo och fick ett litet rum för två. Ett rum där det väldigt snart började lukta som någon dött en långsam död. Placera inte två idrottare och deras kläder i ett litet utrymme. Hade panikhunger och sprang nästan ned till byn där restaurangerna hade den dåliga vanan att stänga klockan fyra. Hittade lite Börek i ett bageri som jag kastade i mig som jag aldrig sett mat förr och somnade sedan gott. På natten hade Peter fått kramp i vaden och väckt halva sällskapet när han i mystiska poser hoppat runt i korridoren. Han hade lugnat sig efter att massagepojken masserat lite och medicinmannen gett honom lite magnesiumtabletter. Jag märkte dock ingenting av denna uppståndelse då mina öronproppar satt ordentligt på plats.
Fin borg. Stor grill.
Dag 6
Ställde klockan på kvart i sex och gav mig ut på ett långpass. Sprang en timme åt höger förbi en bäck full av paddor och genom tre byar. Var en del bönder som var vakna. De var på väg till fälten i kläder och redskap som såg ut att vara från 1800-talet. Vände sedan hemåt. Efter frukosten cyklade vi iväg men efter fem minuter stannade vi vid stadens äldsta hus. Det var tydligen 200 år men totalrenoveringen och installationen av moderna spisar och badrum gjorde att den känslan inte riktigt infann sig. Det äldsta i huset var en gammal tant i huckle som var någon slags guide. När vi skulle cykla iväg sa Peter någonting i stil med spritze och arsch till Mohammed, en av våra bosniska cykelkompisar som är född i Tyskland. Bredvid stod Ernst Kirchsteiger och påpekade lite försynt att han också förstår tyska. Mohammed som för övrigt är syssling med Zlatan. Dagens etapp blev också 100 km och nu hade vi börjat snacka träning. Det var ett gäng riktigt jobbiga backar där jag såklart inte vek ned mig. Vid sju kom vi till Lukavac där vi först åt middag på hotellet. Denna dag var vi mosiga efter mycket sol och många timmar på sadeln. Till slut blev vi inkvarterade hos Nedim, arrangören av cyklingen. Vi var inget roligt sällskap. Efter lite coreträning på vardagsrumsgolvet somnade vi väldigt gott. Som tur var missade vi då chokladtårtan som de ville bjuda oss på klockan halv elva på kvällen.
Dag 7
Gav mig ut på 7 km morgonjogg med Amar som visade mig lite fler delar av staden. Nu orkade han springa nästan hela rundan utan att stanna. När vi mötte upp alla de andra med cyklarna var det många som såg riktigt trötta ut. Det blev också en av de jobbigaste dagarna med ännu fler backar och mycket makadam. Dessutom upp emot fyrtio grader varmt i solen. Längs etappen besökte vi först en kyrka och sedan ett kloster. I klostret berättade en sur nunna om dess historia och sedan gick vi till en källa där de som har problem med att få barn kan dricka av vattnet för att få hjälp. Fyllde våra vattenflaskor i den och mötte flera par som hand i hand gick vägen upp mot klostret när vi cyklade iväg. Den sista biten var uppför men till slut var vi tillbaka i Vlasenica där vårt cykeläventyr hade börjat. Såklart blev det gruppfotografering för hundrade gången och sedan middag på den lokala restaurangen. De öl vi blev bjudna på har aldrig varit så goda. Avsked är aldrig roligt och det hade varit väldigt roliga och intressanta dagar där vi hela tiden blivit behandlade som kung och drottning. Åkte tillbaka till Lukovac där vi tog in på hotellet för att sedan kolla in stadens nattliv. Det var inte så livligt men vi hittade ett ställe med öl och när vi sedan gick hem var det vildhundar som intagit gatorna. Somnade gott tänkandes på hotellfrukosten som dock skulle visa sig bestå av olika suspekta saker. Sedan återstod endast flygresan hem och äventyret var slut för denna gång.
Nej vi fick inte sova i tält med scouter. Inte heller åt vi någon kebabpizza eller drack Sljivovica. Men vi hade grymma dagar i ett fantastiskt fint land. Ett land med gröna kullar, fina små byar, trevliga människor och en hel massa backar. Jag är jätteglad att jag fick chansen att hänga på efter de där trettio sekunderna i hissen och nästa år får vi fixa ett liknande äventyr där fler kan hänga på. Bosnien är superdobro. Jättebra.
