sep
Jag vet inte om man blir extra nojig när man varit skadad. Det kan säkert vara så. Under några veckor har det strålat lite smärta i ljumskarna och blygdbenet. Det gör inte direkt ont, men det är något som inte borde vara där. Normalt sett hade jag säkert sprungit på men nu har jag lärt mig av mitt förra misstag. Det blir inte värre, men försvinner heller inte helt. Min strategi har därför varit att springa lite mindre och komplettera med cykling och vattenlöpning. Känner mig som en klok flicka. Fast egentligen handlar det nog om att jag inte har haft så mycket tid för löpning på sistone.
Denna vecka har jag varit vikarie i år 2. Som vanligt en rolig och intressant vecka där allt inte går exakt som man själv tänkt. Första dagen tyckte barnen att jag såg ut som en flygvärdinna. Vet inte hur jag lyckades med det, men nästkommande dags löparoutfit föll dem i smaken. En dag skulle vi alla gå på led till biblioteket. En promenad på 20 minuter. Jag har sett rakare och mer sammanhållna led i mina dagar men alla kom till sist fram, även om resten av besökarna som i lugn och ro ville läsa morgontidningen inte var lika nöjda över det. Försökte få barnen att välja titlar från min barndomstid men det gick inte hem. När de lånat klart sina böcker övergick de till schackspel. En aktivitet jag inte rekommenderar för åttaåringar som inte kan reglerna och då vill slå på varandra. Min orutin i att inte vara stationerad vid lånedisken resulterade även i att jag fick bära flera väskor på vägen hem. En åttaåring orkar inte bära fyra Guiness rekordböcker. När vi gick förbi en annan skola på vägen tillbaka berättade barnen för mig att i pingisrummet har en mattant dött. Blodet finnstydligen fortfarande kvar. Kan bli intressant att få ett vikariat där framöver. Det sista vi gjorde innan helgen var att ha klassråd. Det enda någon egentligen ville ta upp var frågan om vad det är för julkalender på TV detta år.
Rastlek. Nuförtiden leker man med dessa figurer. De tillhör något som kallas Thrash pack. Rätt söta tycker jag. Annat var det på min tid…
…då man bytte Garbage pail kids bilder. Lite mer hardcore. Jag har mina kort kvar. Man kanske skulle ta med dem till skolan och se om man hittar några att byta med. Risken är dock att de bara har några töntiga pokemonkort att göra business med. Nej då behåller jag hellre mina.
Vi i Tjalve gillar att packa påsar. Så mycket att vi gärna packar i och packar upp och packar ned igen. Släpper ni lös oss bland påsar som kan packas blir vi som kaminmannen i Percy tårar. Vi packar allt vi kommer åt. Till Stadsloppet packade vi 2000 målpåsar vilka bland annat innehöll en banan. De cirka 400 som blev över packade vi upp igen. Till terräng KM i Vrinneviskogen i torsdags packade vi sedan ihop 200 stycken. Till slut kunde vi slita oss och värmde upp ett varv på femman för att lindra den värsta abstinensen. Vid halv sju gick startskottet i denna tävling som inte bara är individuell utan även en uppgörelse mellan orienteringen och friidrotten. Varje person, oavsett om man går eller springer, genererar minst en poäng i den sammanlagda räkningen. Min klass skulle visa sig bjuda på hårt motstånd. Av mig själv. Men är man ensam i sin klass får man fokusera på att vinna över alla tjejer. Jag visste att Julia skulle bli svår och hon kom också iväg snabbare då jag fastnade bakom flera stycken som inte hade behövt stå i främsta ledet. När jag trasslat mig förbi dem kunde jag börja springa ordentligt trots mina trasiga skor. Mina trotjänare skulle få vara med en sista gång men jag hade inte sett att ena sidan var sprucken. Efter en kilometer var jag förbi Julia och plockade även andra löpare och hade bra med krafter till att forcera de tuffa backarna på rundan. Under hela loppet trodde jag att ledningen var min men väl i mål på 21:45 efter de 5,3 kilometrarna blev jag tvåa. Thea, en liten tjej som jag inte ens sett i starten hade spöat mig med 44 sekunder. Roligt att hon hade sprungit så bra och själv var jag glad över att ha slagit mitt eget pers med 4 sekunder. Planen var att ge mina gamla racerskor till en kenyan, men jag tror de hellre springer barfota än i mina trasiga skor. Donerade dem till papperskorgen istället.
I veckan har det blivit en himla massa cyklande så det var skönt att helgen bjöd på lite variation. I lördags åkte vi till mossen för ett pass. Det är härligt när 90 min jogging knappt över promenadtempo kan resultera i uppåt 170 i puls. Men sugs man ner i bottenlösa hål med jämna mellanrum skulle väl vilket hjärta som helst börja dunka.
Lördag morgon. Som i Norrland fast i Norrköping.
Efter lunch åkte jag och Ameli utåt Vikbolandet för ett besök på Markus land. Det skulle vara en sträcka på ca 40 km men eftersom vi envisades med att hitta dit utan hjälp tog det nästan en och en halv timme. Som i en hägring såg vi två glassgubbar vid en korsning mitt ute i ingenstans och finns det glassgubbar finns det sannolikt glass i närheten tänkte vi. Stannade bilen men den svårlästa kvinnan i huset verkade mest deprimerad över att vi frågade. Hon sneglade på sitt lilla barn som om det var hans fel att grannarna idkade falsk marknadsföring och suckade att vi inte var de första som blivit lurade. När vi till slut hittat fram blev det ett träningspass. Jag körde ett lugnt varv med Ameli med några fartökningar i backarna. Vi stannade även på en strutsfarm och åt glass. Glass gjord på dessa förhistoriska varelsers ägg. Efter detta äventyr bastade vi finsk bastu och njöt av solen innan det blev krocketmatch.
Dessa gigantiska ben tillhör en dinosaurieliknande struts som du inte vill konfronteras med ute i det fria. Men producera god glass kunde den.
På kvällen grillade vi och berättade övernaturliga historier i grillstugan. Jag hade även bakat en kaka i den vedeldade ugnen. Att sedan i fullmånens sken få sova i någon form av leksaksmuseum var kvalitet. Vaknade väldigt utvilad på morgonen med en redan uppdukad frukostbuffé. Vilket skönt dygn i en stuga på landet utan el och rinnande vatten. Men bristen på detta vägdes upp av stolar. Massor av stolar. I ladan fanns det över femtio stycken. Jag misstänker att de förbereder sig inför VM i hela havet stormar. Ett VM som känns stabilare än det i 100 km ultralöpning som nu blivit inställt av tre olika arrangörer. Nu hoppas jag att det verkligen kommer bli ett i Lettland september 2014. Kanske även ska börja träna inför hela havet stormar för att gardera mig. Eller kubb VM i Hemse på Gotland som även det är ett återkommande arrangemang.
På eftermiddagen vattenlöpte jag med Jerker och Charlotta. Efter 20 minuter fick vi inte vara i stora bassängen längre på grund av klubbträning utan blev degraderade till äventyrsbadet. Där var vi inte ensamma en regnig söndagseftermiddag. Det enda stället med tillräckligt djup är i närheten av vattenfallet. I ytterligare 80 minuter jobbade vi kring det oberäkneliga vattenfallet med en klätterväg där det titt som tätt ramlade ned barn någon millimeter framför våra näsor. Söndagsmyset bestod av hemmalagad börek och tysk film. Gissar på att jag gör de flesta av bosniens kvinnor upprörda när jag hävdar att jag gör världens bästa börek. Men det gör jag.
Den något stela löparen på bilden är Paavo Nurmi som ofta anses vara Finlands främste idrottare genom tiderna. Han satte 22 världsrekord och tog mellan åren 1920-1928 9 OS-medaljer inom medel och långdistanslöpning. De andra på bilden tycker löpning är kul men kommer nog aldrig bli avbildade som statyer i någons trädgårdsplantering.
