Soptippen

Hämtade ut jackan i garderoben på Hugos vid 03:05 i lördags natt. När väckarklockan ringde 08:10 kändes det inte verkligt. Men om jag har lagt upp en plan då är det den som gäller. 08:40 gav jag mig ut på milen i Vrinnevi och hade till och med hunnit få i mig lite frukost.

Solen hade precis orkat sig upp och det skulle bli en fin dag. Efter milen som gick väldigt lätt sprang jag in på Tjalvegården och hämtade upp mina löparkompisar.

Vi körde Borgsmovarvet och solen strålade värmande på kinderna. Detta varv innehåller den legendariska soptippen. Jag har inte missat många söndagspass men aldrig varit med på denna plats. Saken är den att varje gång är det någon som går ner sig i skit vilket resulterar i att gruppen splittras på grund av stanken. Helt otroligt att detta händer varje gång och jag undrar varför vi springer dit. Efter lite research har jag fått reda på att en gång i tiden gick det en väg där men numera är det en gråsörjig soptipp. Varför ändra rundan när man kan ha kvar den. Detta påminner mig om en sång med Mora träsk. Vi kommer till en soptipp. Vi kan inte gå runt den, vi kan inte gå under den, vi måste springa genom den.

Men var vi springer på söndagarna har hängt med sedan långlöparna startade för 25 år sedan, och har fostrat flera riktigt duktiga marathonlöpare. Oftast springer vi förbi sjukhuset och vidare på Gamla Övägen. Detta är en transportsträcka som tar oss ut på flera fina rundor på böljande grusvägar med fina omgivningar. Dessa rundor har i begynnelsen mätts upp med ett hjul och distansen stämmer förvånansvärt bra överens med det som våra GPS-klockor mäter upp.

Men det känns inte alltid som att banläggaren har haft maximal inspiration. Den värsta är Evalunds busskur. Ni hör på namnet vad det handlar om. Man springer till en busskur. Där vänder man, och detta sker på en trafikerad asfaltsväg. Har man tur är passet Evalundsturen. Det innebär att man passerar busskuren och svänger in på en grusväg och springer ända till Göta Kanal. Där är det fint och tillbakavägen kryddas av en mördarbacke.

Bjärby-Ljunga är en runda man helst springer när det är vindstilla. Det blåser på rätt bra över åkrarna och sträckan tillbaka längs Arkösundsvägen är ingen lek med motvind.

Baggelöpet är en bra runda som innefattar flera backar längs kuperade grusvägar. Problemet är hunden. Vid sexton kilometer vaktar han troget sitt hus på ett skrämmande sätt. Jag har provat att ta mig förbi genom skogen men det är knöligt på grund av flera buskage och taggtrådsstängsel.

Springer vi Ensjön runt gäller det att svänga vänster vid soptunnorna för att inte hamna fel. Vi har flera sådana riktmärken men problemet är att ”husvagnen” står inte kvar, ”den gamla sågen” existerar inte längre och ”huset med adventsljusstaken”, ja vilket är det egentligen.

Eftersom jag springer runt och pratar hela tiden tog det ett par år innan jag lärde mig rundorna, men nu sitter de. Ni undrar säkert varför vi inte förnyar detta, men det finns en finess. På några ställen längs vägen har vi en vätskebil, och vem vill inte ha ett glas värmande saft efter 17 km en kall och grå söndag. Men vi vet, man kan rita nya rundor, fast samtidigt vill man springa åt det håll där man kommer ut på landet snabbt och samtidigt ha basen i Tjalvegården där det finns bastu. Dock har vi varit väldigt nymodiga då vi i somras åkte ut och sprang runt stadens närliggande sjöar. Detta kommer att upprepas nästa år.

I söndags kortades Borgsmovarvet av och jag missade återigen soptippen. Jag fantiserar vidare och tänker mig att den ser ut lite som i Fragglarna. Dagen kommer säkert då det är jag som går ned mig i dyn. Jag förlängde min runda med ett varv i Vrinneviskogen och efter 30 km var jag glad och nöjd efter ännu en hård träningsvecka. Efter våra pass samlas vi alltid inne i stugan och äter en macka ihop och skriver in oss i boken. Där kan man läsa hur många vi var, vad vi sprang och vilket väder vi hade. Jag gillar detta, våra söndagar rockar.

Lördagens utekväll började med glöggfest hos Nina. Ameli demonstrerar sin julklapp som var en bodyslide och meddelar att nästa gång vi ses kommer hon ha magrutor. Jag ville inte snacka ned Bodyslides förträfflighet, men trodde inte riktigt på detta då vi skulle ses redan dagen efter. Visserligen avvek Ameli tidigare från festen, men ändå. Niklas tog julmyset på fullste allvar och hade med sig en gran inklusive, fot, kulor och stjärna. Vad passade sedan inte bättre som aktivitet efter söndagens pass än att gå till stadsmuseumet och prova på att stoppa korv tillsammans med Linda. Därdefter blev det ett julbord, och denna veckas bubblare blev inkokta grisfötter.  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *