En tripp i Småland innehållande den lilla detaljen SM 100 km i Växjö. Det var så vi gav oss av i onsdags efter mitt intervallpass i tröskelfart. Några fasta mål på vägen men det mesta helt oplanerat. Fem nätter på äventyr med vår campervan som vi numera har bestämt oss för att kalla bobilen. För det är ju just det den är. En bil att bo i. Detta var premiären för året och som vi alla hade längtat. Både bilen och vi. Första stopp Västervik där Björn tog ett avsteg från pappaledigheten genom att delta fysiskt på ett möte och sedan bestämde vi riktningen med mål Norra Kvill nationalpark. Ett litet område med 150 år gammal skog innehållande mossklädda stenar och några utmärkta leder. Hittade en glänta utanför själva parken där vi slog läger och gick på en promenad innan middagen.
 |
 |
Den visade sig bli något längre än tänkt men Klara sprattlade glatt i bärselen och fick hålla i en pinne. Leden var kuperad i den vackra skogen och bjöd på både utsiktspunkt och tjärnar fulla med stora grodor ute på simturer i kvällssolen. Härlig känsla att ha en nationalpark i princip för oss själva. Tjusningen med att turista lite off season. Träffade ett par med hund och en löpare som vi även skulle stöta på senare på resan. En kväll blir sedan inte så sen i en liten bil och med en bebis. Middag, välling och en serie. Tack och god natt.
Eftersom den lilla nationalparken redan var avverkad drog vi vidare efter frukost. Första anhalten var Kvilleken som vi fick titta på i skift eftersom Klara hade somnat i bilen så snart den startade. Den tusenåriga eken som är Sveriges äldsta nu levande organism, Europas största ek med sina 14 meter i omfång, verkade som redskapsskjul under 1700-talet och tyvärr numera inte orkar klämma fram mer än några få gröna blad på sin ålders höst. Mellanmålet blev sedan i Katthult. Drömmigt för ett barn som hade förstått var det var, och förhoppningsvis en bra teaser till vad vi hoppas Klara ska gilla framöver. Gården var inspelningsplats i början av 70-talet och har öppet på sommaren fast med möjlighet att swisha entréavgift även såhär års.
Vi susade vidare genom Småland där sten är ett tema. Stenar på rad i hagarna. Stenar på hög. Sten. Sten. Sten. Kändes som att vara på tur genom landskapet i utvandrarna och vi förstod att det måste ha varit grymt tufft att bruka denna jord. Stopp för lunch i Virserum. En perfekt lekplats med bebisgunga vid konsthallen och takeaway i form av kebab från närmsta haket. Virserum, en liten idyllisk ort där min farbror verkade som pastor i början av åttiotalet. Så lämpligt då att slå en signal till honom under joggingrundan som Klara och jag genomförde när Björn cyklade nedför Dackestupet. Dackestupet är även en skidbacke på vintern och uppifrån toppen ligger sjön och samhället vackert nedanför. Björn hade dessutom slagit sig i slang med den lokale ICA-handlaren när han köpte kebab. Det visade sig att han var en av eldsjälarna bakom downhillparken. Det tog sedan inte många minuter efter vi parkerat på toppen innan han dök upp och visade dessutom Björn de bästa passagerna.
Läger för kvällen slog vi vid Vithults naturreservat. Tog en promenad som lät oss kika ut över en mosse och sedan genom åkermark som ledde mot ett obestämt mål. Skippade målet och tyckte dagen hade varit tillräckligt aktiv. Genade tillbaka till bilen. Lagade middag och myste i bilen. Återigen. Helt ensamma i skogen.
Så var det då dagen när vi kom till Växjö. Jag och Klara slog lekläger vid sundet nära Bokhultet. Staden ligger väldigt naturskönt med mycket vatten. Vi lekte, kollade på hundar, kråkor och åt mellis. Björn cyklade några slingor. När han var tillbaka lånade vi glöden från de som grillat innan och tillredde några korvar som Björn hade fullt sjå att hålla kråkorna borta från medan jag kokade massor av makaroner i bilen. Checkade in på hotell Värend. Ja vi safade med en säng denna natt. Jag fixade mina flaskor. Joggade en sväng runt om i stan och vid den sjö där maran i höstas begav sig. Good vibes. Björn och Klara tog en sväng på stan där Klara blev igenkänd från sociala medier. Gick ut och åt med Fredrik och Magnus i Tjalve. Sen var det bara sovandet kvar.
På lördagen var det dags för mig att sporta. Blandade känslor. Visste hur jobbigt det skulle bli men samtidigt såg jag fram emot det. Hade tränat så mycket inför det. Särskilt de nio senaste månaderna sedan Klara föddes. Skulle det ha varit värt det. Mina träningspass hade visat att en tid runt 8h var rimlig. Check. Detta skulle nu vara belöningen för allt slit och jag hade förberedd mig på bästa sätt. Kanske inte genom sömlösa nätter som bidragit till att jag varit grundsliten innan träningspassen. Men jag hade verkligen fått till mer och bättre träning än jag någonsin hade kunnat tro på förhand. Klockan 08:00 gick starten.
Och det kändes bra. Riktigt bra. Banan gick runt sjön Trummen. 30 varv. En fin och platt bana, bara en knix sista kilometern. Soligt. Knappt någon vind. Första timmarna gick som tåget. Sprang och pratade mycket med Jessica. Vi pratade om VM i Berlin. Hoppades att vi och flera av de andra tjejerna skulle klara kvalgränsen 8:05. Tre av dem var före oss men vi försökte hålla tempot och gå på vår plan. 4 min och 45 sek per kilometer. Härligt att passera varvning. Få hejarop. Klockan 11:00 startade även SM i tidstävlingen 24h. Innebar ytterligare storlek på hejarklack även för oss. Halva loppet. Bara fem mil kvar. Snart 49 kilometer. Jag höll planen. Men det blev tyngre. Så som det blir i ett ultralopp. Skulle säga att jag fram till 70 km så som jag kommer ihåg det fortfarande hade chans på kvalgränsen. Men tempot hade gått ned lite. Fasen också. Men jag plockade placeringar. Låg nu trea med bronsmedaljen i säkert förvar om inget oförutsett skulle inträffa. Kan ha varit att det säkra faktumet fick mig att tappa lite. Skulle ju ändå bli medalj. Kvalgränsen kändes svår. Svårt att hålla tempo då. Huvudet Frida. Huvudet. I mål skulle jag såklart. Det rådde det ingen tvekan om. Men det var tufft. Började blåsa också. Men ultra är tufft hur man än vänder och vrider på det.
Gäller då att fokusera på det som fungerar. Energiplanen var klockren. En flaska med sportdryck växelvis Proviva vart tredje varv. Varannan med en gel påtejpad, annars en Kraftbar eller Lion. Kilade in en Risifrutti och två Smartfish också. Drog ner brallan bakom en buske en gång. Perfekt vätskebalans. Just det, 3 dl mjölk från mina vänner också. Ja det kan man vara sugen på under ett långt lopp. Saker runt omkring kan också ge energi. Växlingen gav maxad energi varje varv. Funktionärerna som hejade på oss under hela dagen var härliga. Bilen och människorna som spelade musik precis innan den lilla backen några varv var välkommen. Att runda cafét som både hann öppna och stänga under dessa timmar var roligt att runda precis innan varvning. Soldäcket i form av ett torn låg på ett lättsprunget ställe. Gatukonsten liknande snöflingor, ni vet sådana som klipptes av hopvikt papper och sedan vecklades ut, de var fina att springa över. Att heja på de jag varvade och på de jag blev varvad av var också kul. Det gäller att leta positivt. Kände lite i mitt högra knä och den opererade foten vid 85 kilometer. Ökade då tempot lite. Det hjälpte. Det mesta sitter i huvudet.
Men en tid på 8:05. Nej det fanns inte denna dag när allt kom omkring. När jag kom i mål. Och att vara i mål är man alltid nöjd över efter en dags löpning, var jag ändå nöjd. Det var en tredjeplats i SM. Medalj igen i mitt tionde mästerskap. Tjejerna framför, Nikita och Lina hade dessutom kvalat vilket var grymt kul. Sen att Jessica och Beatrice fortsatte och kom i mål trots deras illamående tidigare under loppet var sjukt starkt. Detta är en sport för tuffa tjejer och killar. Men jag var glad att min resa inte skulle fortsätta hela natten likt de som var ute på banan och sprang i 24h vilket skulle visa sig resultera i ett gäng helt fantastiska världstider.
Jag kramade min lilla flicka och Björn plus andra som hejat. Klara kunde inte låta bli att slicka på mitt knä. Salt och cola, vilket man normalt inte matar bebisar med. Gäller att passa på tänkte hon. Duschade. Pillade i mig lite att äta. Fick våra medaljer. Sedan reste vi vidare i Småland. 100 km, nu i bobilen med riktning Bassarås. Att ha en riktning direkt efter ett lopp är en bra. Något annat att tänka på. Och så blev det verkligen hos Malin, Dan och Tage. Bubbel och lek direkt på golvet i hallen där vi landade i deras fantastiskt fina nybyggda hus. Dukat bord. Härlig kväll. Skål.
Hela söndagen var vi kvar. Lek ute och inne. Om jag sov bra. Nej det gör man inte efter lopp av denna kaliber. Men jag drevs på den härliga energin, mat, kaffe och godis. Promenad till en badsjö och matning av lamm med flaska. Klappade kor. Plockade sten. Det sista blev ett uppdrag för Björn att gå där på åkern och hjälpa till. Sten som varit ett tema i det småländska landskapet vi färdats i. Jag sov en stund under tiden med gott samvete ihop med Klara. På kvällen åkte vi till Knystaria i Rydöbruk som bakar stenungsbakad pizza i en gammal nedlagd industri. Hur mysigt och gott som helst.
Sista natten på tur slog vi läger vid badplatsen i Båraryd. Just för at ha nära till Isaberg där Björn cyklade på förmiddagen. Jag kontorade när Klara sov och sedan lekte vi i den stora lekparken. Perfekt när det är off season då även en bebis vågar sig upp på hoppkudden. På hemvägen hann vi också ett stopp i Önnebo hos Björns Ebba med en promenad i Västra hargs naturreservat med hunden Icona som nu har blivit ganska bra polare med Klara som har hundar som ny favorit.
Sammanfattningsvis. En mycket fin roadtrip i Småland som premiär med vår bobil. En SM-medalj valör brons för mig. Ett lopp jag laddat för länge avverkat och struket från listan. Vila de närmsta dagarna. Men nu till sist. Ärligheten. Det skaver att jag inte kvalade. Jag vill så gärna åka till Berlin. Kan inte riktigt släppa det. Möjligheten finns fortfarande kvar. Men det krävs en stor mental omladdning. Träningen har jag i princip redan gjort. Måste grubbla vidare lite på detta. Springa 100 kilometer är inget man gör var och varannan helg. Svaret på frågan om all tid jag lagt ned på träning både fysiskt och mentalt under min mammaledighet har varit värt det? Absolut. Tid för träning och det man älskar och har som livsstil är aldrig bortkastat. Keep you posted.
