Ta semester för att återhämta oss efter semestern. Så var det faktiskt även om det kan låta knas. Israel var helt fantastiskt men också väldigt intensivt. Av olika anledningar blev det inte mycket vila. Oväntade händelser. Besök på många olika platser. Kaos lite överallt. Kallt. Kallaste vintern på platsen sedan temperaturen började mätas. Men som en krona på verket och väldigt fint – Klaras dop. Men vila. Nej.
Björns projekt efter att vi landat hemma blev att surfa charterresor. Sista minuten. Ett inte helt trivialt uppdrag då detta sammanföll med skolbarnens påsklov. Men plötsligt dök den upp. En resa till Gran Canaria. Från Norrköping. Två platser. Jalla jalla. Vi bokade direkt. Klara är bebis och får åka med typ gratis. Det gäller att passa på. Björn pappaledig. Mitt kontor väldigt mobilt. I torsdags gav vi oss av på något som för mig blev ett nytt slags äventyr. Paketresa där allt var bestämt innan. Så skönt. Jag släppte allt. Till och med så att Björn hade mer koll på min egen personliga packning.
Sex timmar på ett charterplan med en bebis kan vara dömt att misslyckas. Men vår Klara har blivit resvan. Norge i campervan. Malta med mamma. Backpackning i Israel och Palestina. Utan att nämna alla resor till löparlopp och cykeltävlingar Sverige runt seden hennes nio månader långa liv började. Med andra ord. Det gick bra. Intensivt för förädlarna. Men medpassagerarna hade inget att klaga på direkt.
Landade och åkte buss en kvart till Bahia Feliz. Checkade in. Hann några timmar vid poolen. Underbart. Sommar på riktigt. Inte bara svensk som jag enligt andra verkar kalla varje tillfälle då solen tittar fram oavsett temperatur. Varmt. Svettigt. Solskydd på. Innan omgruppering för middag gav oss Klara och jag i väg på en timmes jogg längs strandpromenaden. Den var inte helt intakt utan det blev lite up and down och trial and error innan vi kom fram till San Augustin där vi vände.
Middag på torget i byn. Turistigt absolut. Big time. Alla menyer på svenska överallt. Men det är konceptet på en plats dit charterturister åkt sedan femtiotalet. Man får gilla läget och ta det för vad det är. Semester. Behöver inte tänka ens lite. Lägenhetshotell. Perfekt för att blanda gröt och välling åt en bebis. Det jag uppskattade mest. Att det var tyst på hotellet. Vi hade fått en lägenhet bortom partydjurens inkvartering. Men det är klart, de riktiga partydjuren bor i Mas Palomas och liknande ställen. Nöjd att vara på ett barnvänligt hotell.
Fredag. Poolhäng. Det fanns en hörna för bebisar och barn. Millimeterdjupt vatten. Olika strålar som sprutade roligt. Baddräkt på. Klara gillade det. Promenad i bärselen. Vilken sommarflicka. Det enda som störde henne. Duvorna vid frukosten. En stark aversion uppvisades. Hon såg rent arg ut. Fy. Ironiskt då hennes plats var den mest lukrativa för dessa djur. Ser ut som kriget där hon suttit och kastat bröd och ost.
Lördag. Det var dags för mitt sista riktiga ultrapass inför SM. Fem timmar därav 120 respektive 90 min i 4:45/km vilket ska vara mitt tävlingstempo den 23 april i 100 km. Jag hade hört mig för om förutsättningarna då denna ö som bekant är kuperad. Men det skulle kunna gå. Om man tar vägarna och kan stå ut med lite there and back. Jag hade alltså bestämt mig för att spara denna utmaning till resan. Gav mig i väg vid 9 och sprang först österut en dryg timme. Det var kuperat men ändå platt asfalt. Vid vändningen blev det medvind. Skönt. Fick lite håll. Får aldrig det. Fasen. Var det skaldjuspastan från dagen innan. Jag vet. Rysk roulett att äta en sådan. Men jag har järnmage. Tänker att man också får det om man ger den lite att jobba med. Tänkte att det sitter säkert i huvudet. Smärtan går att tänka bort. Hade jobbigare saker att tänka på. Det fungerade. Passerade Bahia Feliz igen där jag hade placerat en flaska dricka vid busshållplatsen. Välbehövlig. Nu skulle jag enligt plan springa till Maspalomas och köra lite fram och tillbaka vid kanalen.
Det är rätt ansträngande att ta sig dit för det första. Upp och ned. Tempot. Tävlingstempot, ja det hade jag hållt i 90 min men satte det på paus. Tänkte att jag gör tvärt om. Kör 2 timmar i Maspalomas i stället och tar vägen dit som jogg. Vid San Augustin ramlade jag. Typiskt mig, på platt asfalt. Sår på armbåge och knä. Rekade skadorna. Ingen fara. Fortsatte. Väl framme hade jag hittat de riktiga turiststråken och kryssade genom restauranger och butiksgator. Strandpromenaden innehöll många trappor. Långa sådana. Värmen var påtaglig, även blåsten innehållande sand. Ja det ligger en öken där. Väldigt fin förvisso. Till slut hittade jag kanalen som inte började vid havet utan längre upp. Ännu längre upp stod dock jag och blickade ned på den långt därnere. Fast då hade jag redan bestämt mig för att mitt mål fick bli att hålla i de fem timmarna enligt planen men utan tanke om fart. Det skulle bli ultra hur som. Det var kämpigt. Men jag gjorde det. Det blev även några stopp i butiker för att köpa dricka. Det behövdes för att ta sig igenom. Puh. Och även om det inte gick enligt plan så var jag nöjd då jag kom hem och hade fått ihop 56 kilometer. Det faktum är det viktigaste för huvudet. Att vara nöjd och kunna omvärdera sina mål innan slutet. Fortsatte dagen vid poolen. Bebislek. Nog så ansträngande. Öl och middag på restaurangen dit vi brukade gå. Praktiskt. Som sig bör på charter med litet barn.
På söndagen gav vi oss i väg på ett gemenast löparäventyr. Joggade med hela familjen till Maspalomas. Ett lite mer avslappnat sätt att ta sig an den namnkunniga orten. Vi hyrde solstolar. Köpte dricka av förbipasserande mobila försäljare. Lät Klara sitta med hink och spade i vattenbrynet. Det ovanligaste som hände var kanske att jag två av dessa timmar var uppkopplad med bokklubben som hade träff hemma i Sverige. Skulle aldrig för mitt liv missa den då jag hastigt och lustigt gav mig i väg på resa ett heligt datum som detta. Förutom att avverka allt mellan himmel och jord pratade vi om boken – Säg inget – som handlar om konflikten på Nordirland. På eftermiddagen joggade vi hem. Behöver jag skriva att vi sedan gick till samma restaurang.
Måndag. Arbetsdag för de flesta och så även för mig. Satte mig framför datorn vid sju och frampå hela förmiddagen med avbrott för frukost med familjen. Mobilt kontor. Vilken lyx att kunna ge sig i väg så här. Gick ned till vår stenstrand lagom till lunch. Klara dissade den. Mycket roligare vid barnområdet utanför hotellet. Så fick det bli och mycket mer avslappnat för oss. Millimeterdjupt vatten som spolade över en cementyta från olika roliga fontäner. Behöver jag säga att det blev samma restaurang på kvällen.
Tisdag och ett äventyr på schemat. Vi ville upp i bergen. Någon dag tidigare hade en lapp blivit instucken under vår dörr. Skandinaviska turistresor gjorde reklam. Nästan så att jag fick en allergisk reaktion av att plocka upp broschyren. Så långt ifrån hur jag brukar resa. Men vid närmare studie, det såg rätt praktiskt ut. Olika upplägg och teman. Lunch och vin ingick. För 10 Euro per person kontant. Rena kapet. Vi planerade att välja exotiska Gran Canaria. Men kvällen när vi insåg att vår busshållplats var den första av 49 stycken innan själva turen började, då förstår ni att vi tänkte om. Kollade i stället upp lokalbuss till en mysig by vi hade fått tips om i bergen. Så fick det bli. Problemet var att vi missade bytet i Maspalomas på grund av alla struliga turister som skulle betala kontakt och hade frågor, Läs även oss med barnvagn. Suck. Men vi gick till ett taxistopp som plan B. Efter en timme och efter att en chaufför försökt övertyga oss om att en bältesstol skulle fungera för Klara eftersom inte polisen skulle bry sig kom till slut en stortaxi med babyskydd. Intressant inställning kring barns säkerhet i bil kan man tycka. I efterhand tror vi att det långa dröjsmålet berodde på att de inte förstod att vi kunde fälla ihop vår vagn. Nåväl. I väg kom vi med en chaufför som vi oavsett vad bedömde som trafiksäker och lugn då han i bagaget åkte runt med en hink fylld med vatten utan lock.
Vi hade dealat om att få stanna och fota vid Degollada de las Yeguas med sin magnifika utsikt mot bergen likt vilda western och Maspalomas sanddynor lång borta vid kusten.
Blev avsläppta i Fataga, en mysig liten by bestående av vita hus med inmurade stenar vilka har ägarens namn på en liten lerplatta utanför portarna. Stället ligger på en höjd som stiger ur en ravin täckt av palmer. Vi valde en riktning att promenera efter att ha gått över den pittoreska platsen framför kyrkan. En liten väg kantad av blommor, aprikosträd med frukter, lime och växter vi hemma har i våra blomkrukor inomhus. En lugn och fin promenad off the beaten track vilken snart bara var en smal stig längs en bergvägg som övergick mer i ett stenröse. Men vi kämpade på. Björn med Klara i bärsele och jag med vår i detta fall skrymmande löpvagn. Till slut var det dead end framme vid en grotta med en låst dörr. Spännande. Men vi fick gå tillbaka samma väg. En skogsarbetare nere bland palmerna kom upp och frågade om vi var ok. Gulligt av honom. Muy bien svarade vi, ändå nöjda över vår lilla expedition. Åt på en restaurang i solen och tog sedan lokalbussen tillbaka. En mycket bra dag som paus från allt solande och bad. Samma restaurang as ususal och vi började även känna igen de andra barnfamiljerna.
Så var det den sista hela dagen kvar på resan. Vi toppade den med att springa hela familjen till San Augustin. Hyrde solstolar. Lekte i sanden. Jag sände ”Att vara en löpare” via Kvix som jag alltid gör på onsdagar vid halv tolv. Så perfekt. Jag sänder där jag befinner mig och alla kan titta där de är. Mer live än så kan det nästan inte bli från ett löpande liv. Älskar vår familjs livsstil. Och får väl till sist erkänna att detta med charter är rätt praktiskt, och framför allt avkopplande. Tack Björn.
