SM i 101 regniga kilometrar

Dagen ingen trodde skulle komma, och allra minst kirurgen på sjukhuset, den kom. Jag var nog den enda som egentligen hade trott den skulle inträffa. Ärligt talat. Jag hade kallt räknat med det. Klart jag skulle kunna springa 100 km på dagen 5 månader efter mitt benbrott. Jag förstår om ni är trötta på att läsa om den här frakturen. Rehabbandet. Hur osannolikt snabbt våren gått. Och om ni är trötta. Hur trötta tror ni inte då att jag är på att prata om min fotled. Ni gissar rätt. Urless. Dödstrött. Uttråkad. Och vårar. De går liksom alltid snabbt oavsett vad de innehåller. Hur man än vrider och vänder på dem. Nu är det sommar och den 6 juli var i lördags. Dagen då det för nionde gången var SM på sträckan 100 km.

Jag har varit med alla gånger sedan 2012. Tagit medalj alla gånger. Fem av dem i guld. Två av dem i silver. Jag är tydligen så förknippad med detta lopp att man förra veckan på siten Ultramarathon.se kunde läsa att Frida Södermark är synonymt med SM. Dessutom medaljfavorit igen. Snacka om att jag blev pepp av den läsningen.

Ni som känner mig vet att jag gillar nya ställen. Extra kul då att SM skulle hållas i Ljungskile där jag aldrig hade satt min fot innan. Hållas av Hälle IF som tidigare anordnat ett mästerskap likt detta men då i Uddevalla. Kändes bra. Kändes tryggt. Och det var himla fint när vi på kvällen kom till hotellet med storslagen utsikt över fjärden. Suget att springa långt fanns där. Maten låg i magen. Flaskorna var fyllda. Gels och annat fasttejpade på dem. Numrerade och klara. 19 stycken. Dryga 90g kolhydrater i timmen. Mums.

Lördag morgon. Det var inte bara vi som bodde uppe på berget. Många kära återseenden och jag fick äta frukost med de riktigt snabba. Elov, Jocke och Linus. Johan också för den delen men han skulle supporta de nämnda killarna. De hade joggat banan dagen innan. De sa att det var kuperat. Om dessa killar säger att den är kuperad så är den det. Aj då. Det var inte med i kalkylen.

Sen iväg. Hej vad det gick. Många skulle springa snabbt. Jocke i synnerhet som planerade att gå under 3h på 50 km. Lisa satte av mot ett guld. Jag skulle hålla min plan var det tänkt. 49 minuter på milen. Om och om igen. Banan var på 5 km och det blev ett trivsamt första varv. Ja trivsamt. För vändningen vid konen efter en och en halv kilometer kändes inte så brutal. Backen vid 3 km kändes ännu inte så lång. Nedförsbacken i svängen efter 4 km kändes inte som att den dödade benen. Knixen vid bara 500 meter till varvning kändes inte så brant. Och regnet hade inte börjat ösa ned. Saker och ting kändes väldigt bra. Jag sprang en smula för fort. Men inte för fort.

I varvningen var det trångt. Väldigt trångt just i tältet där våra energibord stod. Där ville även all publik vara. Men det gjorde det också väldigt peppigt att springa igenom. Som i en hejande tunnel. I slutet av den fick jag mina flaskor av Björn. Han hade aldrig satt sin fot på ett ultralopp tidigare. En intressant upplevelse har jag fått berättat för mig i efterhand. Lika många löpare som vi var på banan, lika många löpstilar, grader och symptom av trötthet samt energiplaner finns det. Min är utarbetad. Men jag måste ha fått hjärnsläpp detta år. Det var alldeles för mycket dricka. Antal gram kolhydrater var rätt, men det finns andra sätt än att dricka dem. Detta resulterade i många toalettbesök. När jag skriver många. Då menar jag många. Närmare bestämt tolv stycken. Att gå på toan i varvningen var inte ett alternativ. Trappstegen upp var knähöga. Kan omöjligt ha varit någon som ens funderat på att springa en ultra som trodde att någon ville upp där. Jag tog buskarna. Gräset. Ängen. Ja lite varstans. Fattade på något sätt att det berodde på för mycket dricka. Men om jag inte drack den skulle jag inte få i mig tillräckligt med energi. Och att lösa ekvationen hur mycket annat jag skulle stoppa i mig hade jag inte hjärnkapacitet att göra där och så. Så jag fortsatte dricka. Och fortsatte kissa.

Men vi backar bandet lite. Tidpunkten där jag sprang runt och skvätte lite varstans hade inte kommit. Fortfarande sprang jag riktigt bra. Om jag inte minns fel klockade jag in maran på 3:21 trots den kuperade banan och de i övrigt miserabla förhållandena. Det tar jag med mig vidare mot säsongens kommande mål. Halvvägs höll jag fortfarande plan. Om Krisztina fortfarande låg några meter bakom då eller hade gått om minns jag inte men min energi var om än inte på topp helt ok. Jag sprang på och hade nu kommit till halvvägs. Hemväg. Kunde blicka mot slutet av loppet. Snart bara 9 varv kvar och 8 flaskor kvar att dricka. Lisa, hon hade här slagit personbästa på 50 km men verkade inte i den stunden tycka ultralöpning var hennes favoritsysselsättning. Peppade henne att bita ihop. Det skulle ju bli ett så himla fint resultat. Heja heja.

Och hejade. Det gjorde vi på varandra. Allihop. Tjejer. Killar. Snabba. Långsamma. Trötta. Pigga. Ut till vändpunkten och tillbaka var det tre lättlöpta kilometer längs vattnet. Klart det blåste men det var platt. Absolut bästa delen av loppet. Sedan uppförsbacke. Halvvägs hade den satt sig i mitt ena knä. Det var faktiskt inte skönt alls. Analys av problemet. Var det kroniskt. Nej det skulle jag inte tro. Var backarna problemet. Antagligen. Gick i den jag hade framför mig. Ja men faktiskt. Det släppte lite.

Jag kom till 60 km. Jag kom till 70 km. Nu gick det inte så himla snabbt längre. Jag blev dessutom omsprungen av en stark Lina. Tyckte en smula synd om mig själv. Knät gjorde sig återigen påmint. Det regnade massor. Hade ju varit rätt skönt att bryta. För visst gjorde det ändå rätt ont. Jag hade ju ändå överträffat mig själv. Alla skulle tycka jag var duktig ändå. Fatta grejen. Dessutom kunde jag säga att det gjorde ondare i knät än det verkligen gjorde. Fast skönt var det ju inte. Hm. Tog mig framåt. Hejade på motlöparna. Vi beklagade oss lite. Banan och dagen var inte snäll mot oss.

Men Frida. Det är klart att du inte kan bryta. Du står ju alltid och säger att du aldrig bryter. Ska man bli bra på jobbigt måste man träna på jobbigt. På banan var det dessutom många kvar som inte vek ned sig. Jag ville ju egentligen vara där och då. Jag vill springa 100 km. Framförallt så kunde jag springa 100 km. Jag hade tränat för detta. Rehabbat något så in i bomben. Bestämt att detta skulle gå. Och fotleden. Den gjorde det inget ont alls i. Visst. De andra musklerna var inte riktigt med. Men de var inte helt döda. Jag funderade på om jag skulle gå klart loppet. 30 km. Kalkylerade hur lång tid det skulle ta. Alldeles för lång tid. Sjukt lång tid. Jag skulle bli kall. Björn skulle få stå där och vänta ännu längre. Och herregud jag kunde ju springa. Loppet skulle vara över fortare då också. Sagt och gjort. Jag sprang. Jag kunde dessutom öka takten. Då blev det även lättare att springa. Ja jag blev varvad. Men whatever. Jag skulle i mål. Så var det bara.

Himla skönt att komma i mål och jag blev så glad av alla hejarop. Kunde få krama och bli kramad av alla de som hejat hela dagen. Jag fick se himlen spricka upp. Jag fick vara med om prisutdelningen till tonerna av We are all the winners. Vilka fantastiska prestationer på pallen. They are all the winners. Men också vi allihop nedanför som hade fixat detta. Det är det fina med ultralöpning. Alla kan glädjas åt sin stora prestation som är enorm oavsett om man är på pallen eller kommer sist. Där den sista placeringen många gånger tillhör den som är allra tuffast.

Nästa ultrautmaning är Ultravasan den 17 augusti. Nej jag var inte särskilt sugen om du hade frågat mig några timmar in i loppet. Kanske där vid 70 km. Då hade jag sagt tack men nej tack. Men nu ser jag fram emot det. Och hur ska jag göra den dagen till en ännu starkare upplevelse. Tre saker. Jag ska dricka mindre. Jag ska fortsätta min styrketräningsstrike. Jag ska springa trail två gånger i veckan. Och en sak till. Jag ska springa i backar.