E4:an rakt norrut 96 mil. Sedan är man där. Resten susar förbi för det är målet som räknas. Även om lunchen var av rang vid Höga kusten. Och målet är min barndoms somrar i Byske. Ett litet samhälle några mil norr om Skellefteå. Ni som känner mig eller läser min blogg vet att där har jag min definition för sommar. Det är där min mamma och så även jag har mina rötter även om min morfar och mormor flyttade söderut redan innan hon föddes. För att jobba på bruket i Skärblacka. Men på somrarna har vi återvänt och släktgården är numera min mammas. Den står där den alltid har stått. Skillnaden är bara att från att ha legat mitt ute i ingenstans ligger den mitt i ett modernt bostadsområde. Ligger där som en tidskapsel där tiden stannade under första halvan av det förra sekelskiftet. Lite som ett bebott museum som min mamma vårdar ömt. Där jag är glad att kunna träda in om än för en stund och känna att allt är som det varit. Så som under min barndoms somrar.
Redan i centrum var det som förr. Bygdens killar satt kvar utanför affären. Så som de alltid har gjort. Något äldre, men tidens tand har ändå inte varit hårda mot dem. Dock har tiden gått hårt åt utbudet av affärer. Men sportaffären finns kvar om än bara under sommarsäsongen. Två mataffärer och några andra serviceinrättningar. Pizzeria såklart. Två stycken om än under samma flagg numera. Karamellfabriken finns kvar. Polkagrisar med det traditionella c:t mitt i som står för Carlstens. Att rulla in på gården. Ja det är något speciellt. Det blir sommar direkt. Det blir semester. På riktigt. Grilla. En sväng ned till havet. Bottenviken och ett femstjärnigt havsbad. 90 procent norrmän. Tallskog i kanten av stranden. Barr i fötterna under lata stranddagar. Men så vacker med älvens pirarmar utskjutande från älvens mynning. Samma rum som när jag var yngre. Kammaren i sommarköket som det kallas. Huset dit man flyttade ut på sommaren. Samma doft. Manglade lakan som legat i linneskåp. Visst. Sängen är lite för liten och man ligger som i en hängmatta. Men det får höra till.
Torsdag. Morgonjogg upp till Byskeberget. Ned och en bit på stranden och så vidare upp längs älven med ett stopp på hängbron. Frukost på gården. Jo men visst var det tillräckligt varmt för en dag på stranden. Nja. Det var inte helt lätt att hitta lä. För det behövdes. Ingen annan var heller på stranden. Kan ha varit ett tecken. Eller som Ninas Paul sa dagen innan. Han har samma jacka på vintern i Canberra som på sommaren vid Byske havsbad. Men några timmar pallade vi innan vi tog en tur med cyklarna upp mot samhället. Cafét vi skulle till för att kolla in en av älvens forsar såg inte ut att ha varit öppet på flera år men den karakteristiska runda kyrkan var öppen så vi kunde titta in. Rullade genom området med vackra kyrkstugor och insåg att det inte längre finns något fik inne i centrum. Fick bli nere på stranden vid Byscaya café där jag sommarjobbade som 16-åring. Dessutom fanns jag visst med på personallistan fortfarande enligt skylten med dagens bemanning. Sedan. Den sena lunchen. Palt. Som jag hade längtat. Tog inte lång tid innan koman infann sig men så värt. Kvällen ned till Byscaya igen. Fru och barn till mannen i sportaffären radade upp den ena passande hiten efter den andra. Shallow. Med cello därtill. Ja ni förstår. Det var njutbart där i kvällssolen även om alla hade svept in sig i filtar. En hämtpizza från strandrestaurangen. Tog med till en brygga vid älven. Sedan var det dags att krypa ned under täcket. Framförallt för att få upp kroppsvärmen.
Fredag. Dags för cykeläventyr. Inåt landet med bilen. Den ena orten tog över efter den andra utan att man riktigt märkte det. För de består av mest den blå skylten. Lite ledsamt på något sätt. Ställde bilen i Hällfors. Planen var att cykla längs Byskeälven. Såg skylten Holmforsen. Jo men visst var det där vi brukade åka när vi var små för att fika och bada. Älven gör som en krok där det har bildats en sanddyna. Dock ligger platsen på andra sidan men detta måste ju också funka. Cyklade så långt det gick innan träd låg över stigen där ingen såg ut att ha gått på många år. Lämnade cyklarna och tog oss fram genom vegetationen ned till det forsande vattnet.
Sedan tog vi oss vidare på grusvägen med några avstickare där vi var de enda som turistade. Ett vindskydd vittnade om att vänner och kärlekspar frilufsat här redan 1978. Några andra årtal ritade med kol in på nittiotalet men sedan inget innan vårt. Frida hjärta Björn 2019. Plötsligt var vi i tätorten Fällfors. Årets by 2012. Kriterierna är oklara. Gick in på den lilla campingens reception. Där stekte mor och dotter våfflor och vi ville köpa äppelkaka. Inget nät men via deras wifi kunde vi swisha. Tidigare på dagen hade jag läst en artikel på nätet från 2017 som sa att orten hade fått ett bidrag på en halv miljon till att bland annat göra en vandrings- och cykelled. Nej pengar till det hade de inte sett till. Än mindre någon led. Eller jo. Visst hade de rustat upp laxtrappan. Så kanske. Ja nog var det med hjälp av de pengarna. Vi kollade in trappan och forsen. Vackert.
Vägen tillbaka tog vi på andra sidan. Idel tomma hus. Vackra omgivningar. Något stort brakade förbi i skogen. Det var en älg. I gungställningen vid ett hus hängde lampor på gungornas plats. Återväxten verkar tyvärr inte vara god. Vi kom tillbaka till vår bil. Bromsar och mygg kalasade på oss. Vi drog vidare genom inlandet. Ålund där jag har rötter. Hemmingsmark. Årets by 2019. Wow. I år. Även här oklara kriterier. I Jävre mötte vi upp Ninas och min familj.
Lördag. Strålande sol. Frukostbuffé på Byscaya café. Nu skulle det väl ändå vara skönt på stranden. Och det var det. I en skreva med lä vid foten av piren. Sommarpratare. Doften av solskydd. Nina ringde. Vore det inte najs att äta lunch ute i Furuögrund. Jo men visst. Vi hade ju dessutom tänkt springa dit denna dag. Planen gjordes om lite. Vi åkte bil med mamma och Per dit. Träffade alla andra vid serveringen nere i den lilla hamnen. Räkmackor. Gigantiska. Häng på gräsmattan. Sedan sprang vi hem med en omväg i sällskap av Nina, Paul och Mika på cykel. Såg snitslar. Skylt om ett lopp. Det hade varit samma dag. Vad synd. Men whatever. Joggen var skön. Blommor i diket. Jag hade mina vänner runtomkring mig. Vad mer kan man önska av en sommardag. Jo kanske en solvarm häll en fin kväll. Så blev det efter att ha cyklat via den södra stranden till Rödhällan. Delvis på en trollstig med fantasifulla huvuden uppspikade på träd som små konstinstallationer. Varsin påse lördagsgodis. Perfektion.
På vägen hem har man aldrig riktigt lika brått. Vi stannade vid Skulebergets nationalpark. Cyklade med våra MTB:s en timme vilket kan låta trivialt. Men icke. Det var teknisk trail. Jag kände mig väldigt duktig och lyckades med några kluriga passager. Får väl erkänna att det stundtals var lite kul. Man blir rätt nöjd när man lyckas utan att behöva kliva av. Lunch vid Kustladan som på anslagstavlan radade upp många dansband denna sommar. Bakom huset. Tigers lekland. Ett hemmabygge med bobbycars, solblekta små båtar i en bassäng och andra mindre spektakulära saker. Surrealistiskt och ändå lockande på något sätt. Vidare söderut och efter x antal sommarpratare var vi framme innan kvällen blev sen. Det var inte folk i den andra körriktningen. Kö från Järna till Södertälje. Vi gissade på att det inte var så harmoniskt i de bilarna. Till skillnad från oss som hade med ett stort mått av harmoni hem från denna sommartripp.
