Jag har nog aldrig varit så väl förberedd inför ett lopp, åtminstone fram till månaden innan, när jag drabbades av förkylningen 3.0 vilken med näbbar och klor höll sig fast ända in i det sista, bokstavligen. Men om vi förhåller oss till det första, hur väl jag var förberedd, så gjorde det faktumet resan från start och mål i lördags till en himla trevlig upplevelse. Följ med här nedan om ni vill.
Som många av er vet gav ett samarbete och träningsplan gjord av Kajsa Berg, den oerhört meriterade ultralöparen och min förebild, nytändning i min träning. Jag har kört enligt hennes upplägg sedan i oktober och hej vad det har gått. Jag har klarat pass jag inte trodde varit möjliga och noterat resultat som kan jämföras med de jag gjorde 2017. Sju år sedan och sju år äldre. Underbart. Det stora målet har varit SM 100 km i Växjö. I lördags var det dags. För två månader sedan sänktes gränsen för VM kval till 7:51h och det med 19 minuter. Bara att kämpa ännu hårdare. Det gjorde jag. Sedan fick någon muterad förkylningsvariant greppet om mig. Ridå. Klart jag inte gav upp. Att vara mer eller mindre förkyld fyra veckor och fram till start var dock oerhört tufft mentalt. Jag visste att den mesta träningen var gjord men hur pass mycket svagare hade jag blivit. Hade två uteblivna mängdveckor gjort någon skillnad på formen. Enda sättet att få svaret var att ge sig ut på banan och sikta mot målet.
För att optimera sömnen sov Klara och Björn i bobilen. Jag på hotell med Kajsa. Vi åt middag. Umgicks med familjerna. Pratade om annat. Innan vi drog söderut var allt redan förberett. Bara en halv flaska kolhydratuppladdning kvar att sörpla i sig av tre dagars pimplande. Jag gillar inte att syssla med flaskor, pulver, gels, strumpval och så vidare kvällen innan. Då vill jag äta något gott. Chilla. Prata strunt. Kanske läsa något kapitel i min bok. Så blev det också. Men märkte Kajsa att jag låg och svalde där i mörkret. Det sista skräpet i halsen skavde fortfarande.
Frukost i påse 06:30. Start 08:00. Banan. Yoghurt med müsli. Juice. Dubbelfralla med ost. Tycker inte det är så viktigt att äta långt innan ett ultralopp som inför kortare utmaningar. Vill ha kvar energin i kroppen. Taxi till starten vid sjön Trummens strand. Dukade upp energibuffén. Hämtade nummerlapp. Sportdryck, energidryck och en Intend en halvtimme innan. Det var fem grader och disigt. Kändes inte som att solen skulle titta fram de närmsta timmarna. Fick bli långärmat, buff och handskar. Ovanligt för mig, jag som alltid klär mig mindre än alla andra. Men med tanke på de senaste veckorna ville jag inte kyla ned mig i onödan. Dags för start.
En underbar buffe från Umara som skulle hålla mig på topp hela dagen.
En måltid på 7h51min innebär ett tempo på 4:42/km och min plan var att gå ut i 4:40/km. Ni som sprungit lopp vet att man blir likt kalv på grönbete. Det är omöjligt att lägga sig rätt särskilt när det känns så bra. Ännu svårare när många gör likadant. Jag visste dock att det viktigast är flow. Att springa i en hastighet som känns avslappnad. Inte pressa sig. Det är ett långt lopp. Detta blev också samtalsämnet de första varven och milen. Att vi sprang för fort. Vilken idioti egentligen. Kloka människor springer runt och bekräftar en sanning men gör inget åt den. Till vårt försvar. Det är svårt att sänka tempot och behålla sitt flow. Det konstaterade vi också.
Så jag blev kvar. De första 15 varven och 50 kilometrarna. Ett snitt på 4:33/km och sluttid en kvart under måltid. Man måste satsa för att vinna också och jag gillar att ha marginal andra halvan. Varvet mätte 3250 meter och banan gick på cykelväg med mestadels asfalt som underlag. Sista kilometern lite böljande upp och nedför med en lite större knäppa, men det är skönt att få något annorlunda efter vägen så tyckte inte den spelade någon roll i sammanhanget. Något jag dock lovade mig själv var att inte förändra steget i den som man normalt sett gör i en uppförsbacke. Kanske kunde det spara mina vader. Mitt upplägg var att enligt nedanstående plan tillföra energi vartannat varv från supporten, samt komplettera med en mugg sportdryck vid det officiella bordet halvvägs ut på banan det varv jag passerade start och mål tomhänt. Detta blev helt perfekt.
Varv 2 – 6,185m – 08:29 – Gel 30
Varv 4 – 12,655m – 08:59 – Flaska
Varv 6 – 19,125m – 09:29 – Gel 30g Koffein + Enervittablett
Varv 8 – 25,595m – 09:59 – Flaska + salttablett + Gel 20 koffein
Varv 10 – 32,065 – 10:30 – Gel 30 + Proviva
Varv 12 – 38,535 – 11:00 – Flaska + Bar + Gel 20 Koffein
Varv 14 – 45 km – 11:30 – Gel 30 Koffein + Enervittablett
Varv 16 – 51,475 m – 12:00 – Flaska + Gel 20 Koffein
Varv 18 – 57,945 m – 12:30 – Gel 30 Koffein
Varv 20 – 64,415 m – 13:00 – Flaska + salttablett + Gel 20 Koffein
Varv 22 – 70,885 m – 13:31 – Gel 30 + Proviva
Varv 24 – 77,355m – 14:01 – Flaska + Bar
Varv 26 – 83,825 m – 14:31 – Gel 30
Varv 28 – 90,295 m – 15:01 – Flaska + Gel 20 Koffein
Varv 30 – 96,765 – 15:32 – Gel 30 Koffein
Varv 31 – 100 km – 15:47 – MÅL
Fotnot: Gel 30 respektive 20 innebär ett innehåll på 30 respektive gram kolhydrater, och det framgår vilka som innehöll koffein. Flaskorna innehöll sportdryck blandad med 30g kolhydrater och 3dl vatten. Proviva 3 dl i flaskorna. En person klarar ett intag på 60-90g kolhydrater per timme. Detta inkl en mugg sportdryck vartannat varv resulterade i 90g/h vilket jag var en duktig flicka och pillade i mig utan problem. Inget toabesök heller så jag låg perfekt i vätskebalans då en kropp, lite beroende på utetemperatur, kan ta upp 500ml/h.
Nu kan ni läsa vidare som tycker ovanstående var ointressant, och kanske mer undrar – hur gick det andra halvan. Det ska jag berätta. Det gick bra. Tempot höll ytterligare någon mil då lite stela lår började skrika men jag höll i. Långärmad, buff och vantar rök vid 60 km. Energin var som sagt på topp, och mentalt var det skönt, och kanske lite farligt, att ha god marginal. Jag kunde tillåta mig att sänka tempot, behövde inte springa lika fort. Men det är inte alltid av godo, det blir lätt lite för långsamt. Låren blev stelare men att det blev mindre och mindre kvar, snart bara ett långpass, sen en halvmara och till slut ensiffrigt i kilometer, det är bästa peppen. Tempot kunde jag dock inte komma tillbaka till. Det blev även svårt att hålla min ursprungsplan i fart. Jag körde tappert på. Låg trea i några minuter. Två riktigt duktiga tjejer hade klappat ihop. En med magproblem kom ut på banan igen med rasande tempo. Fyra. VM-kvaltid hade försvunnit ur sikte. Skrek till Kajsa att jag åtminstone skulle ta mig under åtta timmar. Hennes man Robert langade troget från min energibuffé. Benen som stockar vilka ändå pinnade på i mellan 5:00/km och 5:30/km. Björn och Klara hade under dagen sprungit med vagnen och hejat på olika platser, petat med pinnar i sjön, lekt i lekpark och funnits där. Två varv kvar. Skickade i väg ett jag älskar er och snart är jag klar. Är så glad att jag har möjlighet att leva denna livsstil och satsa på min passion trots småbarnsår. Huvudet var verkligen med, jag var glad. Jag var pigg mentalt. Energin var på topp. Jag sprang som jag brukar, med ett leende genom hela loppet, och när fötterna krampade till i slutet var de inte ensamma, den känslan fanns även i ansiktet.
Så hur gick det då. Med 300 meter kvar blev jag omspurtad. Kom in femma på tiden 08:09:4. Inget VM i sikte. Ingen tid på 08:00. Men så glad. Mitt bästa resultat på 7 år. 7 år äldre och obruten svit i SM där jag har gett mig själv obligatorisk närvaro. Jag hade dessutom klarat kvaltiden innan den sänktes med 19 minuter. Så på något sätt hade jag uppnått flera mål trots allt. Jag är så nöjd över dagen. Nöjd över mitt resultat. Och har så många mål kvar. Nästa år springer jag igen. Utan att ha varit sjuk i flera veckor. Då ska jag minsann fixa 8h. Om jag fixar det är det svenskt rekord i K45. På tal om rekord är jag glad att denna helg fått vara med i ett sammanhang där det blev svenskt rekord 100 km på herrsidan. Där tre fantastiska tjejer tog sin under kvalgränsen till VM 100 km i Indien i dec i ett svenskt mästerskap som aldrig någonsin haft så bra resultat. Där det samtidigt pågick ett svenskt mästerskap i 24h löpning där det radades upp både svenska mastersrekord på nationell och internationell nivå. Och i detta sammanhang är jag en del. Tack kroppen för att du är så stark och tillsammans ska vi fortsätta med detta länge till. Jag ser fram emot nästa utmaning.
Är du sugen på några kortare ultralopp framöver? Vore roligt om vi ses under Mundekulla Running Festival sista helgen i maj med Glasriket Ultra 50 km, eller under mitt Häv & Gräv VikboVändan 10 aug med 45 km mellan matproducerande gårdar utanför Östergötland.
Till sist med facit hand. Jag sparade vaderna genom att inte ändra steget uppför. Jag tror inte farten i början påverkade slutresultatet. Att vara nöjd och ha med sig nya mål redan i målgången tror jag är viktigt för motivationen att fortsätta. Tack Kajsa och Robert för underbar support, imorgon kommer en present med posten. Tack min lilla familj för att ni är med mig på denna resa och att vi gör den ihop.
