SM 100 km längs minnenas allé

Jag har sprungit ultra sedan 2012, sedan gången jag första gången startade i SM 100 km. Efter den målgången har jag aldrig slutat och i lördags gick jag återigen i mål. För elfte gången och med obruten svit sedan starten där benbrott och graviditet har varit gupp på vägen men inte hindrat mig. Följ med på en resa längs minnenas allé där vi börjar i Adak 2012 och slutar i Bro 2023.

Första gången SM över denna sträcka arrangerades var i Tibro 2011. Jag bodde då i Berlin. Anders Szalkai den välmeriterade svenska maratonlöparen och numera en av svensk löpnings stora inspiratörer meddelade mig detta och trodde det skulle vara min grej. Han som även blev den första att vinna detta race med spaghettiben som en del av belöningen. Jag tänkte att om det nu fanns idioter som var sugna på att springa så långt, 10 mil, kunde de gärna få syssla med det. Jag ville vässa mina tider på maradistansen och drog i stället till Leipzig nämnda helg där jag vann deras maraton på mitt pers, 02:51:22. Men Anders hade sått ett frö…

…så 2012 stod jag på startlinjen en kväll i lappländska Adak under mitt första SM 100 km som skulle gå av stapeln på natten. I loppet med trolleri som uppladdning, en kotte som toalettpapper substitut och en lottad ren på startnumren samt mordturism på hemvägen sprang jag över mållinjen som vinnare.
SM Guld, 8:21h —> https://loparaventyret.se/ultrasm/

2013 var det dags för ett större arrangemang. Det var på den tiden tävlingen Stockholm Ultra fanns och tillika blev SM där ute på Djurgården i Stockholm. Jag hade haft en stressfraktur i april, och på grund av det missat mitt första landslagsuppdrag vilket skulle varit EM i Frankrike, men i augusti var jag tillbaka på den långa banan.
SM-silver, 8:09h, VM i Qatar —> https://loparaventyret.se/ultra-sm-2/

2014 genomfördes SM på Volvos testbana i Uddevalla med en intressant passage fram och tillbaka mellan några stängsel. En varm dag där någon fick hämtas med ambulans och jag blev bjuden på öl av Rune Larsson morgonen efter.
SM-guld, 8:26h —> https://loparaventyret.se/en-liten-sm-trip/

2015 var det återigen Stockholm Ultra som gällde. På våren hade jag vunnit tyska mästerskapen på tiden 7:53h men utom tävlan såklart trots att jag gärna räknar in mig som nästtysk.
SM-silver, 8:15h, VM i Holland —> https://loparaventyret.se/sm-silver-enligt-plan-med-anda-inte/ (I VM tog vi damer lagsilver och i EM som inföll samtidigt guld, min tid 7:52h)

2016 var ett speciellt år, det var SM-vecka i Norrköping och 100 km en del av denna. Vilken grej och det var magiskt att få springa hemma och med så många kända och okända människor som kom och hejade under dagen längs den 2 km långa banan som vi tog oss an 50 gånger i Skarphagens villa- och radhusområde. Att dessutom få gå upp på scenen framför ett folkhav på Tyska torget och ta emot hyllningar, det var stort.
SM-guld, 08:04h, VM i Spanien —> https://loparaventyret.se/sm-guld-i-min-alskade-stad/

2017 liftade jag bokstavligen till Borås för att avverka vår mästerskapsdistans under SM-veckan. Fick gå i mål två gånger varav den andra var fejk på en inte särskilt trivial bana med en riktig vinnarfrisyr.
SM-guld, 7:59h —> https://loparaventyret.se/mitt-fjarde-sm-guld/

2018 sprang vi längs strandpromenaden i Helsingborg under SM-veckan. Jag hade Comrades i benen och blev utsatt för reaktionstest efter loppet.
SM-guld, 8:38h, VM i Kroatien —> https://loparaventyret.se/den-skonaste-sm-segern/

2019 testade vi på ösregn under mästerskapet i Ljungskile. Att bryta benet, dessutom på två ställen, är dåligt för en löpare men det hade jag gjort ett halvår innan. Fast målet att kunna springa SM 100 km i juli motiverade till rehab och vattenlöpning. Jag var med, tog mig uppför den branta backen lika många gånger som de andra och nådde nästan pallen.
SM 4:a, 08:55h —> https://loparaventyret.se/sm-i-101-regniga-kilometrar/

2020 – Inställt på grund av Covid.

2021 var jag inte ensam på banan. I min mage längs den pandemianpassade banan i Halmstad fanns Klara. Tio dagar innan hon skulle födas. Osannolikt. Men möjligt. Fripassageraren och jag var på toaletten 30 gånger men höll ihop det hela och kom i mål. En start jag inte hade gått ut med innan jag visste hur min gravida kropp skulle kännas. Så lycklig att det gick.
7:a, 10:29h —> https://loparaventyret.se/7a-i-sm-100km-med-fripassageraren-i-magen/

2022 var det ultrafest I Växjö och både mästerskap i 24h och 100 km. Jag hade ambitionen att kvala till VM i Berlin men det var inte en sådan dag. Kanske inte ett sådant liv. Småbarnslivet. Men vi fick till en roadrtrip med vår bobil i kombination med detta och så får det kanske vara ibland och du är lika nöjd och glad ändå.
4:a, 8:34h —>  https://loparaventyret.se/smaland-sm-i-roadtrip/

Och så var det dags för 2023. Inget stod egentligen på spel. Inget kval till VM detta år. Men en obligatorisk närvaro. Jag hade inte sovit en natt utan avbrott på ett halvår. Jag var och är så in i benmärgen trött. Men det är svårt att få ordentlig vila och återhämtning med ett småbarn i familjen. Fast att springa och allt underbart som händer ihop med henne ger energi.  Den obligatoriska närvaron, den är något jag själv bestämt. Jag tycker det är viktigt att delta i SM. Tycker det är viktigt att alla som satsar på ultra är med när det är mästerskap för att visa att denna utmaning är viktig för sporten. Skapa en toppbredd och inspirera fler till att börja utforska ultrans fantastiska värld. Delta tillsammans. Motionärer tillsammans med elit. Jag blir bland annat inspirerad av de som gör sina första 100 km, de som är äldre och tar sig runt denna distans och de vassa killarna, även tjejerna, som jag blir varvad av om och om igen. Ni i som aldrig har upplevt detta sammanhang skulle se hur alla stöttar varandra. Hejar. Ger en klapp på axeln. Hur supporten till den bäste även ger en hjälpande hand, något att äta eller en svalkande tvättsvamp när det är varmt till sin där och då största konkurrent om pallen. I dessa utmaningar vet ingen på förhand utfallet. Det är en lång sträcka. Många toppar och dalar. Inget är på förväg bestämt. Alla är utanför sin komfortzon. Motionär såsom elit. Halleluja. Jag älskar ultra och communityn kring den.

För om möjligt optimera och göra allt jag kunde åkte jag ensam upp till Bro utanför Stockholm med vår bobil sent i fredags. Kanske kunde jag få en natt utan avbrott i sömnen. Hade jobbuppdrag på kvällen så först vid kvart i tio rullade jag in på galoppbanan och gjorde en snabb kvällstoalett. Satte bilen i campingmode, drog ned gardinerna och stoppade i öronproppar. 01:00. Var det en bil som kom. Undrade de vad jag gjorde där. Bäst att skriva en lapp och sätta på vindrutan med förklaring till varför jag sov där. 02:00. Kissnödig. Ut i diket. 04:00. Fasen vad kylskåpet surrar. 07:00. Frukost efter något som ändå kanske var fler timmar än jag brukar få hemma. När jag klev ut ur bilen nästan slog värmen mot mig likt den inte hade gjort tidigare denna vår. Ironiskt på något sätt. På galoppbanan skulle det inte finnas någon skugga. Men lika för alla. Nummerlapp. Glatt återseende av ultrakompisar. Ställa ut flaskorna på langningsbordet, en var tionde kilometer, med bonusen en extra cola och godis vid 94 km som motivation. Jag var trött. Gick inte att sudda bort den känslan. 15 min powernap i bilen. Som att det skulle göra någon större skillnad.

Men skönt ändå att det var dags. Ett jobb som skulle göras. En obruten svit som skulle fullföljas. Såklart hade jag också ett tidsmål. Som tävlingsmänniska kan jag inte starta utan ett sådant och tränat hade jag ju gjort. Så en chans skulle det finnas att springa på 8 timmar. Klockan 09:00 var det också i det tempo, 4:50/km, som jag gick ut. Det skulle bli en varm och lång dag.

Det var jag och några tjejer till som hade samma ambition och vi sprang lite ihop de första varven. På herrsidan skulle det bli spännande, det fanns löpare som hade ambitionen att slå Jonas Buuds rekord på 6:22h. Som medlöpare har man första parkett till att få vara med och följa hur det skulle gå. Arrangemanget var proffsigt. Daniel från ultramarathon.se var speaker och vi löpare syntes både i livesändning i friidrottskanalen och på den stora skärmen likt galopphästarna med gigantisk resultatlista bredvid. Banan var drygt 2 km lång och skulle löpas 49 gånger inklusive prologen på ca 300 meter bort där vi startade. Det där med 49 var en peppande insikt jag fick senare på dagen då jag trott det var 50. Ingen större skillnad kan man tycka. Men en insikt som ger massor av energi runt 70 km då jag kom på det och fick det bekräftat av några medlöpare. Galopp, galopp, det var ett litet mantra jag stundtals använde under dagen likt Klara när hon leker med sin käpphäst Lilla gubben.

Något slog mig runt halv tio. Att starta detta lopp kan ha varit det jobbigaste jag gjort. Jag var ju trött. Visst, jag höll beräknat tempo fortfarande, men att fortsätta med det i åtta timmar kändes ouppnåeligt. Jobbigheten låg i att om jag startar i en utmaning så bryter jag den inte. Hade jag inte startat hade jag inte kunnat bryta. Nu var det bara att gilla läget. Att trött redan från början ha en arbetsdag på löparbanan framför sig. Den kändes oändlig. Hur gör man då. Jo man plockar upp alla motivationsverktyg som finns i sin lilla låda. Två kilometers varv var bra, det blev min ”snigel”, något att se fram emot. Att få lite extra heja. Springa genom vattenspridaren. Få några isbitar att hålla i handen, de räckte ungefär ett varv. Att dela upp loppet i kända distanser, milen, halvmara, mara och så vidare. Välja att tänka på bra grejer. Varför jag var där. Hur mycket tid jag lägger på att träna. Detta är belöningen. Planera strategier för framtiden. Tänka på att kanske få sova när det skulle vara klart.

Jag fortsatte. Såklart. Man kan inte prata om att alltid göra klart om man själv inte gör klart. Träna på jobbigt är bästa sättet att bli bättre på jobbigt. Jag inspireras av människor som gör klart trots att det inte alltid blir som de tänkt sig. Så vill jag också att människor ska se på mig. Kilometrarna blev till mil och det blev halvvägs. Om någon hade sagt, bryter du så lovar jag att du ska få åtta timmar sammanhållen törnrosasömn, då hade jag kanske brutit. Men ingen sa det. Klockan tolv, tre timmar efter start satte sig Björn och Klara på tåget. Jag visste att det var på väg.  Längtade till de skulle komma upp. Jag behövde dem. Om jag skulle dra ned på tempot, kanske börja gå lite, skulle de behöva vänta ännu längre på att vi skulle kunna åka hem tillsammans. Så jag pinnande på. Energiplanen fungerade. Kroppen gjorde inte ont. Jag hade ingen anledning att bryta. Tempot hade jag dock dragit ned på en smula.

När det var 13 varv kvar stod de där och hejade. Eller, tja, Klara var fullt sysselsatt med att springa runt med pappmuggar. Varvet efter öste hon sand. Men de var där. Heja mamma. 26 kilometer kvar. Lite mer än en fjärdedel. Fick upp tempot en smula. Då skulle det bli klart fortare. 13 varv blev ensiffrigt. Sen blev det bara milen kvar. Då orkade jag öka tempot ännu lite. Sista varvet fick jag upp det till hastigheten jag tänt springa hela dagen, och kom i mål. Jag var så nöjd. Glad att jag startade trots trötthet. Glad att ha obruten svit. Det ska jag fortsätta med.
5:a, 8:59.

Nu är ni kanske nyfikna på hur det gick för de andra. Kajsa som är en riktigt inspiratör inom ultralöpning på många sätt och nu har gjort comeback kom tvåa sju minuter över åtta timmar. Madeleine kom under den magiska åttan med några sekunder och på tredjeplats kämpade sig Beatrice in. Båda de senast nämnda nya i toppsammanhang. Så himla roligt att fler ansluter sig till skaran som vill springa långt och fort och jag hoppas att fler blir inspirerade till att testa. Och rekordet. Nej tyvärr det var en tuff dag med tanke på värmen vilket många DNF:er visade och lite typiskt då det var en så bra bana att springa på. Anton vann och fixade dryga 6:30h, hela tiden med orken att heja då man blev omsprungen. Mikael som nu satsar på längre distanser och också hade ambitionen att slå rekordet kom in på en stark andraplats där Linus fick hoppa upp på den tredje pallen. Att prisutdelningen skedde när jag fortfarande var ute och sprang på banan kändes inte nedbrytande på något sätt. Denna dag var jag framför allt glad att gå i mål efter att inte ha vikt ned mig.

Nu kanske början av detta inlägg kändes slutgiltigt. Slutar i Bro 2023. Detta är såklart inte slutet utan början på fortsättningen. Så vad är då mina mål framöver. Nästa år är det VM 100 km, och jag ska försöka att kvala dit, ett femte i ordningen hade varit grymt kul. Om det är mitt prestationsmål så har jag även en vision, kanske ännu viktigare än målet. Att fortsätta hålla min obrutna svit i SM många år till. Over and out – nu ska jag sova – och hoppas Klara tänkt göra detsamma.