Sjunde gången i fädernes spår. Jag var i Dalarna i helgen. Som jag hade längtat. Det är verkligen årets härligaste lopp i ultrasammanhang. Som regnbågsskimrande såpbubblor. Så känns dessa vistelser. För Mora innan och efter är inte lika sprudlande. Jag samlar på dessa bubblor. Vill liksom hänga upp dem i julgranen om det hade gått. De är olika till karaktär. Första gången är speciell på sitt sätt. Jag var där ensam. Det var premiäråret. Kom sexa. Mycket bubbel i målgång. Tog mig till Stockholm redan samma kväll för att vidare lifta i Baltikum en vecka. Sedan dess har det blivit några fler topplaceringar, varav fyra som bäst, och umgänge i olika konstellationer. Numera prioriteras en helg med sömn utan barn högre än bubbel, och det är så kul att hänga med gamla och nya ultrabekantskaper jag skaffat mig genom åren. Denna helg är årligen streckad i min kalender. Detta år såg förutsättningarna för framgång väldigt bra ut.
Jag är i fin form. Hade sovit skapligt dagarna innan. Skulle åka upp en extra dag för att verkligen kunna stressa ned. Känns som jag hade gjort allt rätt. Åkte tåg upp och landade i ett hus tillsammans med några riktigt vassa löpare, däribland favorittippade polskan Dominika, snabbisen på mara men rookie på Ultravasan, Andreas, och Erik, en riktigt stabil kille med många topplaceringar i loppet här och även på SM 100 km. Det blev som ett mysigt familjehäng med blandning av flaskor och gemensamma måltider vilket var det fredagen främst handlade om. Utöver detta morgonjogg och livelounge med Spring snyggt podden, uthämtning av nummerlapp och fika med min klubbkompis Elin. Plus en nästan oändlig rad av kära återseenden. Ingen nämnd och ingen glömd. Men vid åtta låg jag nedbäddad. Klockan skulle ringa 02:25.
Umara tog mig från start in i mål.
En Vasaloppsmedalj har varit i rymden och vänt.
02:45 gick vår bil till starten i Sälen. Det var kallt. Det var ruggigt. Men Vasaloppshymnen ger gåshud och med den drog vi i väg 05:00. I trailskor kanske man hade gissat, men nej, jag hade lyssnat på de bästa och där var det snabba skor med karbon som gällde. Så jag tog samma. Mina Rocket X2 från Hoka. Se kod och klicka på länk här nedan för extra rabatt om ni är sugna på att testa dem eller andra skor eller kläder ur Top4runnings sortiment.
Jag resonerade som så här. Det skulle vara förhållandevis torrt i skogen. Jag kan ändå inte springa som en bergsget över stock och sten. Jag skulle ha igen detta skoval på alla de flesta sträckor som i detta lopp innebär grusväg och packad sand. Jag valde rätt skor med facit i hand även om det var lite slirigt på vissa ställen.
Jag hade gjort samma energiplan som under tidigare ultralopp där allt fungerat klockrent. Då jag inte ens hade kissat. Här var det dock något som inte stämde skulle det visa sig. Jag var ute i blåbärsriset med magras åtta gånger. Åtta gånger. Typ en gång i timmen. Det är ingen framgångsfaktor. Man tappar flow. Vad kan det ha berott på. Jag vet inte. Kanske stress innan med eget lopparrangemang tidigare helg. Men jag lever alltid intensivt. Det måste bara ha varit en tråkig tillfällighet bara tror jag. Men fick i mig ny energi. Reflekterade aldrig över att ge upp. Jag bryter inte lopp. Så är det bara. Och så himla dåligt låg jag aldrig till. Tolva strax innan mitten och en av de klassiska kontrollerna Evetsberg. Tuggade på. Blev åtta som bäst. Sprang om några. Ut i skogen. Sprang om dem igen. Suck. Prutt. Blä. Fick upp tempot lite. Jobbade på. Kanske kunde jag bli tia ändå. Min måltid gled längre och längre bort. Men jag sprang hela tiden. Backe upp och backe ned. Och jag hade det trevligt ändå. Jag älskar detta lopp. Naturen. Människorna. Sammanhanget. Historien. Bygden.
Men jag har aldrig varit så glad över att komma till Mora. Målrakan är som alltid magisk. Viket publikstöd. Jag kom på 13:e plats. 08:39 och min sämsta tid i loppet. Men det gjorde ingenting. Under loppet hade jag tänkt mycket. Kanske dags för ultrapension. Kanske inte går att få till något bra resultat längre. Det kanske är för sent. Tjejer mer än hälften så gamla som mig sprang om. Med all rätt. Det blir deras tid snart. Springa, det kommer jag alltid att göra. Men prestera. Kan jag det?
Ja det kan jag. Jag har tränat svinbra i år. Överträffat mig själv i hastighet och tuffa pass. Jag har rutin. Jag har dessutom en ålder och rekord kopplade till den framför mig. Men jag ska fortsätta tävla mot dem i alla åldrar. Jag har mer att ge. Det var ändå det jag hade kommit fram till när jag fick min medalj och tog min klassiska målgångsbild. Jag älskar löpning och vill fortsätta ha högt uppsatta mål och uppleva massor av skoj på vägen.
Kvällen blev härlig. Hängde med vänner. Hejade in de sista i mål som sig bör i detta lopp. Njöt av Mora. Drack en öl. Skrattade. Var en löpare där löpare bör vara i mitten av augusti. Sov en lång natt. Vaknade utvilad. Åkte tåg hem. Med ytterligare en såpbubbla till min fina samling minnen. Till min familj som supportar mig i detta hela tiden. Jag älskar er. Jag älskar att ha en löpande livsstil.
Nu ser jag fram emot två maror i höst och ett helt gäng andra små motionslopp toppade av en riktig happening första helgen i november. Det kommer handla om löpning och kärlek i sin ädlaste form. Hoppas ni följer mig vidare för att inte missa detta. Och gissa vad jag gjorde på tågresan hem? Googlade nya och långa traillopp. Det trodde jag aldrig skulle hända.
Sugen på att träna och springa hel/halvmara i Marrakech i slutet av januari?
Några av mina stugkompisar under helgen.
