sep
Det var längesedan jag var ute och reste och abstinensen har börjat infinna sig. Tur då att vi flög till Warszawa i morse. På flygplatsen blev vi mottagna av en lokal guide och tillsammans med henne åkte vi lokal buss till vårt hotell i centrum. Under resan fick vi bland annat veta att staden har 1,8 miljoner invånare på pappret men den verkliga siffran är 2,5 miljoner då många betalar skatt i hembygdskommunen. Från vårt hotell såg vi palatset för kultur och vetenskap som var en gåva från det forna Sovjet. En gåva som polackerna fick betala, hur nu det hänger ihop.
Vid elva träffade vi återigen guiden i lobbyn. Hon skulle ha hand om mig, en engelsk journalist och så Tommy som de av någon anledning trodde var min fotograf. Vi åkte till starten för morgondagens marathon och gick in på universitetsområdet för att titta. I Warszawa finns det 75000 studenter och campus ser ut som ett slottsområde. Där och på andra ställen i city finns det bänkar som spelar stycken av Chopin som är en son av staden. Chopin, vars hjärta vi återfann i den heliga korskyrkan i närheten. Att det blev urtaget och skickat hem från Paris där han dog berodde på att han inte ville riskera att bli begravd levande vilket hans pappa hade blivit. I kyrkan fanns det även ett oändligt antal små brickor med hälsningar från människor som ville tacka för att deras bön hade blivit hörd. Vi såg dessutom en sköld som blivit beskjuten i kriget och en fresk av en man som måste ha varit den som stod modell för Skrotnisse i barnböckerna. Inte nog med detta. Vår guide hade varit inne i en av de förgyllda änglarna av mänsklig storlek som fanns i kyrkan. Bokstavligen klivit in i den. Tydligen är sådana inte genomgjutna utan gjorda av trä och när de skulle renoveras hade hennes historielärare satt krydda på historielektionen med en sådan upplevelse på schemat.
Nu var vi hungriga. Riktigt hungriga. Får då reda på att vi ska åka marathonsträckningen med bil. Som tur var låg sportexpon under första delen. För att hämta ut sitt startbevis behövde man veta sitt nummer. Kom inte ihåg mitt men alla namn fanns på en vägg. Över sex tusen namn. En volontär hjälpte mig men det tog tid, innan jag upptäckte att hon trodde att jag hette körkort i efternamn. Satt i solen och väntade på att pastapartyt skulle börja och såg kidsen i barnloppen springa bakom oss på kapplöpningsbanan för hästar. För vår röda pollett fick vi en portion mat. Det var inte i närheten av hur mycket mat jag behöver. Som tur var hade vår guide tagit det säkra före det osäkra och hade några extra med sig. Vi blev räddade. Vem som hade hyrt in bandet som uppträdde under partyt på den soliga verandan hade inte kvalitetssäkrat den barfota mannen som hade gått in i någon egen slags extas men var allt annat än medryckande. Vid utgången fick man sportdryck i tablettform och vissa i vårt sällskap trodde det var godis. Bubblande av fradga ur munnen fick han göra sig av med det i närmsta papperskorg. Vi satte oss i bilen igen och for ut på marathonsträckan. In på trånga smågator. Återvändsgränd. Det här kan komma att bli spännande under loppet.
När vi hade varit iväg i fyra timmar och tröttheten från den tidiga morgonen gjorde sig påmind sa guiden glatt att vi var vid 15 km. Från slutet hoppades jag i det tysta. Men icke. Det skulle ha gått fortare att springa rutten. Vi vågade fråga lite försynt om vi verkligen behövde åka runt på sträckan, för vi skulle ju se den dagen efter. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med att se sträckan innan. Guiden blev orolig att vi inte skulle hitta under tävlingen och att hon inte skulle ha fullföljt sitt uppdrag enligt instruktion. Vi försäkrade henne dock om att hon gjort ett fantastiskt jobb. Innan vi for tillbaka tog hon oss med till Lazienki park, en barockpark där det finns ett kungligt bad, och är den största parken i Warsawa. Fram till i år har marathonsträckningen inte fått gå genom parken med risk för att besökarna ska störas av svettlukten när ofräscha löpare brakar fram. Det slottsliknande badhuset är byggt på pålar så om man vill kan man ta ett djupt andetag och simma under det.
På vägen hem genom stan märkte man att något var på gång. Mycket blåljus från alla håll och kanter. En fredlig demonstration skulle dra igång. En demonstration mot den sittande regeringen. Långa rader av kostymklädda människor med vita armbindlar på motorcyklar for förbi. Utanför vårt hotell finns det som efter gamla stan är på väg att bli Warszawas andra punkt på världsarvslistan. En vattenreningsanläggning. Vi blev avsläppta och gick till ett turkiskt hak och fick in den mest fantastiska meze samtidigt som vi underhölls av de lokala gästernas öldrickande och deras högljudda konverserande. Resten av kvällen spenderades på hotellet. Om demonstrationen förblev fredlig är oklart med tanke på oljudet utanför. Vi överröstar med musik av Chopin. Imorgon är det racingday. Som jag har längtat.
