Att åka Stockholm-Borås tur och retur för en timmes tävlande är inte särskilt kul. Då får man se till att göra något mer av det. Häng med på helgens roadtrip.
Första stoppet blev i Karlsborg. Dit var det längre än vi trott och vi var väldigt hungriga. Utrustade med en stor påse melon kompletterade vi med glass och satte oss för att titta på broöppningen som så lämpligt inträffade just då. Den var inte särskilt spektakulär men jag fick lite feeling då jag som bekant bor nära en annan del av Göta Kanal samt har jobbat på en kanalbåt. Bredvid oss hade allsångshäften börjat säljas. Denna kväll skulle Andreas Carlsson leda den vilket kanske skulle bli en vild tillställning med tanke på alla kravallstaket i området.
Vi åkte vidare till Hjo där vi skulle övernatta. En bedårande liten stad med sina fina trähus och fint belägen vid Vättern. Kändes lite som att komma till en annan tid. Gick runt och kollade in stan. Inte så mycket som var öppet förutom turistbyrån. Eller turistbyråerna. För de bestod av flyers i just byrålådor. Promenaden mynnade ut i att hitta någonstans att äta. Det blev en tidskrävande promenad. Det var fullt. Överallt. Övervägde korvkiosken. Men där var det så lång kö. Handlade picknick på mataffären vilket i slutändan blev den mysigaste lösningen. Satte oss i hamnen och njöt av kvällen. Då hörde vi dem. Eporna. Gick upp till vägen. Trodde inte att det hände på riktigt. Men det gjorde det. Epatraktorer i olika färger och modeller cruisade i stan. Varv efter varv. Raggarmusik. Höbalar på taket.
Något vi inte går hemifrån utan och som vi skyddar med vårt liv är vår bordsfläkt. Den var med även på denna resa. Luftkonditionering är inte svensk standard och så inte heller i Hjo. Natten var mer än ljummen. Numera är vi vana att gå på sparlåga på grund av utebliven sömn. Började dagen med jogg så som sig bör. Det pågick en slags hälsovecka i Hjo där en aktivitet bland många andra var Sveastafetten. Hade läst om den på en flyer kvällen innan. Den gick ut på att i stafettlag springa en slinga på 1,5 km så många gånger man hann under 2,5h. Obegränsat antal deltagare i laget och man kunde även vara själv. Såklart lockade en start men då vi hade annat vi ville se denna dag än Hjo Stadspark sprang jag runt och hejade lite istället. Tog motsols varv vilket skapade förvirring både bland deltagare och arrangörer. Jag tyckte dock det var bra att någon hejade. För det var inte så många ute. Förutom en och annan epatraktor. De rockade på även klockan nio på morgonen.
Vi åkte vidare mot Skövde. Där hade jag inte heller varit och så lämpligt då att det just denna helg var ultrafestival. Festivalstämningen på idrottsplatsen hade väl kanske inte riktigt infunnit sig men de som vid lunchtid var klara efter ett dygn av löpning i det varmaste Sverige någonsin var glada att vara i mål. Samtidigt gav sig sextimmarslöparna iväg vars dag hade förlovats med ett tunt molndis. En stund med moln i alla fall. De stackare som hade ett dygn kvar av löpning var riktiga krigare. Men det roliga med en tävling likt denna är att man tar sig an utmaningen på sitt eget sätt. Några springer fort, några planerar in sovpauser och de flesta ser till att ha sköna dagar med sina vänner. En del som satt och pausade i en solstol såg ut att ha det riktigt skönt. Skenet bedrog lät de dock meddela.
Fikapausen blev i Skara. Bert Karlsson hade blivit stämd. Igen. Läste vi i morgonens tidning. Här gick vi på det café där han enligt uppgift gärna äter semlor. Bert gillar semlor.
Sedan var vi framme i Borås. Borås är för mig förknippat med tävling. SM 100 km i Borås förra året. Guldmedaljen ljust i minnet. 24h RM. Jag har för mig att det var 2014. Visserligen en DNF men roligt att få heja fram andra till toppresultat. Nu skulle det bli SM i sprint-triathlon. Men jag skulle bara heja. Det Borås kanske inte är känt för är att ha känsla för banläggning. Det var många höjdmetrar att ta i båda de loppen jag startat i och gupp på cykelbanan i det kommande triathlontävlingen skulle det visa sig. Under testrullet av banan på kvällen lossnade styret på cykeln. Sen om det berodde på banan eller cykelns konstruktion kan jag inte svara på. Vet bara att lim på ICA fick bli lösningen enligt instruktion från cykelåterförsäljaren. Nej det kändes inte stabilt. Så ska man inte laga cyklar i hundratusenkronorsklassen. Nattsömnen blev allt annat än harmonisk. Det berodde också på att vårt hotell hade fått för sig att inhysa en nattklubb. Att stoppa in öronpropparna ända in i hjärnbarken räckte föga. Noll sömn. Noll förutsättningar för att kunna göra sitt bästa i en tävling. Så blev det inte heller. Jag hejade på alla håll och kanter men när racet var klart drog vi vidare norrut.
Vi prickade även in Rökstenen utanför Ödeshög på vägen hem. Den längsta, märkligaste och mest svårtolkade fornnordiska runsten vi har i vårt land. Den tillhör oss alla eftersom den är ett statligt kulturarv vi betalar skatt för. Lånade ändå inte hem den utan drog vidare. Konstaterade att helgen varit innehållsrik. Trots att det inte blev som tänkt i Borås hade turen dit varit värd att göra. Vi hade ju fått en himla rolig roadtrip.
