dec
Detta är nog den långsammaste vecka jag varit med om. När det gäller hastigheten att ta sig fram alltså. Normalt sett springer jag fram i livet, även utanför löparbanan och mina karakteristiska steg tar varken lärare eller elever miste på i skolkorridoren. Riktigt så har det inte fungerat de senaste dagarna och jag har snällt fått acceptera detta faktum. Sedan har jag inte haft några skor där mina fötter passar vilket har försvårat det hela. Benhinnan är heller inte riktigt nöjd än. Det bästa vore om världen byggdes om till en trappa för de har jag inga problem att gå i.
Om ni är ute efter att ge någon ett straff kan en löpartävling i 24h vara det ni söker. Fungerar även mycket bra i utpressningssyfte. Efter 18 timmar frågar ni ert offer om han är beredd av skriva över alla sina tillgångar på er om han sedan direkt efteråt får lägga sig ned och sova. Ni kommer att bli förmögna. Kan även med fördel användas som tortyrmetod för att få fram information. Vem som helst skulle erkänna vad som helst bara de får sluta springa.
I måndags höll jag på att komma mer än en kvart för sent till mitt stugvärdspass i Tjalvegården då det inte fanns en taxi att uppbringa i hela stan. Vem åker taxi klockan halv fem en måndagseftermiddag. Tydligen fler än man kan tro. Peter fick rycka in och skjutsa och sedan hade jag en skön kväll i stugan där flera kompisar kom förbi och hängde.
På tisdagen hade jag redan börjat klättra på väggarna av träningsabstinens. Tjalve körde första passet i arenan och jag var inte där. Men jag hade trevligt besök i soffan av en vanlig kompis som inte springer. Hon ville absolut se mina fötter men jag fick göra henne besviken då de börjat läka ihop och inte längre skulle få närmaste fotterapeut att säga upp sig på jobbet.
På onsdagen var det äntligen dags för lite träning. Denna veckodag brukar Björn hämta mig klockan 06:23 på Skvallertorget. Detta är en noga kalibrerad tid som gör att vi hinner komma till parkeringen, lägga i parkeringspengar och sedan nå översta trappsteget till simhallsentrén precis vid 06:30 då de öppnar. Denna morgon tog det lite längre tid på grund av snön. Härligt med vinter på riktigt. Detta hade inte riktigt killen vid simhallen greppat då han iklädd endast shorts och T-shirt skottade snö i snöyran utanför. En timmes pensionärssim och kroppen var igång igen.
På torsdagen trappade jag upp ansträngningen med motionscykel och roddmaskin på förmiddagen. Detta visade sig fungera bra så jag kunde inte hålla mig ifrån rockgympan på kvällen, som dock utfördes utan hopp. Fokuserade på överkroppen istället.
Efter en lång övertalningskampanj fick jag sällskap av Nina i simhallen på fredagen. Sista ronden slutar med att hon sömndrucken ringer upp mig efter att redan ha sovit en stund och säger att hon kommer vara där halv sju. Jag vann, och morgonen blev mycket roligare. Det gäller att ha ett öppet sinne och därför vidgade jag mina vyer genom att gå på konsert med ett så kallat progressivt deathmetal-band på kvällen. Det var jag, mina syskon och respektive som tillsammans med folk i skinnrockar, skägg, tatueringar, svarta kläder och långa hår gick till Skandiateatern för att se Opeth. Trots att jag är ett popsnöre gav jag dem verkligen en chans och mitt i allt growlande så hittade jag någonting. Måste medge att de var lite bra, men för att veta vad man egentligen ska tycka om konserten måste jag läsa recensionen i lokaltidningen på måndag. Sedan gick vi till Harrys och benhinnan hade nu blivit så pass ok att jag kunde dansa lite disco. Men det gällde att akta sig för alla läbbiga och fulla julbordsfirande fäder som för en kväll tagit ledigt från sina trygga familjeliv.
Kanske även är på sin plats att analysera förra helgens lopp lite grann. Jag har inte riktigt fattat hur långt det var och att det hänt på riktigt. Det jag inte heller fattade var att den Anna som hjälpte mig under loppet var Anna Grundahl. Den grymma tjejen som har rekordet på 24h även utomhus. Hon gav mig energipåfyllning, salttabletter, gick runt och peppade mig alla dessa timmar då jag vid ett tillfälle frågar om hon någon gång sprungit 24 timmar. Det hade hon, men nämner inget om att hon gjort det med råge. Pinsamt. Under veckan har lite korta minnesbilder från katakomben flimrat förbi men det har inte varit några skräckscener utan ganska trevliga små minnen. Gillade på något sätt den där banan där man kunde springa runt och vara social med de andra löparna och hade sin matlåda till hands varje varv. Känns som att jag har glömt de allra jobbigaste stunderna, smärtan och tröttheten. Var jag egentligen så himla trött. Jag vet inte. Hade det gått bättre om jag ätit någon annan typ av mat och var det kanske salt som saknades. Kan man inta energi intravenöst. Hade jag undvikit benhinneproblemet om jag sprungit på ett annat sätt. De andra pratade om några slags scheman som de följer. Kanske borde kolla upp hur sådant fungerar. Ni hör att jag har börjat få lite distans. Blir lite rädd för mig själv. Men jag har inte tagit orden i min mun än. Vi får se hur det blir.
