dec
Det var ett mysterium hur jag tog mig till tunnelbanan i morse och sedan vidare bytte till tåg. Tid är något som behövs för att genomföra saker när man inte kan röra sig. Fötterna är ett öppet sår och delvis skinkorna. Höger benhinna bultar röd och jag vill kräkas. Mage och rygg har skrapsår. Munhålan är öm, snoret rinner och lederna fungerar inte. Tänk dig att du åker med en gammal bil där skruvarna långsamt har gängats ur och delarna hänger löst. Så känns det. Jag har i alla fall alla kroppsdelar med mig hem och jag överlevde. Överlevde denna galenskap som jag försatte mig i frivilligt. Ofattbart såhär i efterhand.
Vet inte hur jag ska kunna återge detta dygn så att ni förstår hur det var. Ett dygn där andra halvan kändes som jag för egen maskin var på väg till min egen begravning.
Glad i hågen gick jag ner i katakomben runt Bislett Arena i Oslo i lördag morse. Ute strålade solen och snön gnistrade. En perfekt dag för att vistas i Nordmarka men jag skulle tillbringa 24h längs en 546 m lång löparbana i en tunnel. I en tunnel. Ni hör hur det låter. Jag mitt pucko kom dit och tänkte att man fixar en sådan här grej ensam. Jag hade ju en låda med mat och ett par extra skor. Fick genast löfte om att ta hjälp av en medlöpares fru och några andra som jag lärt känna på Ultralägret i höstas. Det skulle visa sig att jag behövde den hjälpen. Det var en bra stämning bland löparna och vi släntrade bort till startlinjen. Var man ställde sig i startledet hade aldrig haft så liten betydelse. Vi skulle ju hålla på ett tag. Klockan var 10:00 och vi tog våra första lätta steg på väg mot smärtan.
Min plan var att springa en mil i timmen men det är svårt att hålla ned tempot i början samtidigt som det kan vara bra att ha lite marginal inför de tunga timmarna. Normalt sett när jag springer intresserar jag mig för kilometertider, nu var det miltider. Upp till sex mil byggde jag sakta på så att jag hade fem kilometer till godo och sedan föll jag in i ett sexminuterstempo vilket innebär en mil i timmen. Detta tempo höll jag när jag passerade 12h och hade då hunnit 125,6 km. Jag visste det inte då men det är svenskt rekord på den distansen vilket omräknat hade sprungits på 5:43 min/km. Det hade gått så lätt. Jag hade haft så trevligt. Pratat med folk jag känner och lärt känna nytt folk. Såsom Ken som springer för IF Linneá. Det första han säger till mig är att jag ju brukar springa i hotpants. Det är sant men denna dag var jag inte intresserad av att få ett köttsår mellan låren. Ken, vars utseende kändes bekant, är en löpare som brukar ligga jämsides med mig under lopp vi deltagit i de senaste åren. Fast några meter bakom med tanke på hans notering. I farten äter jag gröt, mackor, pannkakor, soppa, ägg och dricker mycket. Det enda som stundtals gör lite ont är blåsorna. Tänk dig att du känner hur din tå helt plötsligt fylls som en vattenballong och sedan spricker. Som att trampa på sådana där vita bär från buskarna när man var liten eller som att smälla bubbelplast.
Hur kan man hålla humöret uppe under denna ocean av timmar. Det går om man har en hel armé av vänner som hejar genom att skicka meddelanden med låtönskningar. Detta dygn var ett disco. Ett disco tillägnat mig. Det var så det kändes. Jag fick så mycket hälsningar att jag blev mållös. Nästan varannan var till mig. Till mig. Grymma låtval som peppade mig och mina medlöpare och roliga hälsningar som fick mig att skratta. Händerna mot himlen, stundtals flög jag fram, klappade händerna och peppade andra.
Men trots allt så hade jag överskattat mig själv och underskattat denna distans. Det blir svårare att äta ju längre tiden går. Man är inte sugen på någonting. Tuggorna växer i munnen och utan energi kan man inte springa, speciellt inte timme efter timme. Fler och fler spyr, folk börjar gå mer och mer och vissa har gått in i väggen av olika anledningar. Jag skulle ju inte börja gå och jag kommer inte ihåg när men efter midnatt ger jag mig själv något varv ibland som present som även har funktionen att försöka se om det går lättare att äta gåendes. Detta övergår i 45 minuters löpning och 15 minuter gång per timme samt ett toalettbesök under löpdelen. Att gå på toa var ingen rolig historia. Kissa inte om du har ett sår mellan skinkorna. Det svider. För att inte tala om nummer två. Var ändå befriande att sitta ned några sekunder på toaringen.
Det är nu jag verkligen börjar behöva support, och vilken support jag fick. De rutinerade ultralöparna Mia och Anna samt Johan Steenes fru hittade lösningar på energiförsörjning och försedde mig med både det ena och andra samt peppade mig vidare. Som om inte detta vore nog hade jag även experthjälp i form av mr Ultralöpning himself, Rune Larsson. Vilken ära. Någon gång vid 18h fick jag ont i höger benhinna och kände inte att det är värt att pressa sig om resultatet skulle bli en skada. Fick lite massage men det hjälper sällan ömma benhinnor. Kämpade på några varv till. De andra tyckte att jag skulle köra på, jag var ju på väg till en så bra distans. För en gång skull ville jag vara klok och lyssna på kroppen, och detta var ju inte ens roligt. Det var inte roligt någonstans. Kliver av banan och säger att jag vill vila en timme med benen i högläge. Supporten sa nej nej nej. Jag sa jo jo jo. Jag bestämde. De gav mig en halvtimme och voltaren på benhinnan. Ville egentligen inte ha någon smärtlindring, för det är inget bra när man inte känner om man har ont. Försvann in i någon form av drömvärld. Det var så skönt. Efter min halvtimme reste jag mig ifrån de döda. Gick ett varv och åt en skål gröt. Det kändes faktiskt bättre. Efter en kvart sprang jag igen, dock med samma strategi där jag varvade löpning och gång. Planen blev att ta mig över 20 mil om jag så skulle krypa. Rune gav mig blåbärssoppa, och meddelade sådär lugnt, mysigt och hemtrevligt att där skulle jag inte alls sluta. Det skulle jag visst. Till slut var det bara tre timmar kvar. Ofattbart. Vid halv nio på morgonen sa de att jag fixar inomhusrekordet på 24h. Inte en chans meddelade jag men kom på att jag visste ju inte ens vilket distans det låg på. Frågade nästa varv och fick reda på att det var 211,7. Jag behövde bara springa dryga milen på 90 minuter. Klart jag skulle fixa det. Så jag började springa och det gick. Jag bet ihop och ökade. Jag fick upp farten och när jag glatt påhejad slagit rekordet fortsatte jag tre kilometer till. Sen var det över. Det var klart. Jag behövde inte göra detta igen.
Då får jag en VM-biljett. Varför är jag bra på saker som är så jobbiga. Detta är en sjuk sport. Jag vill inte göra detta igen. Reima Hartikainen sa igår i en intervju att man ändrar sig när man fått lite distans till det hela. Jag vet inte.
Jag tog mig in i omklädningsrummet och satte mig och stortjöt. Tårarna sprutade. Det var så himla skönt at det var över. Så mycket känslor. Under detta dygn hade jag varit och nosat på världsrekord, legat i toppen både bland damer och herrar, vunnit loppet stort, satt två svenska rekord och återigen insett hur mycket fantastiska vänner jag har därute. Jag fortsatte att gråta. Av glädje och av smärta. Jag hade aldrig lyckats med detta ensam. Jag hade brutit. Jag är supporten evigt tacksam.
Nu sitter jag på tågstationen i Norrköping och väntar på taxi. Mammas sambo men ändå en riktig taxibil som ska ta mig upp till skolan för att ha lektion. Igår var det en slagen hjälte som drack glögg och låg i Annas soffa. Idag går det inte mycket fortare. Det är inte en fråga om träningsvärk utan mer om att kunna gå. På tågstationen i Katrineholm var det en man som frågade om jag var skadad. I huvudet kanske. Frågan är om jag har fått distans till det hela än. Jag har i alla fall mindre ont och är piggare än när tågresan började. En VM-biljett. Kanske, kanske inte, kanske.
