Off we go

Jag har tränat rätt mycket på sistone. Jag har numera ett samarbete med Johan Lantz vilket är väldigt roligt och spännande. Det jag främst behöver hjälp med är pulsering och vila samt att inte behöva tänka själv. Jag är inte svår att få i träning. Tvärtom. Oerhört villig. Vilket gör att det kan lätt bli för mycket. Jag vet vad vissa av er tänker. Klyftigt att ta hjälp av en kille som sprang av sig lårbenshalsen under Trans Grancanaria förra året. Inte slutade han springa heller när skadan var ett faktum. Vad kan jag lära av honom. Att ta det lugnt. Knappast. Men att lyssna på min egen kropp kan ingen annan hjälpa mig med. Det måste jag göra själv. Och till min glädje håller min kropp för mycket. Den enda skadan jag egentligen haft är stressfrakturen i hälbenet våren 2013. Jag missade visserligen mitt första landslagsuppdrag, EM 100 km, men jag blev starkare av rehabträningen i vatten, och kom klokare ut på andra sidan. Sedan var det någon ljumske som knorrade sommaren 2011 men det är så med skador, man får plötslig minnesförlust efteråt och minns knappt var och hur man hade ont.

Just nu har visserligen lite strul med något jag och min massör PJ på Helhetshälsan tror är en falsk ischias. Det stör mig inte i löpningen direkt utan mest när jag kör bil. Nu är detta inte ett stort problem eftersom jag inte ens äger någon bil. Men sitter jag för länge på en stol i fel vinkel kan den också göra sig påmind. Sist jag var på behandling hade PJ några nya grepp och de har gjort att det blivit bättre och snart hoppas jag det ska vara ett minne blott och något jag kan glömma. Att efter inrådan av Johan ha börjat med yoga har nog också gjort sitt till, för höger baksida har varit och är fortfarande onaturligt stel. Jossan Ambjörnssons superstretch har även hjälp i rätt riktning och om någon har ytterligare tips mottas de tacksamt. Jag ser fram emot den plötsliga minnesförlusten som sedan kommer inträda.

Tillbaka till Johan. Jag gillar vårt upplägg för det innehåller rätt mycket intervaller. En del ultralöpare tränar inte sådant. Men jag vill träna det jag tycker är roligt. Det är kul när jag får nya skojiga pass serverade men kan stuva om dem och lägga dem på tider som passar mig. Fast jag försöker hålla mig till planen så gott det går eftersom det finns en tanke med lugnare och hårdare dagar. Sedan har jag börjat med en ny grej till. En tränare i Tjalve, Mikael, har visat mig en del sprintövningar som han tror ska göra mig snabbare både på kortare och längre sträckor. Dessa inklusive några löpskolningsövningar gör jag i samband med den övriga träningen två gånger i veckan.  Allt detta, yogan, Johans träningsupplägg och sprintövningarna är väldigt spännande för jag vill såklart bli ännu bättre på att springa.

Man har bra och dåliga dagar. Man kan även ha bra och dåliga veckor. För två veckor sedan blev det för mycket. Fast vad som än händer, hur mycket jag än har i övriga livet, skulle jag inte dra ned på träningen. Det var ju därför jag sade upp mig på jobbet, startade företaget och gav mig möjligheten att leva mitt Löparäventyr fullt ut. Men bara jag får sova ordentligt ordnar det upp sig. Träningen har gått bra men tankarna huruvida man har tillgodogjort sig den är inte alltid lätta att svara på. Jag har sprungit korta intervaller, långa intervaller, långa pass på väg till föreläsningar, intervaller på stadion, tröskelpass i Lunds botaniska trädgård, långpass med Tjalve, mysjoggar tidigt på morgonen med kompisar, pass i Comradesfart på väg till möte i Kista och distanspass runt i Stockholm för att hämta gratis lunch på kupong vid Torsplan. För att nämna några.

I tisdags hade jag en dag då det var svårt att få ihop mina två pass. På kvällen när jag var på matchen mellan IFK och Hammarby med fyra grader i luften fanns hela tiden vetskapen om att jag hade ett träningspass kvar efteråt. Dessutom ett hårt sådant. Jag var kall. Hammarbyklacken började bråka med varandra. IFK ledde. Matchen avbröts vid 90 min. Jag gick hem och lämnade dem åt sitt öde. Hade inte varit hemma på två dagar men kastade bara in väskan och joggade mot Borgsmo IP. Klockan var kvart i nio och solen hade börjat gå ned och temperaturen med den. Till Borgsmo är det dryga 3 km och på banan skulle jag köra 10*400m. Maxfart. Måste erkänna att jag inte var skitsugen. Åtminstone inte på att springa fort. Första på 88 sek. Det är inte mitt max. Joggade enligt instruktion 400m. Andra på 87 sek. Tredje på 86 sek. Men det kändes inget bra. Det gjorde faktiskt lite ont också. I den där rackarns höger baksida och motsvarande rumphalva. Under fjärde avbröt jag och sprang hem. Ingen idé. Borde inte ha sprungit alls. Jag var kall. Jag var trött. Det var sent. Jag var sliten. Jag var hungrig. Och nej, tröskelpasset tidigare på dagen i Lund hade heller inte gått särskilt bra. Det infann sig liksom inte någon tröskelfart.

Men jag var inte särskilt orolig för att jag var skadad. Jag avbröt i tid. Det var andra faktorer som spelade in och talade om att jag inte skulle ha sprungit denna kväll. Mysigare då att vakna till solsken och gå ut för att jogga med Lina. Jag hade inget ont och kunde även genomföra sprintövningarna i Folkparken på vägen hem.

Under dagen fanns Albogavarvet som skulle springas på kvällen i tankarna. Ni vet det där loppet jag har sprungit och skrivit om många gånger tidigare. 5 kilometer terrängspår i Söderköping. Loppet med de brutala backarna. Loppet jag sprungit säkert 25 gånger innan genom åren. Som uppvärmning joggade jag rundan. Ni vet hur det kan vara. Under uppvärmningen känns det ibland som att det inte finns något i kroppen. Absolut nada. Med gårdagen färskt i minnet var den känslan inte långt borta. Sista biten träffade jag Micke och Simon. De har haft en kamp de sista omgångarna men nu senast hade Simon persat med 40 sekunder och lagt Micke allt längre bak. Att persa med 40 sek är ju nästan utopiskt tänkte jag för mig själv. Beror ju såklart på hur många gånger man sprungit loppet. Men ändå. Och Simon har varit med en del gånger de senaste åren. Jag ville mest få det överstökat. Fast jag tycker loppet är kul, trots backarna. Så är det.

Start. Brände iväg för att hitta position. En tjej framför. En liten. Men hon brukar bara vara snabb i början. Jag hade rätt, och sprang förbi efter bara några hundra meter. Jag dyngade på utför och på flacken vilket är mina styrkor. Tog det lugnare uppför. Kollade inte på klockan under hela loppet. Körde på känsla. Tittade istället på Mickes rygg. Jag visste att om jag såg honom var jag på väg mot en bra tid. Men vetskapen om att han var lite risig gjorde att jag inte kunde vara helt säker. Men det kändes himla bra. Lätt. Snart var det bara den sista utmaningen kvar. Den branta, långa backen från hell. Vid foten stod Tommy. Han skrek att jag skulle använda armarna. Jag vevade på. Det hjälpte mig uppför. Sedan är man typ framme fast ska springa runt kullen. Spurtade fortare än jag brukar och shit vad trött jag var när jag kastade mig på gräset efter målgång. Folket runtomkring sa att det var kul att se att jag hade tagit ut mig för en gångs skull. Jag var trött men fantastiskt glad. Pers med 38 sekunder. 38 sekunder. Sådär utopiskt som jag en halvtimme innan inte trodde var möjligt.

Jag sprang på 20:02 och är så glad att vara i bästa formen. Nu fortsätter äventyren. Svampenmaran i Örebro på lördag, vidare till Chile och Wings for Life direkt efter loppet, sedan Comrades 29 maj. Spännande veckor. Nu knyter jag på mig skorna och går ut på en jogg och sedan ett intervallpass i eftermiddag innan ett teaterbesök. Viktigt med blandad input i livet, det är det som gör det så roligt att leva.