maj
Det slår aldrig fel. När jag tar det lugnt ett par dagar kommer snoret som ett brev på posten. Men eftersom jag är lärare gjorde det inte så mycket. Det var snarare bra. Jag hade en miljard nationella prov att rätta och då jag inte kan låta bli att träna när jag är frisk passade det bra att sitta i kvällssolen på min balkong och rätta.
I torsdags föddes ett nytt lopp, superloppet i Skärblacka. Detta var hemma till jag fyllde 20 år så det är självklart att man ville ställa upp. Starten gick framför ICA och vidare längs Prästgårdsvägen genom skogen. Skogen som var oändligt stor när jag gick på scouterna. Nu kändes den inte så stor längre. Fortsätter stationsrakan, tittar vänster och ser huset där jag växte upp, och svänger sedan höger vid bageriet och förbi min gamla lågstadieskola. Eller egentligen inte för den monterades ned och spikades ihop igen nere i Etiopien. Hejar på några bekanta ansikten och springer in på cykelvägarna förbi Sågvägen. När bansträckningen inte lutar svagt uppför är det motvind vilket gjorde detta till ett tufft lopp. Men det går bra och jag förvånar mig själv med att springa fort och tangera pers på de fem kilometrarna trots att jag suttit och snorat dagarna innan. Kommer tvåa efter en annan blackatjej och tillika Tjalvelöpare. Dessutom fanns det en lagtävling som vi vann och nu kan vi se fram emot att få åka båt på Roxen den fjärde juni. Tvåan i lagkampen fick samma pris. De kallade sig för samlaget. Men jag avböjer vänligt men bestämt att ligga med min gamla fritidsledare och hans kompisgäng hur romantiskt glittrande sjön än breder ut sig i den ljumma sommarkvällen. Sedan fick man kasta gurkor i ett hål och vinna saltgurka. Gick inte lika bra som att springa och superlaget åkte hem utan gurka men glada över dagens prestationer.
I lördags joggade jag till växthuset borta vid Ensjön. Dit är det 12 km och jag tänkte möta upp LiU för lite mossintervaller. Vid tio är det ingen där och det känns soft för jag var inte ett dugg sugen. Springer hemåt men möts av glada tillrop och får tänka om. Träning i mosse är väldigt bra. Det är skonsamt, man har hög puls hela tiden och det är jättebra för benstyrkan. Men när man är mitt ute på den gungar underlaget oroväckande och man får en känsla av att marken kan spricka och man blir uppslukad av underjorden. Mitt roligaste mossminne är när vi hade en kille från Afrika som tränade med oss. I hans hemland skulle man inte ge sig ut och springa i liknande terräng av rädsla för exotiska djur. Någon lurar i stackaren att det finns anakondor i vår harmlösa mosse. Vi kör trettio intervaller på 40 sekunder med 20 sekunders gåvila. På 30 minuter har vi klafsat runt 3 km i mossen. Vattnet går stundtals upp till knäna och det bruna vattnet liknar diarré.
I dag var det första söndagen med sommarträning i Tjalve. Det innebär att vi besöker olika sjöar, springer, badar och fikar. Idag kände jag mig inte som någon supertjej när jag joggade runt i den jobbiga terrängen i sexminuterstempo och försökte undvika att snubbla. Arton kilometer som tog nästan två timmar i värmen. Nästa vecka är det Stockholm Marathon och efter ett sådant pass känns det inget kul. Sex dagar kvar vilket innebär att man ska börja ladda och optimera formen, ta det lugnt, sova och förbereda sig mentalt. Eller så struntar man i det och går ut och sover i skogen. Så gör jag. Men först ska jag packa med ena handen i en plastpåse. Målade förut och upptäckte när handen var helt vit efter att jag försökt tvätta penseln att jag inte har vare sig lacknafta, penseltvätt eller nagellackborttagningsmedel. Löste problemet genom att stoppa handen i en påse. Vi hörs på torsdag.
