Att vara hemma mellan två äventyr är en bra känsla. Man uppskattar hemma lite extra. Få vara i sin lägenhet. Äta sig igenom skafferiet. Tända ljus. Läsa böcker. Jobba. Träffa kompisar. Springa på kända vägar. Bara hänga. Hemma och på andra ställen. Men igår flyttade jag ut, fast inte så långt. Jag ska vara temporär husägare i en månad när en kompis är i Thailand med sin familj. Fast det började med en del dramatik. Igår kväll stod jag med den sista packningen och en kasse mat utanför deras dörr men lyckades inte ta mig in. Nyckeln fungerade inte i låset. Inte heller i garagedörren. Efter att ha micklat och testat i låset en kvart kändes det som att jag hade provat alla möjligheter. Jag kunde heller inte åka hem för min lägenhet har jag hyrt ut. Jag försökte en stund till. Då kom en granne ut och undrade vad jag sysslade med. Jag bad honom försöka men han lyckades inte heller, fast erbjöd mig att komma in och värma mig hos dem. Istället ringde jag husägarens pappa som fick åka genom hela stan för att hjälpa mig. Han lyckades på första försöket. Sedan drog jag igång villalarmet. En mycket intressant start på mitt husägande. Men det blev ändå bra när jag hade tänt en brasa och satt mig i soffan med en kopp te och en bok. Jag kommer att trivas i huset en månad.
Jag har haft bra dagar hemma som sagt. Bra häng och bra träning. Förra veckan fick jag ihop 21 mil. Det är härliga veckor när man får springa så mycket och det har gått bra trots den stundtals knöliga isen. Det har blivit löpning till syrran. Löpning till möten. Löpning via Åby. Löpning i mörkret. Löpning i dagsljus. Löpning själv och löpning med kompisar. En himla massa löpning.
Nu är det början på säsongen och tävlingsplaneringen har börjat falla på plats. Mitt dilemma har varit att jag vill springa 100 km i april. Den tävling som ligger bäst och verkar plattast är tyska mästerskapen i en liten håla mellan Frankfurt och Stuttgart. Men jag är inte tysk. Detta visade sig vara ett problem och när en tysk säger nej är det oftast ett nej. Men man ska inte ge upp. Efter många mailväxlingar och min bästa fjäsktyska har jag tillslut blivit lovad en start. Jag får inte vara med i tävlingen men mitt resultat kommer att bli godkänt. Då ska jag springa snabbt. Jag är sjukt taggad.
Jag har även fått ett jobberbjudande på mailen från SPC Dragon Footballclub i Benin. Ja det är sant. De skriver att de vill ha en utländsk coach till klubben. Jag skulle vara huvudcoach på 12 månaders kontrakt med tre månaders semester och lönen skulle vara 8000 Euro i månaden. Jag får bo på hotel och får helpension varje dag samt flygresor och försäkringar. Det är tydligen brått också. Jag visste inte att en säsong i Skärblacka IF när jag var 7 år är meriterande för denna typ av uppdrag. En intressant form av afrikabrev där de inte ens ber om ett kontonummer.
Det är bara några dagar sedan jag kom hem från det forna Sovjet och imorgon packar jag väskan igen för att åka till Marocko för på lördag är det marathon. Men i detta fall fokuserar jag mest på äventyret och skulle det visa sig att jag helt har tappat farten har jag numera ett alternativ till min satsning. Som fotbollstränare i Benin. Yeah right.