Magiska vyer på Färöarna

Fjärran med ändå så nära. Färöarna. En dröm för många, och nu har jag varit där med Löparäventyret. En helg som blev ännu bättre än vi kunde ha önskat oss. Vi ville inte dra därifrån men minnena består. Hit. Måste. Ni. Också. Punkt.

För att vara något sånär omvärldsbevakad åkte jag och Malin dit ett dygn innan. Landade i det väder man kan räkna med. Regn och blåst. Det är liksom så det är på dessa öar. Man får väder. Men ett väder som kan förändras hur som helst och när som helst. Plockade ut vår hyrbil och körde norrut. Färöarna består av 18 öar, är i mångt och mycket självstyrande fast tillhör Danmark men är inte med i EU. Fast enligt Marathon Globetrotters räknas det som ett eget land. Springa lopp, närmare bestämt Tórshavn Marathon, var delvis vad vi skulle syssla med men då vi rullade i väg ut i det gröna kändes det ännu avlägset.

Vårt mål för dagen var Klaksvik, andra största staden, där ändå ingen tätort känns stor här. 54 000 människor och 70 000 får. De senare såg vi mer av på vägen än människor. Inte i hjordar utan utspridda exakt överallt där det fanns något att beta.

Jag hade på något sätt trott att de magiska vyerna man har sett på bild kräver drönare eller krångel till avlägsna platser, men icke, det är vackert och storslaget precis överallt. Bokstavligen. Öarna är förbundna med tunnlar, där de två största går under vatten, samt en del mindre broar. Till vissa är det enbart färja eller helikopter som gäller. Vårt första mål blev Viðareiði vilken är den nordligaste utposten. Så kändes det också med vind och regn piskandes på oss. Några få hus. En kyrka. En kyrkogård med minnesplaketter där dödsorsak tydligt angetts och drunkning är en vanlig sådan. Så ser orterna ut här. Kargt, vackert och avlägset. Vi hade på något sätt trott att mysiga café och matställen skulle finnas i byarna. Men med facit i hand är det inte logiskt. Hur ska sådana gå runt. Ställena som tipsades om på kartan vi fått av biluthyraren var helt enkelt just de ställen som fanns tillgängliga att äta på.

Genom en avstickare åt fel håll fick vi en spännande upplevelse. En slags 4H-gård med gigantiska kaniner, pärlhöns, änder, en papegoja i bur och olika gubbar, gummor och hus av olika slag. Leitisgardur är definitivt värt ett besök om ni är i krokarna.

Precis lika avlägset kändes det i Múli där grusvägen dit var ett panorama i sig. Ingen är bofast och från de vindpinade husen går en led som inte var lätt denna dag. Blött och halt gräs. Jag tog mig lite längre i väg än Malin. Till där stigen tog slut och det brutalt. En brant ned i det dramatiska havet. Det var lite otäckt. Jag gick inte helt nära kanten. Skulle jag ramla ned hade jag dött. Vinden ven. Litenheten var stor.

Sedan blev hotellet vårt mål och i det en varm dusch. I Klaksvik finns inte så många ställen att bo över på och vi gjorde det på stadshotellet. Ingen onlinebokning och känslan lite av i en film av Roy Andersson. Tiden hade och stod stilla. Vi gick ut och åt på en av få restauranger. Min anrättning inkom i något ovanlig form. Hamburgaren hade sås ovanpå. Brunsås på halva och bearnaisesås på andra halvan. Man tar seden dit man kommer och det smakade helt ok. I Klaksvik finns en del konst, både i form av skulpturer och streeetart där vi prickade in några, innan vi avslutade dagen med att förundras över priset på och inköp av lite godsaker i affären där mycket var av samma varumärken som hemma.

Körde vidare över den lilla bron till Kunoy och genom den mörka tunneln genom berget. På andra sidan låg den lilla byn som trots de få invånarna hade skola, kyrka och samlingshus. Det som är unikt här är möjligheten till en liten planerad skog tack vara den lite skyddade platsen vilket blivit en sevärdhet. Vi gick in i den gulliga kyrkan och sedan på toaletten. Toaletten låg i samfällighetshuset och där utanför träffade vi den före detta prästen. Han sa att vi skulle säga till de där inne att han hade lovat oss kaffe och wienerbröd. Men då detta var mitt i ett pågående möte gjorde vi inte som han sa och körde vidare.

Vi hade nämligen en tid att passa. Vårt dygn på vift med bilen var slut och vi skulle hämta resten av gruppen på flygplatsen. Ytterligare femton förväntansfulla resenärer anlände samtidigt som guiden Hallur, som sprungit många lopp i Sverige, mötte oss. Transfern gick inte direkt till hotellet utan vi passade på att utforska ön Vagár innan.

Började med Múlafossur, vattenfallet som blivit någon slags ikon för Färöarna. Bilden som dyker upp högst på Google. Den ligger i Gásadalur som fram till 2006 när en tunnel byggdes låg helt isolerad Brevbäraren var den enda dagliga kommunikationen och fick gå över fjället oavsett väder. En uppmärksammad dokumentär om detta, 1700 meter från framtiden, är sevärd.

Efter att sedan ha gått ned på stan i Tórshavn och där avnjutit en femrätters avsmakningsmeny på klassiska Katrina Christiansen så kände alla att resan verkligen hade börjat. Dessutom var det kulturkväll och gatorna var fyllda av människor, musik, ölservering på trottoarerna och kvällsöppna affärer.

På lördagen gav vi oss av till två andra öar med bussen, Streymoy och Eysturoy, dit vi åkte genom världens enda rondell under vatten. Den är med armarna inräknat 11 km lång och var klar först år 2020. Den djupaste delen ligger 187 meter under havsytan. Vårt första stopp blev i byn Gjógv. Avlägset, kargt och extra dramatiskt i den regniga morgonen där ute på klipporna och nere i den canyon där båtar dras upp. Minnesmonumentet med en mor och två döttrar minde om fäder som inte kom tillbaka från havet.

På eftermiddagen rörde vi på oss genom att springa genom Färöarnas längsta dalgång och det mellan Hvalvík och Saksun. Nio kilometer och för de som ville lockade en krok ned på stranden. I Saksun bor runt 20 invånare och de vill vara i fred. Åtminstone den man som en gång i tiden satte upp en egen betalstation ned till stranden och sköt prick på drönare.

På vägen hem blev vi avsläppta vid nummerlappsutdelningen nere i stan. Den stora anledningen till att vi hade kommit hit. Tórshavn marathon, och det även med kortare distanser att välja mellan. En bra grej med stan är att alla lokalbussar alltid är kostnadsfria, och idag var de dessutom prydda med svenska flaggor, vår nationaldag till ära.

Söndagsmorgonen, dagen för loppet, var annorlunda. Behövde inte ställa klockan. Kunde välja vad som helst och hur som helst från hotellets fina frukostbuffé. Starten gick nämligen inte förrän 13:00. Innan dess gick vi ned och satte oss på ett café. Kände av stämningen på eventområdet. Det skulle bli perfekt temperatur, runt 10 grader och inget regn. Blåsten kunde vi inte göra något åt. Den var ändå lika för alla. Några minuter innan start sjöng en tjej den färöiska nationalsången. Sedan var det dags. Vi började i en backe. Den satte ribban för loppet. Vi skulle ut på en böljande berg och dalbana där höjdskillnaden på loppet var cirka 560 meter. Bara att hugga i.

Jag ledde från start och tänkte att i detta lopp får bli mer en kamp för att hålla min position än att göra någon tid. Det rullade på. Uppför och sen nedför. Först ett extra varv i stan. Finast var åldringarna på ett hem som satt med filtar över knäna och flaggor i händerna glatt hejandes. På väg ut och nere i en dal spelade en blåsorkester låten Jag hamrar, jag snickrar, jag byggen en bil. Vår uppgift var att springa runt en bukt, till byn Kaldbak och sen tillbaka. Utåt var det medvind men så snart vi vände kändes det som att vinden skulle riva av nummerlappen. Den var som en vägg. Vid vändpunkten skulle jag bli varse min position. Tvåan var bara 500 meter bakom och sedan ytterligare två ytterligare ett stycke bak.

Jag tänkte. Detta kommer bli tufft. De bakom mig är säkert födda i backar och har haft motvind till skolan hela deras liv. Vad har jag att sätta till. Men vänta. Backar är tufft även för dem. Kanske får de också kramp. Vilket många på banan fick. Inte ens nedförslut är trivialt med många kilometer i benen. Jag bestämde mig för att absolut inte titta bakåt. Bara köra på. Och det gjorde jag.

Efter vändningen blev det medvind igen. Fram till bukten. Där följde 14 kilometer motvind och alla backar på det. Det enda lopp jag sprungit som kan jämföras med denna kamp är Comrades i Sydafrika. Långa backar på landsväg upp och ned. Jag lyckades få fart på benen nedför. Pillade i mig några extra geler. Slapp någon särskild kramp. Kände att jag låg på gränsen. Andra hade passerat den. Kunde inte springa längre. Linkade fram. Ambulanser åkte fram och tillbaka längs banan för att backa upp. Men jag glömde nämna omgivningen. Bergen. Fjorden. Vattenfallen. Fåren. Det gav energi. Det gjorde även deltagarna i den något ovanliga klassen halvmara promenad som hade bussats ut till vändpunkten för att gå till mål. De hejade på oss och däribland några av våra vänner. Plus alla jag kunde heja på och blev hejad av de andra marathondeltagarna. Det är fördelen med ett vändpunktslopp.

Med tre kilometer kvar vände jag mig ändå om. Såg ingen tjej. Höll uppe tempot. Jobbade på. Fler som hejade nu. Inne i stan. Nedförsbacke sista kilometern. Märkte inte ens knäpporna. Kämpade på. Och jag vann. Det på en tid jag blev riktigt nöjd med. 3:23:36. Bara fem minuter långsammare än det platta loppet i Riga för tre veckor sedan. Ett resultat jag klassar högt. Denna bana är inte någon lek. Hallur var speaker. Han frös. Sitta still i detta klimat är värre än att röra på sig. Han hade även kommit på att vi hade setts tidigare. Under Ultravasan 2018. Jag hade rasat ut från skogen efter ett toabesök. Han kände igen linnet. Han höll i och kom i mål bara några minuter efter.

Efter målgång kändes det som att en riktig fest började. Alla deltagare blev bjudna på öl, mat och kakbuffé. Inte någon trist soppa utan fin lax med bulgur. Glädjen var på topp bland alla. Vi gick vidare till Mikkellers pub. Där fick man också en öl vid uppvisande av medalj. Jag hade två medaljer. Vilken bonus. Vi blev kvar och hejade in fler deltagare. Till och med den sista, tätt följd av en ambulans som han tack och lov inte behövde. Stämningen var på topp. Wow vilken kväll. Middagen på hotellet var också en fröjd. Alla hade haft det fint om än utmanande. Vi hade haft underbara dagar. Skål.

Dagen efter skulle transfern till flygplatsen gå strax innan lunch. Tid fanns alltså för en jogg. Den skedde i stadsparken i form av liten planterad och mysig skog. Vidare norröver då det låg ett vackert vattenfall bara en kilometer från hotellet. Här är verkligen naturen nära. Vilka dagar. Vilka upplevelser. Jag hade ingen känning av backarna i mina muskler.  Men vet ni vad. I ena käken. Det måste vara från allt leende längs banan och alla skratt under helgen. Tack för en fantastisk resa alla som ville följa med. Jag är så glad att jag fick uppleva denna plats tillsammans med er. Färöarna. Backigt. Grönt. Magiskt. Avlägset. Storslaget. Trevligt. Mysigt. Fullt av väder. Och dessutom en plats där det pratas ”blandinaviska” vilket gör det extra hemtrevligt.

Vill nu uppleva landet genom en spännande serie? Kolla in Trom som finns på SVT Play: https://www.svtplay.se/trom

Nyfiken att haka på nästa äventyr? I januari anordnar vi den 11:e resan till Marrakech.

Innan dess hoppas jag vi ses under sommarens njutbaraste lopp – Häv & Gräv VikboVändan den 8 augusti.