Löparäventyret i Moskva

Ryssland. Ett land jag alltid velat åka till. Anna Karenina. Tolstoj. Dostojevskij. Tjakovskij. Kalashnikov. Gulag. Borsjtj. Pravda. Glasnost. Allt det där har alltid känts oerhört lockande. Det forna Sovjet. Klart att någon måste ordna en löparresa dit. Så tänket jag och så fick det bli. I fredags var jag på väg dit med Löparäventyret. Vi var 19 stycken förväntansfulla personer som möttes på Arlanda med pass, visum, medicinskt intyg och kopior på allt detta. Att det var just så gjorde det hela ännu mer spännande.

På flyget fick man en macka, rysk choklad med söt docka på förpackningen och en äppelkart i en påse och in i landet kom vi. På flygplatsen träffade vi vår guide. Inte för att jag hade beställt en. Bokar man ett upplägg med hotell och transfers kommer en sådan liksom på köpet. Men hon hade en genuin schal, pratade mer än gärna på sin perfekta engelska och man kunde kalla henne för alla namn som liknade Katarina. Att hon kunde prata blev vi varse. Under resan in till stan som på grund av högtrycket i trafiken tog två timmar hann hon prata hål i huvudet på oss.

Jag hade läst att saker skulle vara så himla svåra i denna stad med 20 miljoner invånare. Skulle knappt gå att promenera och allra minst springa. För att inte tala om det obegripliga tunnelbanesystemet. Så var det inte alls i verkligheten. Vi promenerade utan problem till restaurangen där jag hade bokat och förbeställt mat. Det problematiska låg mer i att kommunicera med personalen. Men under tiden vi väntade på att något skulle hända fanns det färgpennor och blad att färglägga med dem och vi var placerade i ett eget rum som kändes som hemma hos en rysk mormor. Maxat trivsamt. Brokiga mönster och mycket virkat. På väggens TV rullade en film liknande våra svenska inom pilsnergenren. Fast här hade kvinnan i köket en pistol gömd i mjölburken. Så som man har. I Ryssland. Och mat kom det på bordet till oss. Ryska potatisfyllda dumplings och auberginrullar. Sedan att huvudrätten kom innan förrätten spelade mindre roll. Till efterrätt en fejkad napoleonbakelse, ja så hette det, och stämningen var redan hög bland människorna där de flesta inte hade träffat varandra innan. Speciellt eftersom gänget hade blivit indelade i lag och helgens bingo hade delats ut. Det gällde att lösa 25 stycken uppdrag av olika art såsom att dramatisera händelser ur Rysslands historia, ta en groupie med en soldat, göra något förbjudet och pricka in guldfärgade kupoler. På vägen tillbaka gick vi förbi en pub som låg en trappa ned. I ingången kunde man köpa parfym. Man vill nog inte veta hur det luktade där nere. Kvällen fortsatte med att vi åkte tunnelbana just för tunnelbaneåkandets skull. Kan låta märkligt men det är sådant som är på to do listan i Moskva. Särskilt den bruna linjen vilken går som i en ring runt de centrala delarna. Varje station är som en konsthall av olika art och det var en fröjd att hoppa av på de extra fina stationerna.

Lördag morgon. Jogg som sig bör. Gick alldeles utmärkt att ta sig till Röda Torget och Vasilijkatedralen. Istället för att paradera gjorde vi några löpskolningsövningar. Framförallt soldatsteg, eller som andra kallar dem – sprättsteg eller brolinsteg. Tyckte dock torget verkade lite litet. Berodde på att det inte var där vi var. Men ingen sa något och lät mig hållas i min reseledarroll. Intressant även hur våra klockor tog sig an passet. Någon hade sprungit 32 km på en timme. Någon annan snabbaste kilometern i tempo 2:17/km.

Sprang vidare längs Kremls röda murar och över bron med den vackra katedralen Christ the saviour på högra sidan. Allt vi passerade var sevärt. Moskva bubblar av sevärdheter varav många ikoniska. Genade genom fallna museiparken där gamla statyer har fått en tillflyktsort. Inhyser även nya monument över historiska händelser. Såklart byster av Stalin och Lenin som dessutom fortfarande är naturliga inslag i stadsbilden. Såsom alla hammare och skäror som pryder minsta lilla staket eller bro. För att komma ut ur parken och snabbaste vägen hem klättrade vi över ett högt staket som traditionen bjuder och vi hade fått en spännande runda.

Vi får heller inte glömma detta monument tillägnat Peter den Store som vi hittade längs vägen. Där teamade vi i #teamsalming upp och konstaterade att det såg lite läskigt ut. Lite som den flygande holländaren. Eller något taget ur Pirates of the Carribean.

Sedan var det dags att åka buss igen. Jag tog ett litet kvartsamtal med guiden där jag vänligt framförde att vi inte klarar fullt så mycket information och historia som hon ville dela med sig av. Resulterade i att hon resten av resan frågade mig om lov varje gång hon ville säga något i mikrofonen. I bussen hade vi dessutom fått ett litet oklart inslag av två personer från Malaysia. Färden gick till nummerlappsexpot som de opraktiskt nog hade placerat en timme ifrån centrum. Det var gigantiskt som sig bör i detta land och huset inrymde även en tandläkarmässa. Efter att ha visat pass och medicinskt intyg fick vi våra nummerlappar och hade lite tid över att äta pasta och titta på sportkläder. Mig hittade även en kille som sprang Wings for Life i Taiwan samtidigt som mig. Sedan dess hade han inte adderat en enda stavelse till sitt redan innan obefintliga engelska ordförråd vilket innebar att vår konversation blev rätt kärv. Men att ta en selfie kräver inga ord och sedan var det good luck och fine. Vi åkte vidare och blev avsläppta på Röda torget.

Där låg det alltså. Bakom Vasilijkatedralen, och var mer likt det man sett på bild. Röda torget. Lenins gravmausoleum var stängt men ligger mitt på. Där inne vilar faktiskt hans riktiga kropp även om vissa skeptiker påstår att så inte är fallet. Man ser Kremls murar. Längs nästan hela sidan löper det stora varuhuset Gum. Vackert både på utsidan och insidan men i dess kantin var det alldeles för lång kö vilken vi inte pallade att stå i. Det var coolt att vara i dessa kvarter. Mycket coolt. Vi gick in i katedralen på filmjölkspaketen. Det var en fröjd. Färgglatt inuti liksom utanpå. Prång. Altare. Perfekt ställe att leka kurragömma på. Gubbar som sjöng kormusik. Vackra detaljer. Katedralen som trots alla olyckor och stridigheter som drabbat landet och staden stått pall ända sedan 1500-talet. På vägen hem en fika och sedan en stunds chill innan middagen. Den intog vi på den intilliggande kantinen. Kantin är en så himla bra grej. Man pekar på vad och hur mycket man vill ha av olika typer av mat, de väger den och du betalar för det som ligger på tallriken. Innan sovdags hade vi en mysig pysselstund i lobbyn. Lotta hade med sig små gummisnoddar i olika färger. Av dessa gjorde vi regnbågsarmband. Som en pridestatement inför loppet i ett land där allt som är olikt inte är ok.

Raceday. Racing Moscow. Rainy Moscow. Det var så det var när vi vaknade. Fast lika för alla. Men det var faktiskt inte kul att vara på plats en timme innan loppet där Luzhnikistadion inte bjöd på något värmande skydd överhuvudtaget. Vi löste det genom att stå tätt som pingviner och invänta start. Jag hade startgrupp B men det verkade inte vara någon som brydde sig om att hela alfabetet oberört steppade in i fållan framför. Whatever. Jag skulle nog komma iväg ändå.

National Stadium of Russia. Tidigare kallad Leninstadion och var den arena som inhyste sommar-OS 1980.

Innan startskottet gick fick vi höra den ryska nationalsången. Det var oerhört stämningsfullt. Min grupp startade 3 min efter den första vilket innebar att loppet för min del gick ut på att springa om folk. En trevlig uppgift. Fast dagen var ingen lek. Det regnade säkert 11 gånger under loppet och detta iskallt från sidan. Tänk er en temperatur nedåt fem grader så har ni känslan. Det var inte som i Stockholm 2012, fast nära på. Solglimtarna kom i korta stötar emellanåt och de levde man länge på. Det som gav extra energi var att jag kände igen mig längs banan. Vi sprang förbi Kreml, Vasilijkatedralen, hotell Ukraina och längs floden. En kille var iklädd robotkostym och vid en busshållplats stod en orkester iklädda gula onepieces med öron och peppade med musik. En annan åkte runt med ett trumset på en cykel. Vid en korsning passerade en hel armé som i marsch. Soldater på många ställen iklädda blåsvarta kamoflageregnställ men utan Kalasjnikovs. Faktum är att vi knappt såg några alls under besöket i staden. Några i gruppen hade sett en svart get med nummerlapp. Ja det var ett spännande lopp. Jag sprang i mål på 3:09:15. Absolut inte min snabbaste mara men klart en av de med bäst känsla. Det tar jag med mig från detta år.

Bistert väder men coolt att springa på Sovjets gamla gator.

Om nu loppet hade varit lite kärvt stundtals med tanke på vädret var det ingenting mot det som följde. Systemet för att hämta påsarna med överdragskläder var under all kritik. I korridoren runt stadion var det som att stå i en vindtunnel. Ungdomarna som skulle lämna påsarna for runt som yra höns. Ramlade i påshögarna och jobbade otroligt långsamt. Jag hackade tänder och ville helst gråta. Men det blir man ju inte varmare av. Fick min påse och gick ned i rummet under stadion där man enligt uppgift kunde byta om. Hade sett fram emot att få torka av mig med den stora våtservett som vi hade fått i vår goodiebag. Tyckte det var en så smart idé. Att ingen arrangör tänkt på det innan. Klädde av mig naken och rev glad upp förpackningen som visade sig innehålla två dambindor. Absorberande, javisst. Men föga bra för detta ändamål. För övrigt ett intressant innehåll i goodiebagen vars innehåll bland annat bestod av ett kreditkort med oklart innehåll. Fick i alla fall på mig rena kläder och gick iväg för att leta efter den varma maten som skulle serveras. Den låg inte i något logiskt flöde utan jag fick fråga mig fram till jag hittade ett litet tält där en kille ur en tunna slevade upp någon slags gröt gjord på typ matvete. Torrt bröd och ketchup därtill. Jag tvingade i mig det eftersom jag behövde påfyllning för att heja in de andra i mål. Och vilket gäng jag släppt ut på banan. Nästan alla hade överträffat sig själva på olika sätt. Tre stycken sprang dessutom sin första mara med bravur. Hurra för dem.

Samlade in mina vänner och vidare till bussen. En riktig skur sköljde över oss när vi fått skydd av den. Nu ville vi hem för att ladda om. Klockan fem hade vi blivit inbjudna på fest till Jenny och Tessans rum. Där blev vi serverade rysk fördrink, med vodka såklart, och fick gå en tipspromenad på den lilla ytan. Men det ryms många i ett rum inklusive ett hav av ballonger och stämningen blev riktigt maxad timmen innan vi gick till vår restaurang. Även denna som att vara hemma hos någon ryss. Nog för att personalen kanske inte hade blomsterkransar frivilligt i sitt hår men den Borsjtj och köttgryta vi fick var riktigt god och genuin. En sak på stället var mycket oklar och det var varför en gumma gick in på toaletten med en hink full av is. Några av oss gick vidare till Röda Torget för att se de magnifika byggnaderna upplysta kvällstid. Magiskt. Planen var att gå vidare till marathonfesten på hard Rock Café men te och kakor kändes ändå mer lockande. Så fick det bli. En mysig stund på restauranggatan nära oss fick på bästa sätt avsluta dagen med humöret på topp om än mycket sömngrus i ögonen.

After Run. Inget rum är för litet för en fest. Fick även berättat för oss att två i gruppen hade fått handikapprummet, det bekräftades när de nyfiket drog i det snöre som hängde i duschen och en röst frågade om hjälp behövdes. Även roligt att vi hade en rysk kändis med oss i gruppen. Det fanns ingen hejd på hur många ryssar som kom fram och pratade med Tessan just på ryska. På planet hem fick hon dessutom välja plats fritt i flygplanet. Den enda rimliga förklaringen vi landade i är att hon måste ha en försvinnande lik lookalike i det forna Sovjet.

Måndag och en halv dag kvar i Moskva. Klart det faktumet utnyttjades till ett äventyr. Sex av oss joggade iväg med målet Moskvas universitet. Vi tog vägen genom den klassiska Gorkijpark. Ni vet parken där förändringens vindar blåste enligt texten i Scorpions Wind of Change. De och A-ha som förövrigt inom kort uppträder i Moskva trots att ingen hade trott att de existerade som artister längre. Sedan upp på några stigar i en fin skog för att till vår förvåning landa på en regelrätt tartanbana som löpte längs floden så långt vi kunde se i fjärran. Det var där alla andra löpare också höll till glatt hejande på varandra. Nu blev det trappor och slingrande vägar upp mot campus vilket tog lite längre tid än vi hade beräknat och väl uppe fick vi återigen en insikt i att staden och kvarteren är stora. Blev lite sena till platsen där vi skulle möte upp de som hade tagit tunnelbanan. Men vi anslöt oss till dem och gick genom universitetsområdet och blev imponerade över huvudbyggnaden som är en av de sju systrarna, vilka alla är klassiska sovjetiska byggnadsverk.

Det tog fyra år att bygga detta universitet (1949-1953) vilket känns helt osannolikt. Men då ska man ha med i beräkningen att fångar från Gulag hade detta som sitt straff och säkert inte de bästa arbetsmiljöförhållandena.

Tyvärr hade vi ingen tid till att mer än gå förbi och vidare för att från Sparrow Hill där universitetet ligger kasta ett getöga ut över Moskva och sedan genast vidare mot Tunnelbanan. Tidsmarginalen var knapp. Vi fick gena ned för en jordslänt och genom en skogsdunge på grund av ett byggarbete. Och nej. Vissa av de mindre vana marathonlöparna var inte helt nöjda över detta vägval. Men det gick. Och vi hann med tunnelbanan. Och vi kom tillbaka. Och vi hann checka ut på minuten. Sedan hann vi till vår glädje ytterligare ett besök på den kantin som hunnit bli en favorit. Bussen och guiden med den hämtade oss. Hon ville inte riktigt lämna av oss innan vi passerat säkerhetskontrollen men jag övertygade henne om att hon lugnt kunde vinka av oss och att vi skulle klara detta på egen hand. Inne på flygplatsen kunde man köpa rysk kaviar där den minsta burken, liten som en snusdosa, kostade nära 1000 kr och ett pyttelitet fabergeägg det dubbla. Köpte en hamburgare på snabbmatsrestaurangen istället.

Det var en trött skara som inte hade långt till sömnen på flyget. Så mycket upplevelser på så kort tid. Det kändes som vi hade varit iväg minst en vecka. Det känns oftast så när man varit iväg på äventyr. Det som gjorde mig allra gladast vara att många redan pratade om nästa gång. Det är det finaste man kan få höra. Vi ses igen. Jag älskar dessa dagar och förmånen att få göra saker jag tycker är roligt ihop med andra som om de inte redan är det blir mina vänner. Det är detta som gör livet rikt. Spännande dagar i ett även för mig nytt land. Inte alltid ett praktiskt utgångsläge men som jag meddelade vid avfärd. Jag har så pass mycket koll att vi kommer ha koll. Detta sammanfattar dessa Löparäventyr på ett väldigt bra sätt.