En lång dag på jobbet

I fredags var jag bokad för jobb på två ställen i olika delar av Östergötland. Direkt när jag blir varse en sådan sak sätts en process igång i mitt huvud. Tidpunkter. Distanser. Kan det vara möjligt att springa till, mellan och hem. Första uppdraget 09:30 Gryt. Andra uppdraget 16:00 Kolmården. 85 kilometer däremellan. Med andra ord skulle det fungera. Dock inte löpandes.

5h45min innan jag skulle vara på plats i Kolmården. Skulle väl vara lugnt. Åt en frukt. Mailade lite. Sölade helt enkelt. 11:00 var jag iväg. Motvind har en tendens att inte kännas nåt särskilt i medvind. Därför hade jag inte riktigt räknat med att detta skulle bli tufft. När de första natursköna kilometrarna ut till stora vägen strax bytte från asfalt till grus blev ännu kärvare. Norra Finnö 27 km. Hm. Nog för att jag inte skulle just dit, men hade ingen aning om hur länge jag skulle cykla in the middle of nowhere. En liten fågel viskade att jag faktiskt visste lite om detta. För två år sedan cyklade Lina och jag här. Men inte var det väl så himla mycket grus ändå. Jo kanske. Och att ta den asfalterade omvägen fanns det nu inte tid för mer.

Dyr och snabb cykel. Men vad hjälper det mot ett taskigt underlag. Höll tummarna för att slippa punka. En gång skulle gå. Fler slangar hade jag inte med mig. Men visst. Omgivningarna var stundtals bedårande fina. Det måste man ge dem. Mindre kul där grusvägen var hackig. Fast det gick. Asfalt igen efter dryga 10 km. Svängde vänster. Kunde pusta ut en stund. Sen på det igen. Suck.

Det ringde. Min uppdragsgivare undrade om jag kunde komma redan 15:30. Det skulle kanske gå. Om jag inte maskade. Inte pausade. Inte stannade för någon planerad fika eller lunch. Jag behövde fokusera på att cykla. Det var inte bara motvinden som var en hämmande faktor. Den kunde jag kämpa emot.

50 minuter att ta mig 26 km till Skenäs. Inte en chans. Ringde och sa att 15:30 skulle vara omöjligt. Såklart skulle jag hinna till 15:45 som avtalat lät jag meddela. Men egentligen var jag inte helt övertygad. Fast som den obotliga optimist jag är skulle det lösa sig ändå. Det gör det alltid på något vis. Och jag hade en plan B. Att lifta från färjeläget i Kvarsebo. Cykeln är lätt att få in i en bil.

Men först cykla över Vikbolandet. De planerade fotona och filmklippen från vägen där jag åkte fick bli. Jag hade velat visa min framfart längs VikboVändans fagra vägar. Nu när det var jag som fick cykla där. Men nej. Jag fick kämpa. Att hinna till nästa färja var inte helt trivialt. Hade heller ingen aning om hur lång tid det tar att åka över. Heja på. Och jag kom på den. Bytte om till springkläder under överfarten och förberedde allt jag kunde eftersom det inte fanns någon som helst tidsmarginal.

Det var inte skönt att tillryggalägga de 12 kilometrarna till Vildmarkshotellet utan cykelbyxor med 11 cyklade mil i benen och framförallt rumpan. Vartenda litet barr kändes som ett väggupp. Motvinden sög. Jag var även lite trött. Nu kanske ni undrar om jag hade fått i mig någon energi under dagen. Jodå. Som tur är hade jag med mig en macka, ett ägg och en smoothie. Dessutom en kexchoklad och en energibar som jag hade ätit i farten. Och jag hann. 15:43 rullade jag in på parkeringen och mötte Karin som är min bästa sidekick och konsult när vi blir många.

Nu skulle det alltså distanslöpas med Grant Thornton vars medarbetare från Stockholm och Göteborg hade konferens i denna natursköna miljö. 23 härliga löpare fick vi med oss på turen som började på krävande trail mot Kopparbo. Det lilla samhället som klättrar ned mot Bråviken är som taget ur ett vykort. Men ned blir också upp och stigningen är brutal förbi pittoreska hus och trädgårdar. Sedan in i skogen igen och det var en stark grupp vi sprang med. Dessutom väldigt trivsamt med många roliga samtal längs vägen.

Mission completed. Fredagskväll. Liftade med Karin till Åby och sedan cyklade jag 10 härliga kilometrar hem till stan i en vind som låg mer rätt. Maten stod på bordet och den behövdes in i mitt system. Den och en skön kväll med han som jag gillar allra mest. Det är en ynnest att leva med någon som förstår att jag värdesätter möjligheten att se träningen som ett äventyr. Läs. Att jag inte vill låna bilen, men ändå behöver en viss support ibland för att få ihop det.