Löparäventyr i Kolmården med sis och fripassageraren

Jag vill hinna med så många löparäventyr som möjligt innan fripassageraren tittar ut. Därför gav jag mig av på till början kända vägar vid lunch i fredags. Hade tur. Efter tre dygn av spöregn var det plötsligt sommar på riktigt. Först genom stan och över Händelöbron. De kända vägarna blev snart okända då det visade sig ha hänt mycket där ute sedan förra året. Nya lagerbyggnader och vägar som gjorde att jag behövde ta kartan till hjälp för att hitta mot vackra Björnsnäs förbi rapsfälten ned till Strandvägen. Då hade jag redan tillryggalagt en fjärdedel av dagens planerade 50 kilometrar.

Färden fortsatte på sist nämnda väg och längs Bråviken. Förbi Getå där den stora tågolyckan ägde rum 1918, den hittills allvarligaste i svensk järnvägshistoria då minst 42 personer dog, orsakad av ett jordskred. Minnesskylt finns på platsen. Jag svängde upp i Oskarshällsbacken. Känd brutal backe där det normalt sett inte forsar vatten över vägbanan. Men allt regnade den senaste tiden har verkligen svämmat över naturen. Väl uppe är det alltid återbäring i form av vacker utsikt vilken man bör ta sig tid att njuta av från utsiktsplatsen, och kanske sedan en fika eller mat på det populära cafét. Jag hade dock det jag behövde i mitt Flipbelt och sprang vidare och genom Strömsfors där jag sedan tog höger mot Krokeks ödekyrka.

Alldeles intill Krokbäcken, invid länsgränsen mot Sörmland låg en gång ett kloster, kallat Vårfruklostret. Det låg vid den gamla färdvägen från Uppland och Sörmland ner mot Östergötland och Småland. Här, förbi klostret, passerade kungarna på sina Eriksgator. Krokeks franciskankonvent grundades troligen på 1430-talet och den då imponerande klosterkyrkan måste ha varit en imponerande syn som mötte resenärerna när de passerat de vilda och farliga Kolmårdsskogarna. Idag finns inte mycket synligt kvar av den imponerande anläggningen. På platsen ser man istället Kung Fredriks kyrkoruin som omges av en ödekyrkogård och en kyrkogårdsmur. Den byggdes 1747 och förstördes i en brand 1889. En vacker och naturskön plats. Toppen för min fikapaus.

Bredvid ligger även Långa längan vilken är kvar av Krokeks gästgiveri som omnämns första gången 1649 och härbärgade resande och gav möjlighet att byta hästar under färden på den då nya Stockholmsvägen. Den vänstra delen är äldst med krogrum och krögarens kammare och i högra delen fanns stallet med plats för 20 hästar. 1933 upphörde detta att vara Gästgiveri. Jag skulle ändå inte sova där utan hade halva sträckan kvar som nu tog mig vidare på för mig okända vägar och obruten mark.

Underlaget övergick till grus och skogen var fin. Hur mycket blåbärsris som helst. Kändes som osannolikt mycket. Men det kanske brukar vara så bara det att jag aldrig eller väldigt sällan plockar blåbär. Men här i Kolmårdsskogarna är ett hett tips att plocka. Ett gammalt bilvrak. Ett gäng får. Två utställda stolar i skogen för vila. En klunga barn som var på väg hem från någonstans. Men rövare. Nej inga. I denna skog kan man nuförtiden fördas helt säker som det kändes. Efter att ha tagit bron under järnvägen följde jag Nunnebanan ett stycke och därmed också Östgötaleden. Stavsjö järnväg, även kallad Nunnebanan var en 18 km lång järnväg som var i drift mellan åren 1901 och 1939. Vid förra sekelskiftet uppstod stora skador på ungefär 3000 hektar granskog runt omkring orsakad av barrskogsnunnans framfart och därav namnet. Perfekt sträckning att numera springa på.
Följde den en bit men svängde sedan in mot naturreservatet Erikslund för att gena genom skogen. Resulterade kanske i kortare distans men absolut en senväg tidsmässigt. Obanat och blött. Men snart på banan igen och förbi Orrbergen med de två stora TV-masterna för att efter Lövsjöns sydspets tangera naturreservatet Fjällmossen. Ett riktigt stycke spännande vildmark. Sista etappen gick runt Römossbergen och med en liten snutt asfalt på slutet var jag framme vid Kolmårdsgården efter 50 kilometer. Kändes lite smått osannolikt. Jag hade tänkt springa 50 km och det blev 50 km. Händer mig sällan. Men denna dag var jag glad för faktumet då jag hade varit lite tröttare än vanligt.
På Kolmårdsgården väntade Ingela och Bosse med middagen och snart anslöt min lillasyster Sofia. Det visade sig att vi skulle vara de enda gästerna detta dygn och det var underbart att sitta i solen på terrassen och äta. Vi drog dock snart iväg en sväng. Utrustade med öl, godis och snacks gav vi oss upp på Kvarsebo klint någon kilometers vandring från Kvarsebo samhälle. En helt underbar kväll med dramatisk utsikt över Bråviken. En stund man kan kategorisera som priceless.

Väldigt roligt att min syster ville följa med på äventyr och på lördagens morgon efter frukost åkte vi till Sandviksbryggan där även hon snörade på sig löparskorna. Vi joggade längs Östgötaleden till Marmorbruket En plats med vacker och omväxlande natur, hundraåriga byggnader och djupa gamla marmorbrott. Ni vet den kända gröna marmorn man kan se som bland annat fönsterbrädor, trappor och mortlar. Först tog vi oss längs marmorstigen som följer Bråvikens kant där den ena fiskaren efter den andra avlöste varandra och även någon hade tagit med sitt staffli. Ja det är vackert som en tavla här. Kämpade oss upp till Spiran med sin bedårande utsikt för att sedan även pricka in utsiktsplatsen Tittut. Ni känner säkert till låten Svinsta skär vilket man ser från de höga klipporna. Fast numera kan man inte dansa därute, i alla fall inte på anlagd dansbana.

Tillbaka vid Sandviksbryggan hade vi fått ihop 8 sköna kilometrar, men nu var det faktiskt lillasyster som ville och hade räknat med att springa mer, och så fick det såklart bli. Vi sprang upp till Svintuna kvarn och dess forsande vatten för att även runda Krokeks kyrka innan vi slutade på 12 kilometer med ett dopp i Bråviken.

Ett verkligen perfekt dygn. Underbart att få vara på löparäventyr och dessutom kombinera detta med systerhäng. Det blev mycket prat om livet på olika plan och såklart fripassageraren. Hur den har stått ut under våren i min mage och i synnerhet under den brutala mängden mil i maj är en gåta, men mer om det om några dagar. Då ska jag blogga om löpning och graviditet. Om sex veckor ser den dagens ljus. Helt galet. Nej jag har nog inte riktigt förstått att vi ska ha en bebis. Och den bebisen kommer få bästa mostern. En sak till. Man behöver verkligen inte ta sig långt för att få upptäcka spännande saker. Det räcker, som att i fredags, snöra på sig skorna och kliva ut genom sin egen dörr.