Livet i en kappsäck

Jag lever stora delar av mitt liv i en kappsäck. När jag landade på Arlanda efter att ha varit i Slovenien stannade jag i Stockholm. Det blev dagar av träning och skönt häng. Löpning. Cykling. Simning. Jag har blivit smittad av en triathlet.

Så smittad att jag i fredags istället för att vara bakis efter en fjortisfylla vid någon majbrasa stod på startlinjen till en duathlontävling. Tidigare erfarenheter inom detta område är en Ironman som jag genomförde 2010. Något man kanske kan räkna till en rätt bra erfarenhet. Men nu skulle jag slippa simma. Tävlingen var ett SM och ett riksmästerskap inom respektive mastersklass. Jag hade valt mastersklass eftersom den sträckan var kortare och jag hade helgens huvudutmaning väntande på söndagen. Vi skulle springa 5 km, cykla 20 km och sedan springa 2,5 km.

Man skulle ha kunnat lägga denna sträcka på de platta cykelvägarna i omgivningen. De hade dock inte valt att göra så utan först skulle vi över en knölig gräsmatta och sedan ut på en kuperad grusväg. Vändningen var runt en kon och sen tog man varvet en gång till. Mitt mål på 19 minuter blev istället lite över 20. Växlingen gick snabbt och de första kilometrarna på cykeln kändes som vila. Jag kom ut som tredje tjej och hörde i högtalarna att jag sannolikt skulle vinna min klass, K35, då jag var enda startande. Kampen byttes mot att placera mig bra overall och jag trampade på. Jag blev förvånad över hur stark jag var. En tjej cyklade om men jag cyklade själv om flera killar. När vi vände tillbaka blev det medvind och mindre kuperat. Jag susade fram. En tjej med skivhjul och sådan där snabb hjälm cyklade om. Det skulle hon ha ogjort. Tävlingsdjävulen satte in. Jag cyklade så låren sved och förbi henne trots att jag hade en gammal cykel från 80-talet och dessutom inte vågade använda mina tempostyren. Med några kilometer kvar gick plötsligt spännet på min hjälm upp. Skit också. Man blir diskad om hjälmen inte sitter ordentligt på skallen. Stanna var inte ett alternativ. Cykla utan att hålla i styret var heller inte genomförbart. Jag saktade in och lyckades till slut knäppa det med ena handens frusna fingrar. Tjejen cyklade om. Säkert i triumf. Men jag gav allt jag hade och åkte om igen. Lite vimsig kom jag in i växlingsområdet. Orutinen gjorde att hon var därifrån innan mig. Känslan i löpningen var inte den bästa jag haft. Benen kändes stelopererade. Men andra runtomkring hade inte heller en förtjusande löpstil. Men här hade jag ändå min styrka och det var bara några få kilometer kvar. Tjejen sprang jag om inklusive en hel hop med killar.

Jag tog min kappsäck och så åkte vi vidare till Dalarna en sväng. Bio, ölbryggning i bastun och ett besök på Sundborn hanns med innan vi åkte tillbaka till Stockholm. Vi stannade i Enköping. Där har de en godisaffär. Dit ska jag aldrig mer åka. Enligt skylten hade de 1000 sorter. Jag tyckte jag tog några bitar bara. Några bitar väger inte ett halvt kilo. Hade inte ätit godis på två veckor och det kommer jag inte göra de närmaste heller. Men jag skulle behöva energin. För kappsäcken och jag skulle vidare till Kalmar.

05:50 stod en taxi utanför huset i Vaxholm och vid 06:30 var jag på Skånegatan. Men vi kunde inte åka riktigt då. Tydligen pågick en väldigt viktig boxningsmatch. En fight som tydligen var once in a lifetime. Jag fick instruktioner om att gå upp i lägenheten. Det var fyra ronder kvar och människorna framför TV:n var knappt kontaktbara. Jag åt mina mackor och ägg. Mayweather vann på poäng efter tolv ronder. Om det var bra eller dåligt vet jag inte. Sedan åkte vi till Kalmar. Bensinen var nära att ta slut efter Söderköping. En kort stund av oro utspelades i bilen när en mack som fanns på GPS:en inte existerade i verkligheten och reservtanken i princip var tom. Men vi kom i tid. Lagom efter att de senaste dagarnas väder från Mordor hade dragit bort. Enda spåren var en front i fjärran bortom startportalen till Wings for Life Worldrun. Jag fick en GPS på min arm och en tjej instruerade mig i hur intervjun efter målgång skulle gå till innan jag gick in i fållan. Nog för att jag tydligen var favorittippad. Men det saknades en detalj. Man behöver springa loppet först.  Vid starten mötte jag fjolårets vinnare från Taiwan och lite olika löparkompisar. Starten gick vid 13 och vi gav oss iväg riktning Ölandsbron. Med 100 km i benen för tre veckor sedan hade jag ändå tänkt försöka ge mig på 50 km vilket innebar tempot 4:19 min/km. Ett ganska högt satt mål men genomförbart. Första testet blev bron. Den är rätt lång och har en backe så att båtarna kan komma under. Jag insåg efter några kilometer att mitt mål skulle bli tufft och gick över till att gissa hur många bultar det finns i Ölandsbron. Jag gissade på 7428954. Jag gissade rätt. Framme i Färjestaden hade jag i utförslöpan återigen hamnat på mitt måltempo och sprang på längs vägar där förvånansvärt många var ute och hejade. Det var en fin dag och vid en garageuppfart satt två pensionärer och spelade trumma på upp och nedvända hinkar. Jag sprang om några tjejer och låg snart tvåa. Men jag hade ingen aning om hur långt fram det var till ledningen. Jag började göra efterforskningar. Själv kände jag att jag inte hade några 50 km i benen denna dag. Men jag kämpade på i princip samma tempo. Luskade ut att främsta tjejen hade rosa tröja och enligt uppgift var väldigt långt fram. Tufft att höra men man kan aldrig riktigt lita på det. Plötsligt ser jag en rosa tröja. Då det sällan är ett plagg som bärs av män fick jag upp farten och när vi närmade oss 30 km sprang jag om. Då bestämde jag mig för att säkra min plats men inte springa ihjäl mig. Dagens planerade fart byttes mot ett skönt tempo i ett naturskönt landskap. Till sällskap hade jag en fyrhjuling, två motorcyklar och två cyklister jag kunde prata med. Två videokameror och en kamera förevigade min framfart och visade publiken inne i Kalmar vad som hände nere på Öland. När jag hade sprungit ett marathon kom bilen i kapp. Inte bara bilen. Man kunde tro att jag begått något riktigt olagligt. För det var även polismotorcykel, ambulanser och tutande sirener i en lång karavan blandat med andra bilar. De fångade mig och jag hade fått en grymt bra runda i 4:30 tempo och dessutom skulle jag få springa detta fantastiskt roliga lopp på valfri annan plats i världen nästa år.

Jag fick privat eskort tillbaka till Larmtorget där jag ombands springa som ett flygplan över scen. Så som jag hade gjort framför kamerorna sista milen nere på södra Öland. Solen sken. Människor var glada och jag hade fått bästa priserna. Ett fantastiskt roligt löppass. Sprungit för dem som inte kan springa då alla intäkter oavkortat går till forskning om ryggmärgsskadador. Dessutom skulle jag få resa till valfri plats i världen nästa år. Det var bara hemresan kvar. Lånade mikrofonen på scenen och frågade om någon skulle åt mitt håll. En kille med prinsesskrona hoppade och studsade längst bak i publiken. Det visade sig dock att han mest var glad över att komma från Norrköping. Jag gjorde ett nytt försök. Det gav bättre utdelning. Jag fick till och med en dusch på de vänliga människornas hotellrum. Men till slut blev det ändå så att jag åkte hem med en kompis och hans kajak. Nej vi paddlade inte. Den satt på taket.  Det har varit fina dagar och fina äventyr. Snart är det dags för nästa. Keep you posted.