Lettland

Tjalves linnen är sådär i regn. Särskilt om man sprungit 90 kilometer i dem några dagar tidigare och fått blodiga sår på nyckelbenen. Springer man då iklädd dem igen ett par dagar senare öppnar sig sårskorporna. Snabbköpskassörskan i Klaipeda såg förskräckt ut när jag genomvåt och med blodigt linne köpte bröd och mjölk till frukosten i torsdags i slutet av min morgonjogg.

Efter en dusch tog jag bussen över gränsen till Lettland och hoppade av i Liepaja, en liten stad vid kusten. Jag bestämde mig för att stanna kvar ett tag eftersom min plan att ta sig vidare norrut inte var möjligt med offentliga transportmedel. I alla fall inte denna dag. Åkte till en förort som var resterna av en sovjetisk örlogsbas och enligt uppgift skulle stoltsera med en fin basilika. Att gå längs gatan på väg till bussen kände som att resa mer än 100 år tillbaka i tiden. Det var nedgångna trähus och ojämn kullersten där spårvagnen skramlade fram. I förorten Karosta hade tiden också stått stilla. Åtminstone hade ingen renoverat de hus som såg ut att vara byggda av någon mindre inspirerad miljonprogramsarkitekt från det forna Sovjet.

Då jag inte lyckades lifta till Ventspils efter att även ha stått vid väggrenen rätt länge fick jag övergå till plan B. Att ta mig de 20 milen till Riga. Först tog jag mig halva sträckan i baksätet hos två byggarbetare som skulle på jobb varav den ena hade varit i Sverige och byggt ett hus vid Fridhemsplan i Stockholm. De kommande två milen åkte jag med en gubbe som envisades med att prata med mig livligt på ryska trots att jag såg ut som ett frågetecken. Längs vägen stod oräkneliga bord där barn och pensionärer gjorde profit på karljohanssvamp och rönnbär. Därefter fick jag åka lastbil med en kille som skulle köra komat till en by några mil utanför Riga och den sista biten plockade en bagare upp mig. Han lämnade av mig vid en busshållplats och efter en kvart var jag inne i stadens centrum. Riga som enligt många är den finaste av de baltiska städerna med sin gamla stad där stora delar bevarats sedan medeltiden och den rika jugendarkitekturen i den nya staden som har gett Lettlands huvudstad en plats på världsarvslistan. Jag gick en sväng men beslutade mig för en tidig kväll och hittade snart ett hostel. Receptionen var i baren som i sin tur var inrymd i en folkvagnsbuss och i kostnaden för sängplatsen ingick en öl både till kvällsmat och frukost. I rummet var det tio sängar och vissa hade bott in sig ordentligt genom att sprida ut sin packning på hela golvet. Jag stoppade i mina öronproppar som effektivt tog bort ljudet av partyt på undervåningen och somnade direkt.

När klockan ringde vid 6 gick jag ut och sprang. Planen var att ta mig de 18 kilometrarna till den lilla staden Jurmala. Jag hade ett ungefärligt hum om i vilken riktning jag skulle, och att det var vänster när jag kommit till havet. Staden blev hamnområdet som övergick till skog. I skogen låg gamla ölburkar och skräp. När jag kände att det var risk för att springa in i någon uteliggares vardagsrum vände jag. Plockade lite äpplen och hittade sedan en bro över kanalen som tog mig till en obekant förort. Jag sprang planlöst genom parker, förbi tomma kråkslott och nedgångna hyreshus. När jag stannade och frågade folk om vägen till Jurmala tittade de skeptiskt på min outfit och skakade på huvudet. Eftersom jag redan sprungit rätt långt beslutade jag mig för at leta mig tillbaka till centrum. Jag avslutade rundan med en sväng i nya staden och förbi jugendhusen. När jag var tillbaka hade jag sprungit en halvmara och efter duschen tackade jag även nej till frukostölen och gick istället för att köpa en mer stabil frukost.

Den blev på stående fot efter ett besök i mataffären och sedan gick jag på konstmuseumet. Där inne fanns det förutom en hel massa tavlor från renässansen kitschigt porslin från Tyskland, vår egen nobelservis och en riktig mumie. Efter det hade jag fyra timmar kvar av mitt besök och fick tips om en alternativ stadsdel norr om centrum. Det var en bit att gå och på vägen gick jag förbi en chokladfabrik. Det fanns även ett museum där man fick smaka rinnande choklad och printa egen text på en chokladkaka. Jag betalade inträde och fick fylla fickan med praliner. Museet var rätt tråkigt så jag gav det bara en kvart och pralinerna som de hade fyllt med allehanda otäcka saker fick jag spotta ut i närmaste papperskorg. Men jag gillade området jag kom till med sin gatukonst, spännande innergårdar och mysiga caféer.

Mitt sista stopp blev Centralmarknaden som är den största i de baltiska länderna. Den är inhyst i och utanför fyra stora hangarer för zeppelinare. Jag var mest fokuserad på mat. Åt en mystisk biff som visade sig innehålla ett kokt ägg och fantastiskt god potatissallad tillsammans med några pensionärer på en trång sylta. Jag har varit på många extremt stora marknader runt om i världen men denna skilde sig åt på en viktig punkt. Istället för ananas, mango och bananer kunde man här köpa hallon, blåbär och svamp. Rökt lax och hallon fick bli min färdkost och med den tog jag bussen till flygplatsen.

Baltikum kan rekommenderas. Små behändiga länder med annorlunda kultur, hjälpsamma människor och känslan av att resa tillbaka i tiden. Man kan springa överallt även om jag själv inte gjorde det denna gång. Nu ser jag fram emot att komma hem och få börja träna ordentligt igen efter Ultravasan med sikte på VM i november. I Qatar ska vi vara sjukt snabba, På måndag börjar mitt nya liv. Igen.