okt
I lördags var jag på dop. Plastbrors lilla Aleea fick sitt namn och uppträdde som en stjärna i kyrkan. Isa fyra år sov över hos mig natten innan och påpekade på morgonen: Men hon har ju redan ett namn. Sant. Dopet var vid lunchtid och efteråt dukades det upp en kakbuffé utan dess like. Jag och Nina har ett godislöfte som gäller fram till jul. Det finns dock vissa undantag. Man får äta kakor och även fina praliner om man blir bjuden. Löftet innehåller alltså vissa uppenbara kryphål då vi i teorin skulle kunna bjuda varandra på kakor varje dag. Men denna dag blev jag bjuden på allt detta av en utomstående part och dessutom på tom mage. Jag gjorde mitt bästa, och denna kolhydratladdning inför morgondagens mara hade snart gjort mig lätt illamående.
Liftade in till stan med några dopgäster och packade en liten ryggsäck för att sedan ta tåget till Stockholm. Började direkt min maratonläsning av böcker. Ett helt dygn för mig själv där jag fick läsa i sträck förutom under de timmarna jag skulle springa. Bytte till buss mot Kapellskär och tog sedan Viking Line över till Åland. Trots att denna överfart endast tar dryga två timmar fanns allt som en vanlig partyfärja har men lite mindre välbesökt. I nattklubben såg jag ett par som buggade och två barnfamiljer och i taxfree en A-lagare i för stor jeansjacka som kommit över en gratisresa och bytt shopping på systemet i Stockholm mot skattefri Koskenkorva. Hade man tur att vara barn kunde man även gå tipspromenad med en förvuxen ekorre från Ice Age.
Kvart över elva går jag i land och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Framför mina fötter och på hela ön hade det vita möglet brett ut sig. Det var vinter på Åland. På riktigt. Snö, is och minusgrader. Jag hade bokat ett boende tre kilometer bort och började traska i mörkret. Förutom några tonåringar på väg till eller från någon fest var gatorna folktomma. Spelade målmedveten fast jag bara hade en halvtaskig karta utan gatunamn utskriven från eniro. Det för att undvika att någon av de förbipasserande bilarna skulle kasta in mig i bagaget. Då skulle det bli svårt att hinna till starten på morgonen.
Nyckeln satt i låset till vandrarhemmet där jag var den enda gästen för natten. Läser i en tidning om det plötsliga vinterkaoset som drabbat ön och att snön inte planerat att försvinna förrän veckan efter. Går och lägger mig och får hela natten sällskap av det högljutt knäppande elementet. Det hjälpte heller inte att sparka på det. Vid fem är jag övertygad om att det spökar i huset då jag tycker mig tydligt höra någon på övervåningen. Mailade senare föreståndarinnan som bodde i huset bredvid och frågade, men hon menade att så inte är fallet. Dock renoverar hennes man övervåningen fast inte på nätterna. Men det var någon däruppe enligt mig. Klockan ringer halv sex och jag är lite nojig att allt har blivit rätt med tidsskillnad och vintertid. Plockar fram frukosten som de förberett. En hel buffé för mig själv. Synd att jag inte kunde njuta av den mer.
Ute är det fem minusgrader men verkar bli en fin dag. På Wiklöf holding arena har man skottat löparbanorna eftersom vi ska springa delar av varvet i början och slutet av tävlingen. Jag har med mig mina hotpants men klädvalet blir någonstans mellan dem och bävernylonoverall. Trekvartstights, underställströja och linne. Skorna hade jag redan valt hemma och mina Nike zoom har inte mer halkskydd än ett par mockasiner. Trots detta känns det riktigt bra och jag är pigg. Vid startlinjen får jag i högtalarna veta att jag är favorit och det rapporteras om maran i Leipzig, Ultra-SM och chans till banrekord. Jag visste att det sista inte fanns på kartan men jag hade planerat att springa på 2:58 i alla fall. Startskottet gick och de första två kilometrarna går på isknölig cykelbana. Blir bättre på landsvägen men den är lömsk. Fästet släppte ofta oväntat och det blev viktigt att springa där det var grusat eller frost och definitivt inte på de vita linjerna. Det var en bana som passar mig. Långa asfalterade raksträckor, lite uppför på sina ställen, men inget att tala om. Vid halvmaran är det en vändning. Jag hde inte hållit den beräknade tiden men om jag ökade lite kanske det skulle gå. Andra tjej låg en kvart bakom men det var mig själv jag sprang emot. Fast det gick inte och när jag inser att jag inte kan springa sista milen på fyraminuterstempo speciellt med tanke på de sista två kilometrarnas is var det svårt att hålla tempo. Springer in och vinner på dryga 3:04 med bara fem herrar framför mig. Det är såklart kul att vinna men jag är ändå besviken. Jag var ju inte ens trött.
Men solen skiner och man får mjölk och banan i målet. Med en hemmagjord krans på huvudet och ett dunbolster omkring mig får jag även prata med några tidningar och även i radio. Tar en dusch på arenan och inte helt oväntat finns det en gigantisk bastu att värma upp sig i. Efter prisutdelningen utforskar jag Mariehamn. I stadens kulturhus pågår en hälsomässa men de tar inträde och det seminarie som passar i tiden handlar om hur man kan sluta banta. Kändes rätt ointressant eftersom jag aldrig börjat. Går till konstmuseumet men det är tyvärr stängt för omhängning. De har dock en historisk utställning i samma lokaler som bland annat handlar om hur man i alla tider skjutit sjöfågel på Åland. Det får man bara göra om man är bofast på ön. Alltså är det inget jag kan ägna mig åt under eftermiddagen. Fanns även en utställning om 1800-talsdroger där bockhornsfrö verkade mest intressant. De har även en fotoutställning i huset. Ålands fotoklubb ställde ut bilder med anknytning till vatten. Vissa var riktigt bra. Sätter mig sedan i solen på bryggan nere i hamnen och läser bok några timmar innan färjan går där jag äter buffé och sedan tar mig hem till Norrköping igen.
Det blev ingen sub 3 på marathon i år om jag inte mot all förmodan får till det på någon annan plats inom kort. Men som kloka Isa sa till mig i fredags när vi gick från lekparken. Det finns inget långsamt utan bara mindre snabbt.
