okt
En del går i gång på lopp där inramningen på förhand är självklar. Tydlig info på hemsida med banprofil, nummerlappsexpo och så vidare. Allt man behöver veta och inget lämnas åt slumpen. Så var det egentligen också innan loppet i Banja Luka. Men jag läser sällan allt sådant där. Det blir som det blir. Och det blev som det blev där under loppet i Bosniens näst största stad. Rättare sagt, det var ingen ordning på någonting, och en upplevelse av rang om ni frågar mig.
Var sugen på en tid nedåt sub3 vilken också var helt rimlig i förhållande till hur det har gått på träningen senaste tiden. Loppet skulle vara platt och lättsprunget. Anledningen till att vi registrerade oss till just detta event var att hela storfamiljen var på semester i Kroatien för att fira Björns femtioårsdag. Han skulle springa halvmaran och jag den hela. Ingen av oss hade trott att vi skulle sitta som packade sillar i en Renault Clio i extremt tät dimma på serpentinvägar i Bosnien kvällen då han fyllde. Men exakt så blev det.
Lite trängre än tänkt när vi så sent som möjligt på eftermiddagen packade in oss i bilen. Sent då halva sällskapet stannade på stranden, och att vi ville fira Björn ordentligt innan avfärd. Trängre då fler ville följa med och vi då tog med Klara i stället för att lämna även henne ett dygn. Magiskt vackert att åka över bergen vi haft som panorama de senaste dagarna. Spännande med lite miljöombyte och äventyr. Visade passen och blev uppmanade att köra tillbaka, för uppfällda vägbommar ska man tydligen inte passera i Bosnien och Hercegovina som jag nu väljer att enbart kalla Bosnien i denna blogg för enkelhetens skull. Landet där många bilar helt obrytt kör mot rött i korsningar. Med en banning fick vi åka vidare.
Strax innan skymningen var vi halvvägs och längs dessa ensliga vägar fanns det inte många tätorter så middagen skulle få bli i Glamoc. Det lokala haket skulle enligt uppgift ha Cevapcici och ris. Alla skulle bli nöjda. Ett blandat lokalt klientel som var lika nyfikna på oss som vi på dem och språket som visade sig gå lättast för oss var tyska. Väggen i det rum som var minst inrökt liknade ett museum bestående av gamla jordbruksredskap och fårsaxar. Klackskor på väggen utbrast Klara, och syftade på ett par näbbskor i näver. Nyfiken som jag är tog jag en runda i byn innan maten kom in och det var sorgligt att se såren från kriget runt om i bebyggelsen.
När vi åkte vidare lade sig dimman som ett lock. Vi såg knappt något och fick komplettera det vi såg ut med vägens svängningar på GPS:en. Det gick långsammare än beräknat och halv tio var vi framme vid hotellet där det var drag i restaurangen. Klara påpekade att det var fel hotell, och det stämde på sätt och vis, för vi var långt ifrån vårt på den Makarska Rivieran. Gjorde en snabb plan för morgondagen efter att ha insett var starten och nummerlappsutdelningen verkligen låg. Erkänner att jag hade killgissat innan vi åkte. Men det skulle lösa sig. Nu sova.
Vid sju var det frukost och starten skulle gå halv nio. Frukostmatsalen var i källaren och bedårande enligt den yngsta i sällskapet. Men absolut fin och den tidigare nämnda åt enbart Nutella. Allt är tillåtet när man ska ha barnvakt om än det är av sin storasyster och sambo. Egna behov blir sekundära då man har småbarn och i situationer med knappt om tid, men jag fick i mig lite frukost ändå. Fanns fler sardinburkar än ostskivor på buffén som ändå höll måttet för vad man kan vilja tänkas äta. Jag och Björn tog bilen till borgen där nummerlappsutdelningen skulle ske, de andra skulle gå dit i saktare mak när de var klara. Vi kom dit fem minuter innan den stängde. Fast det fanns inga startnummer till oss. Strax en halvtimme till start och de ville erbjuda mig ett som egentligen hörde till halvmaran. Det var grönt och marans rött. Jag vägrade. Även om jag visste, läs hoppades, att det skulle vara omregistrerat innan start skulle inte volontärerna veta det och förklara det där vägarna skildes åt för en volontär som sannolikt inte är 100 på engelska resulterar inte i någon tid sub3. De hoppades då att en Anna inte skulle komma. Hennes fick jag ta. Skrev mitt namn på den. Nålade på mig numret. Sedan gick vi till starten som skulle ske på torget mitt i centrum.
Där var det öronbedövande peppigt och vi värmde upp några hundra meter innan starten skulle gå. Pratade med en kille från Göteborg. Han hade hängt på en kompis som i sin iver att lära sig något slaviskt språk snabbt hade mailat och frågat om han fick hänga med några av arrangörerna i samband med detta event. Det gick fint och dagen innan hade det inneburit en rätt stor mängd sprit och mat. Klockan passerade halv nio. Flera ville prata i mikrofonen. Göteborgaren berättade att racedirectorn var ny för i år, hade varit väldigt nervös dagen innan, och inte varit sen på att skåla. Nu var han klar med sitt tal. Några minuter efter halv räknades det ned. I väg.
Tog ledningen. Hade sällskap av tjejen som ledde 10 kilometer rätt länge. Efter ungefär två kilometer delade sig banorna. Maran rakt fram, halvmaran till höger, tror jag, var lite oklart, men jag säkerställde att jag själv var rätt genom att titta efter andra röda nummerlappar. Stod inget alls om var 10k skulle bege sig. Efter ett tag beslutade sig tjejen för att vända. Det skulle hon inte gjort. Så småningom kom vändpunkten för hennes lopp. Vet inte hur det gick för henne. Antingen fick hon ett grymt resultat på milen eller så blev det diskning. Lite längre fram var en halvmaralöpare på väg tillbaka. Helt uppgiven, såklart.
Jag rullade på enligt plan. Vi sprang längs floden och det var platt. Det blev landsbygd. Villor. Sidovägar. Vid nästan varje utfart stod poliser. Det var ingen trafik. De stod bara där. Banan var inte markerad. Inga pilar. Inga skyltar. Inga kilometermarkeringar. Vid ungefär 17 km var det vändpunkt. Tillbaka in mot stan. Tvåan i maran låg sex minuter efter, trean nio. Kändes lätt att springa. Hade drygt 1:30 vid halvmaran. Kanske kunde det gå enligt plan.
Planen kraschade vid 26 km i en gigantisk rondell precis innan jag återigen träffade göteborgaren. Han hade sprungit 4 km fel. Det fanns både poliser och volontärer i rondellen. Ingen visste var jag skulle. Tog ett extra varv i den. Testade en utfart men förbipasserande sa att målet låg åt andra hållet. Förklara att jag inte skulle till mål, än, var lönlöst. Sprang då till målet. Ingen visste något eller förstod vad jag menade där heller. Till rondellen igen. Hakade på en annan löpare som sa att det mest logiska var den väg han tänkte ta. Det var rätt. Hugget som stucket om jag fortfarande ledde loppet. Ytterligare en rondell. Oklar riktning. Ingen som visste. Väntade på löparen bakom för ett öråd. Min strategi sista delen av loppet blev att skrika what direction långt innan vägen blev oklar så att de eventuella volontärerna hann tänka igenom ifall de visste något. Som ni säkert förstår hade chansen till sub3 försvunnit men tempot var ändå rätt bra. Måste varit adrenalinpåslaget.
I mål kom jag dock som vinnare. Resultatet någonstans strax över 3:07. En knapp kilometer extra. Målgången och stämningen i borgsruinen var häftig. Björn var i mål runt 1:45 och han gick med de andra och åt medan jag väntade på prisutdelning. Ni kanske undrar varför jag inte anger några exakta resultat. Svaret är att det inte finns några. Ni läste rätt. Ingen av alla 600 deltagare fick något resultat. Tidtagningssystemet hade totalhavererat. Prisceremonin var fin med confetti och pompa. Alla var glada. Jag var också glad trots felspringningar och stopp. Efteråt upplyste jag dem om att det hade varit bra med pilar eller skyltar. Racedirectorn förklarade att många av de volontärer som visste vägen hade gått hem för att de inte hade orkat stå kvar. På riktigt sa han så. Jag var ju ändå en av de första. Kan inte ha varit lätt att hitta senare i startfältet om detta var en sanning.
Men vet ni, det är ju dessa annorlunda upplevelser och lopp man kommer ihåg. Stockholm marathon och alla andra perfekta lopp i all ära. Proffsiga arrangemang. Lämpliga för att göra personbästa på. Publikstöd och stämning. Man vet vad man får. Jag gillar att inte exakt veta vad jag får. Vad som händer runt omkring. Människorna. Kulturen. Inramningen. Maten. Som att det kan finnas en liten grävare med myntinkast med möjlighet att gräva upp bollhavsbollar ur en lerig grop. Att en gäst på restaurangen gav upp i sina försök att förklara vad maten bestod av för att han ansåg sig för full, när vi insåg att det beställda riset inte var ris utan någon slags ost. Att människor undrar hur man har hittat dit. Hittat till just deras lopp. Det är härligt på riktigt. Och Björn, jag älskar att du väljer och går med på att fira din femtioårsdag på detta vis.
Semesterveckan i Baska Voda, på Makarska Rivieran i Kroatien då? Ja den var alldeles underbar!
Vill du med mig till Marrakech i skiftet januari/februari? Träna och springa lopp? Något lite mer organiserat men kulturellt, och äventyrligt, på allra trevligaste nivå. Det finns några platser kvar: Info och bokning
