I helgen hade jag besök av några kompisar som jag brukar kalla för thailandstyskarna, det blir enklare så för de kommer från olika delar av Tyskland men vi träffades 2004 en natt på en liten busstation i Thailand. Sedan dess har vi hållit kontakten, jag har hälsat på dem och de har varit förbi mig i Sverige. Dåförtiden var det mest fest då vi sågs men det roliga är att även de nuförtiden ger sig ut i löparspåret.
Därför passade det bra att ses när det fanns ett lopp att springa. I söndags var det Berliner Wasserlauf, 10 km i centrala Berlin. Min kompis Bart som aldrig sprungit ett lopp förut hade inte sovit på två nätter och var helt speedad. Efter att ha ställt upp i en del lopp under detta halvår insåg jag efter att ha hejat på de startande tjejerna att det skulle bli en tuff kamp.
Vi sprang från Schloss Bellevue där Bundespresidenten bor (inte att förväxla med Angela som är Bundeskanzler), längs Spree till riksdagen och sen tillbaka på andra sidan, och detta två varv. 100 m över sträckan var över plank de lagt ut över en grop, som att springa på en trampolin, och sedan 100 till på en 20 cm bred kant längs vattnet, lär lätt ha varit någon som trillade i. Vid 7 km får jag helt plötsligt ont i vänster ljumske och det blir inte bättre, snarare jätteont, och puckad som jag är springer jag ändå i mål trots att jag ligger fyra. Går direkt till massagen som inte riktigt kan lösa problemet. Det jag i alla fall kunde glädja mig åt var att Bart, Tobi och Peter alla uppnådde sina mål och var jätteglada. Kakorna kostade dessutom en Euro och var jättestora.
Sedan cyklade vi till en park där det var en ”skrattfestival”. Har aldrig riktigt gått igång på clowner och så inte heller denna dag. Roligare var det på kvällen i vår trädgård där grannen hade ställt ut duk och projektor och vi tittade på öppningsmatchen i VM, Tyskland-Kanada och Tyskland vann med 2-1. Problemen i ljumsken var inte borta, och i bakhuvudet fanns vetskapen att på onsdag är det träningsläger i Norge.
Träningsfri måndag och igår skulle det väl ändå gå att springa? Hade via det fantastiska mediet facebook stämt joggingträff med direktör Anders Trygg vid Sognsvann i Oslo. Men icke, en kniv skar in i mitt ben vid det första steget, så det var bara att promenera istället. Lika bra var kanske det eftersom Anders var på väg tillbaka efter en skada. Men fick en ny kompis och en trevlig rehabrunda runt sjön och upp till Ulvåsäter. Tanken var sedan en löprunda med Anna när hon kom hem från jobbet. Fick istället agera följecykel och sedan njuta av ännu mer rehab i form av räkor och vin.
Sitter nu framför datorn och har insett att jag fortfarande är invalidiserad. Det gör ont att gå i trappor och att ta på sig strumporna. Nu hoppas jag innerligt att detta inte blir ett träningsfritt träningsläger. Men man kunde få det sämre, en vecka fantastiskt natur i Norge är ju även bra för själen. Får väl se till att bli stark eller nåt istället, och så kan jag vandra upp på toppar. Men jag är optimist, Peter Holgerssons knådningar brukar vara magic, så nu tar jag tunnelbanan ner på stan och blir upplockad av LiU-bussen!