Die Mauer

Halt!
Här får ingen passera,
här kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nåt mera,
så gå är du snäll om ditt liv är kärt.

Över taggtråden såg jag min livskamrat,
Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart,
men med en K-pist är det svårt att diskutera.

 

I onsdags blev det en alternativ träningsdag, och vad passade inte bättre än en cykeltur längs den gamla sträckningen av Berlinmuren? Jag gissar på att alla känner till historien bakom denna mur som ringade in Västberlin som en ö i det forna DDR mellan den 13 augusti 1961 och 9 november 1989. Nuförtiden finns inte så mycket kvar men man kan gå/vandra/cykla längs den 160 km långa sträckan som delar staden i två delar samt löper längs den västra stadsgränsen. På sina ställen finns minnesmärken över personer som blivit skjutna under sina flyktförsök, gamla vaktposter och även delar av muren.

 

Då jag är historielärare hade jag skrivit ut beskrivningar av sträckorna för att få en både sportig och maximalt kulturell upplevelse av dagen. Tyvärr fick min kompis Peter punka innan vi skulle åka iväg och vi beslutar oss för att hoppa över sträckningen söderut genom innerstan, där vi ändå passerar nästan varje dag. Det vi missade på vägen var bland annat Checkpoint Charlie, en viktig gränsövergång för icke-tyska utlänningar och anställda vid de allierades militärorganisationer eller deras ambassader. Beteckningen Charlie härstammar från NATO-alfabetet och står för den tredje bokstaven. Kontrollpunkten var skådeplats för ett antal uppmärksmmade flyktförsök, bland annat det av Peter Fechter. Han försökte klättra över muren 1962, träffades av ett skott och förblödde inför civila åskådare i väst, östtyska gränssoldater och amerikanska soldater. Vi missar även East Side Gallery som är en 1,3 km lång bit originalmur som löper längs Ostbahnhof och Warschauer Strasse. Där har ett dussintal internationella konstnärer fått uttrycka sitt perspektiv på det hela genom sina målningar. Detta är nu världens största utomhusgalleri.

 

Efter en stor frukostbuffe på Stresemannstrasse (all you can eat för 4 Euro, gilla, gilla!) började vår tripp vid Potsdamer Platz, då todesstreife, ett gränslandskap mellan stadsdelarna, och idag en av de mest myllrande platserna i Berlin med shopping, nöjesliv och företagskomplex i väldigt modernt snitt. Därifrån genade vi ned till Gropiusstadt för att hoppa på murvägen. I Gropiusstadt bodde och växte Christiane F upp, när hon inte hängde på Bahnhof Zoo. Där träffar vi även en herre som när vi frågar efter vägen ger oss en lång utläggning över att allt blev så mycket sämre efter muren. Han menade på att DDR hade sugit ut Västberlin. När vi kommer fram till gränsen slås vi av vilken omedelbar kontrast höghusen i väst utgör mot vetefälten och enfamiljshusen i öst. Ser nästan lite surrealistiskt ut. Vägen leder oss längs åkrar, förbi stall och stundtals genom bostadsområden, och det är kul att få se nya delar av Berlin.

Här bodde Christiane F. Lite som Navestad i Norrköping, men här fick man inte gå eller leka på gräsmattan och det roligaste nöjet var att åka hiss.

 

Gropiusstadt i väst, vetefält i öst.

 

Berlin är platt, och hittar man ett berg är det oftast gjort av skräp. Som här där vi i bakgrunden ser en sophög där Västberlin genom ett avtal betalade för att DDR skulle ta hand om det skräp som väst inte hade möjlighet att göra sig av med annars. För detta fanns en särskild gränsövergång i närheten av Gropiusstadt.

Vi cyklar inte jättesnabbt och stannar där det finns något att se. Skulle tippa på att vi snittar 17 km/h men trots detta tycker jag alltid att man blir mycket mer hungrig än när man springer långpass. Vi stannar på en liten marknad och köper jordgubbar och melon, tittar på ytterligre en minnessten. Denna gång rest över tre ungdomar som omkommit när de försökt simma över till väst iTeltowkanalen, och bestämmer oss för att hitta ett bra ställe för lunch, helst vid en sjö. Nu har min hunger gjort mig väldigt målmedveten och jag trampar sammanbitet Königsweg, en sträcka på ca 10 km genom härlig skog, stundtals med gatubelysning i original från tiden då det säkert inte kändes lika naturskönt på platsen. När vi korsar autobahn inser jag att vi inte alls är där jag tror, och blir ännu mer osocial, för är man på utflykt ska man minsann äta på en fin plats vid vatten. Vi hittar till slut denna plats med utsikt över vatten och Glienicker brϋcke. Äntligen, och jag kastar mig över matsäcken.

Naturskönt landskap idag, skarpt läge under kalla kriget.

 Glienicker brϋcke förbinder Potsdam med Berlin, räknas som en av de mest kända broarna i världen, och är känd som plats för utväxlingar av spioner mellan öst och väst under kalla kriget. Här utvecklades bland annat U2-piloten Gary Powers (CIA-agent) 1962. Han flög på hög höjd över Sovjetunionen 1960, träffades av en luftvärnsrobot, och var tvungen att rädda sig med fallskärm. Han blev dömd till 10 års fängelse men utväxlades redan 1962 mot den livstidsdömde KGB-spionen Rudolf Abel just på denna bro.

 

Vi cyklar vidare förbi några små samhällen, små sjöar och genom skog. Det man alltid förundras över är hur snabbt man kommer ut på landet och glömmer bort att dessa delar också tillhör Berlin. Tyvärr inser vi att eftersom vi kom iväg lite senare än det var tänkt inte hinner hela sträckan utan får korta av och svänga in till stan via Spandau. Vi har haft fint väder hela dagen men lyckas inte undvika ovädret från hell som helt plötsligt slår till. Blixt, dunder, storm och störtregn. Halv åtta har jag jobbmöte och blöt som en katt ramlar jag ned på min stol på minuten i tid. Hade även jobbat natten innan så efter 3 timmars sömn, 120 km på cykel och en öm rumpa sov jag gott den natten. 

http://www.youtube.com/watch?v=hnqaXO3lEq8

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *