En halvmara med Klara

Att Klara skulle klara en halvmara. Nej det var inte givet på förhand. Tränat har vi givetvis. Många mil och tillfällen i löparvagnen. När jag ska ut och springa, även då hon inte ska eller får följa med, så säger hon Klara i vagnen, och mammahjärtat dör lite av glädje såklart. Men 21 kilometer vilket var beräknat att ta 1h och 45min, det var inte självklart. En timme har jag garanterat med henne i vagnen utan problem, längre än så är alltid en bonus. Men hur ska man veta utan att ha testat.

Tillfället blev Stockholm halvmara i lördags och anledningen var egentligen att pappa tillika sambo ville köra en halvmara. Perfekt att kombinera med en helg på hotell i huvudstaden och med oss tjejer i familjen som pacers och sällskap. Tåg upp på fredagskvällen efter middag med ett glas vin hemma och promenad ned till stationen. Checkade in på hotellet lagom för ett sent nattande av Klara och uppvaknande med hotellfrukost. En dag där vi försökte promenera så lite som möjligt med målet att åtminstone gå mindre än Björn hade gjort innan de 18000 steg han hade tillryggalagt i Amsterdam samma dag som jag var ute på maran och hans start i halvmaran låg direkt efteråt. Vi klarade det och fick en fin promenad via Skeppsholmen och båt till Slussen med lekpark i Gamla stan och vaktombyte efter nummerlappsutdelningen.

Lunch och så ombyte på hotellet som låg lämpligt nära starten. Planen var att så sent som möjligt jogga kilometern till starten och direkt in i startfållan för att minimera tiden i vagnen för Klara. Det gick inte helt enligt plan. Detta lopp börjar mitt inne i stan vid slottet. Det var sjukt mycket folk och genvägen genom Kungsträdgården visade sig vara en senväg. Väl insläppta på området var det ett väldigt långsamt lämmeltåg som skulle ta sig vägen fram till rätt fålla. Att hinna fram innan start verkade som ett omöjligt projekt. Att göra detta med vagn gjorde också saken väldigt mycket svårare. Att Klara skulle hinna få sträcka på benen fick utgå. Att ta sig fram var målet. Redan där tappade vi lite fokuset på att göra ett bra lopp. Björn stressad inför pressen att persa. Jag stressad över att Klara om det gick enligt plan skulle behöva sitta sammanlagt två timmar och tjugo minuter i vagnen. Men under har skett förr och jag är en obotlig optimist. Klara duktig i skarpa lägen. Det kunde gå innan motsatsen bevisats.

Egentligen hade jag en plats i startgrupp A. Ställde oss dock i B. Dels med tanke på vagnen. Dels med tanke på att vi skulle ha sällskap med Björn. Med facit i hand hade A varit bättre. Sänder samtidigt en tanke till de som brukar stå i startgrupper bakom A. Hur är det ens möjligt att ta sig fram med en egen plan. Packade sillar. Föreställ er det med vagn till på köpet. Hur skulle detta gå.

Men i väg kom vi. Fem minuter efter eliten och startgrupp A. Första stunden gåendes innan tiden började registreras vid mattan. Efter det heller inget särskilt tempo. Det gick liksom inte. Efter två kilometer in i tunneln över till Södermalm. Det var kvavt. Ingen chans att springa om. Kom upp. Nu kan jag även nämna att detta var en överhettad sensommardag. Ambulanser skulle fara fram bredvid oss längs banan och plocka upp folk. Så småningom gavs tillfällen att springa om. Vi tog chansen att susa fram. Björn, han hade vi inte sett på ett tag, och vårt mål blev att hinna i kapp honom. Det gjorde vi efter några kilometer. Han och vi höll beräknat tempo. Bra där. Klara var på sin absoluta topp. Hejade på allt och alla och hon blev hejad på. Hade satt skyltar på vagnen för att uppnå just detta. Heja Klara! Perfekt pepp för mig också. Det är himla roligt och ett hett motivationstips att springa med sitt barn i ett lopp. Alla hejar. Många förundras. Blir förvånade. Tycker det är kul. Jag älskar det.

Jag tror det var vid fem kilometer. Klara skulle absolut ta av sig tröjan. Insåg att det inte var någon idé att hindra projektet om hennes humör skulle bibehållas. Hon är inte expert på att klä av eller på sig kan jag meddela. Två år fyllda. Men färdigheterna börjar envist komma även om vi är långt ifrån där. Tröjan satt spänd över huvud och ansikte. Jag försökte hjälpa till. Nej mamma. Kan själv. Eller hur. Ser ju ut att gå bra. Men det gick till slut. Försökte ta tröjan. Skrik till svar. Hon viftade med den som en flagga. Kunde till slut avväpna henne. Sen blev hon törstig. Det kunde vi också rodda i det femtempo vi for fram i.

Men vid åtta kilometer började det närma sig en kris. Tappade nappen. Jag stannade. Någon försökte hjälpa till och plockade upp en reflex och undrade om det var den vi tappat. Nej vi hade tappat något av annan överlevnadskaraktär. Parkerade vagnen. Sprang tillbaka och hittade den. Hjälpte en stund. Sen gråt. Övergick i skrik. Stannade. Pratade med henne om vad vi var ute på och vad vi skulle göra när det var klart. Att hon kunde vila lite om det var tråkigt. Kunde få frukt eller russin om hon var sugen. Försökte igen, nu med sånger från Astrid Lindgrens värld. Hjälpte inte heller.

Nio kilometer. Kanske måste bryta. Var inställd på att hitta närmsta lekpark och leka en stund för att kanske kunna ladda om. Då plötsligt. Humöret kom tillbaka som ett brev på posten. Vi kunde tjoa och tjimma ihop igen. Hurra. Men hur länge skulle det hålla. Jag ökade tempot lite. Snart var vi halvvägs. Men nappen. Den hade vi tappat på riktigt.

På grund av den förlorade nappen och det tidigare sammanbrottet kändes det som vi sprang på lånad tid. Det var dags att koppla på det tunga artilleriet. Sjunga peppiga sånger. Jag lärde henne en ny samtidigt som vi tog bananer från nästa energistation. Hon var sugen och jag sjöng:

Bananen är ett bär, den är ett bär.
Bananen är ett bär, den är ett bär.

Ett bär som en är frukt som valt att växa som en ört.
Ett bär som är en frukt som valt att växa som en ört.
Banan, banan, banan, banan, banan, banan, banan.
Banan, banan, banan, banan, banan, banan, banan.

Igen mamma. Och jag sjöng. Det kan jag lova. Allt för att ha henne på banan. Och många fler fick ta del av denna skönsång. Vi for fram. Räknade ned i kilometrar. Men var var Björn och höll han plan. Vi knaprade in på de minuter vi missat när vi stannat och höll bra kilometertider runt 4:30/km. På Söder Mälarstrand kom vi ifatt. Han hade kramp men sprang på. Åh nej. Men att hålla upp peppen hos två personer i familjen var mer än jag mäktade med. Valet var tvunget att falla på lillan. Vi hade ändå ungefär en tredjedel kvar av loppet. Björn skulle ta sig i mål, det visste jag, om än inte på personbästa. Men det skulle heller inte alla denna dag med tanke på den kuperade banan och värmen.

Det underbaraste på hela loppet var Hornstull och Hornsgatan tillbaka. Så mycket hejarop och dessutom kul att heja på de som var på väg utåt man mötte i loppet. Vi flög fram. Vilken känsla. Använde allt skojhojt vi brukar använda i leken hemma. Som när vi leker kurragömma med tveksamma regler. Nu kommer vi och tar dig. Hallå, var är du. Eller i lekparkens rutschbana. Akta mig. Akta dig. Några längs vår väg kanske tog det personligt. Tyckte jag var dryg som sprang om hojtandes detta. Men det brydde jag mig inte om. Mitt fokus var 100 procent inställt på att hålla uppe humöret på lillan och få in henne så i mål.

Och som det verkade gladde detta ändå många längs banan. Även medlöpare. Men främst publik. Det var verkligen superkul. Ganska komiskt att springa runt med Klara som liknade en rännstensunge i sin bara överkropp och skitiga uppsyn efter att ha fått äta en chokladboll på egen hand i startfållan för att föräldrarna skulle kunna fokusera på att ta sig fram.

I mål kom vi på 1:47:50. Inte 1:45 men jag tror ni förstår att jag inte brydde mig något särskilt om detta. Vi hade klarat det. Jag och Klara hade sprungit en halvmara. Jag är så stolt över min lilla tjej. Hela familjen kom i mål och hade dessutom delar av en skön Stockholmshelg kvar. Heja oss för att vi antar utmaningar och inte tror att något är omöjligt.