2012 testade jag att springa SM 100 km för första gången. Ja egentligen 100 km för första gången. Det var alltigenom inte en trevlig upplevelse. Men att vinna guld första gången jag testade gjorde det hela väldigt speciellt. Så speciell att jag fortsatte springa ultra. Jag fascineras av hur mycket det krävs mentalt och i form av energiintag för att orka springa en arbetsdag. Det är styrkor som man har nytta av på alla plan i livet. Sedan dess har det blivit många fler lopp. I Sverige. Runt om i världen. Vissa kortare än 100 km. Andra längre. Under dessa år har jag fått uppleva oerhört mycket och lärt känna massor av grymma människor. Och framförallt. Haft himla kul. Men visst har det varit jobbigt stundtals. Det går inte att komma ifrån. Men om man inte tränar på att hantera jobbigt blir man inte bättre på att hantera jobbigt. Fram till igår hade jag 2 SM-silver och fyra SM-guld. Nu har jag fem.
Men vad ni än gör. Underskatta inte sviterna efter ett långt lopp veckorna innan. 90 kilometer, i mitt fall Comrades, det sätter sina spår även om det inte känns så innan man testar att göra samma sak igen. Men jag ville vara med i SM. Jag tycker ett deltagande i SM är viktigt för ultra som sport. Därför åkte jag glad i hågen ned till Helsingborg och SM-veckan. En fin stad visade det sig. Jag hade inte varit där innan. Ytterligare en bra anledning att åka dit. Hämtade nummerlappen. Kollade in lite andra sporter på Gröningen. Tur att vi inte skulle spela pingis. Det såg inte helt lätt ut i blåsten. Åka skateboard i slalom mellan tighta koner. Nej inte heller det något för mig. Jag joggade dit för att titta. Det var inte så att det spratt i benen. Det gjorde mig inte helt avslappnad inför den kommande starten.
Men jag skulle göra mitt bästa. Faktum är att det fanns en tanke om att springa på en tid som matchar mitt personbästa. Jag ville ju i alla fall försöka. Det är inte så många gånger om året man kör 100 km. Det värsta som kunde hända var att det inte skulle inträffa. Under ett ultralopp har man lång tid att omvärdera sina mål och ändå springa in i mål som en nöjd person. Det var extra roligt denna morgon eftersom så många hade kommit till start. Det största startfältet på SM någonsin. Verkligen jätteroligt. And off we went.
Dagen hade förlovats med moln och inte alls den stekande sol som dagen innan. Skönt. Nog hade vi oroat oss lite för motsatsen. Banan mätte 5 km med en vändpunkt bortåt strandpromenaden. Platt och som bäddat för succé. I alla fall fram till ca 30 km då jag höll det planerade tempot. Comrades satt i benen men som tur var inte i huvudet. Jag var pigg. Hade en perfekt energiplan. Inte ont någonstans. Men den planerade farten fanns inte. Jag lade inte ned helt men kilometertiderna blev ofrivilligt längre. Då är det lyxigt att kunna göra om sin plan. Jag var i ledning och trots att jag lade mig i ett bekvämare tempo, läs min autopilot, så verkade jag kunna hålla ställningarna.
Banan då. Ja den var himla trevlig. Trevligt att man kunde heja på sina medlöpare hela tiden. Trevligt att funktionärerna var mästare på att peppa oss löpare. Trevligt att publiken som var stationerad i mitten av banan hejade på oss både på ut och hemvägen. Trevligt att det var så mycket folk i varvningen. Trevligt att man kunde snacka med sin support på vägen tillbaka och efter att ha rundat det lilla huset fick precis vad man önskade. Trevligt att även arrangören bjöd på godsaker i varvningen. Trevligt att det fanns vatten och sportdryck vid vändpunkten. Trevligt att speakern hela tiden höll låda vid varvningen. Det enda som var mindre trevligt var vändningen runt gallergrinden och knixen på mitten. Helt enkelt, ett väldigt bra arrangemang.
Och jag sprang med ett leende. Hade energin på topp hela vägen. Det tar jag med mig. Den energiplanen tar jag med mig. Nu ska jag vila ur detta. Köra Ultravasan som ett långpass och se till att få till ett bra resultat i VM 8 sept. Och SM-guldet. Det tar jag också med mig. Big time. Fantastiskt glad att jag hade huvudet med mig och orkade köra på. Vilken svit. Jag är väldigt glad.
Så fantastiskt mycket tack till alla som hejat. På banan. Vid banan. Och genom sociala kanaler. Det ger så himla mycket energi. Till Tommy som bästa supporten. Till alla mina fina sponsorer. Atea för att ni supportar mig. Salmingrunning för grymmaste skorna. Hud & Hälsa för att ni tar hand om min hud. Helhetshälsan för all bra massage. Råkraft för all extra kraft. Östgötakök för alla bra mat.
Och framför allt. Grattis till alla andra grymma prestationer ute på banan. En fröjd att få springa med alla er. Jag såg en del blod, svett och tårar men framförallt en himla massa glädje. Ultra rockar.
Jag hoppas att vi ses den 11 augusti på www.vikbovandan.se Då blir det också en ultra. Fast en av lite kortare distans. 44,5 km. Man kan springa. Man kan cykla. Man kan även vara två personer och turas om men en cykel. Och framförallt – man får njuta av vackra Vikbolandet och de lokala gårdsproducenternas delikatesser – hoppas vi ses!
