jun
Nu har skolan slutat så i slutet av förra veckan jobbade jag på dagis. I onsdags cyklade jag en omväg runt Glan och efter 53 km var jag framme hos Grådvärgarna i Svärtinge. Det var inte några småväxta rumpnissar som bodde i skogen utan väldigt söta små barn. Jag trodde förskoleavdelningar hette Hallonet, Pippi, Gullvivan eller något annat gulligt. Så fel jag hade. Passade dem hela dagen och fortsatte längs Glan och vidare till Kimstad där Grebyrundans fjärde deltävling gick av stapeln. Fem kilometer i ett inte helt trivialt elljusspår. Närmare bestämt sjukt kuperat. Kändes bra men jag hade inte det lilla extra att ge med 80 cyklade kilometer samma dag i benen. Vann loppet men var 30 sek från min bästa tid på rundan, vilket innebär 21:40, som jag var nöjd med och cyklade glatt de 20 kilometrarna hem till Norrköping. Där gjorde jag inte så många mer knop denna dag.
I torsdags joggade jag en timme i spåret vid Lundshagen innan jag begav mig till nästa dagis på listan. Här var barnen om möjligt ännu mindre och efter att ha bytt jordens bajslöja klädde vi på allihop galonkläder. De minsta bestod inte av så mycket mer än just galonkläder, sydväst och en fotsid reflexväst. De vankade runt som zoombier då de inte kunde prata och letade efter närmaste vattenpöl. De som trodde sig kunna prata försökte göra sig förstådda med blandat resultat, och stampade i marken när jag för femte gången frågade om de kunde försöka förklara en gång till. Under eftermiddagen lekte vi inne och jag tror jag lyckades hindra alla som i obevakade ögonblick käkade lego. På vägen hem tog jag en sväng i bassängen. Var tråkigt utan sällskap så jag pallade bara 50 min. Åkte hem och bakade tekakor istället. Såg även på Diamond league från Bislett stadion i Oslo. Han hade tur den där killen Bolt. Behövde inte ens springa ett helt varv utomhus medan jag kämpade på i 24h i tunneln under själva stadion.
I fredags hann jag inte någon träning innan jobbet då jag redan halv sju tog emot morgontrötta barn i dörren utrustade med snuttefilt och favoritkaniner. Vid frukosten blev det inte rätt stol, haklapp och mat för alla men jag tror de blev mätta. Hjälpte sedan två killar i fyraårsåldern att väva. De hade hittat sin grej och berättade glatt att båda skulle bli syslöjdsfröknar när de blir stora, innan de gick ut och letade daggmask i rabatten.
Byggde sedan vulkaner i sandlådan. Då vi inte hade någon lava och aska att tillgå fick potatismjöl och glitter bli substitut.
Samlade sedan kidsen i discorummet och läste en bok som handlade om en Darth Vader som tappat benet och plötsligt var dagen slut och jag cyklade i spöregn 30 km till Vånga där det var kalas. Barn, hundar och vuxna överallt i huset och mellan smörgåstårta och vanlig tårta hann syrran och jag göra tabataintervaller på verandan. Intensiva övningar som innefattade armhävningar, benböj och mage. Cyklade sedan vidare till Linköping. 40 km i inverterad medvind, men det gick ändå skapligt fort med tanke på veckans träningsmängd och att framhjulet ville lossna.
På lördagens morgon blev jag serverad Ägg Benedict till frukost. Toast med pocherat ägg, bacon och hollandaisesås för att min motståndare hade failat och missat att göra coreövningar en dag. Nästa straff är att man måste bjuda den andra på en fin paraplydrink på krogen. Gäller att inte missa sina övningar. Hemmagjord bränd müsli på detta och frukosten var komplett.
Lördagen visade sig från sin bästa sida och vi gjorde en utflykt till Peters familjs torp vid Lilla löpgöl. En sjö som är vad den heter. Alltså en sjö man badar i efter löpning vilket vi också gjorde när vi avverkat 45 min på fina skogsvägar. Sedan lyckades jag bli den första som tappade delar av husgerådet ner i sjön i form av en sked och senare även lite potatis. Kände inte för att dyka i efter grejorna även om jag som bonus enligt uppgift skulle ha kunnat rädda en polygrip som legat där ett par år.
Lyckades även få den största stickan någon fått i foten på denna brygga. Stor som en tandpetare och krävde inblandning av tre personer och en kniv innan den hittade ut. I övrigt var det en lugn och skön dag på landet.
Idag var det dags för mitt första långpass sedan skadan. Två timmar löpning på skogsstig stod på schemat men först såg vi klart på gårdagens film vilken var Chariots of fire eller på svenska Triumfens ögonblick. Brukar normalt inte se på film en söndagsmorgon men när den är en kultfilm från 1981, handlar om löpning och dessutom har grym vinjettmusik vill man veta hur den slutar. Två löpare, en från Skottland och en från England får åka till Parisolympiaden 1924 och springa banlopp. En intressant film där dåtidens löparoutfit hade mer att önska. Sedan fick de även gräva sina egna startgropar med hjälp av en liten trädgårdsspade. Under långpasset visade mig Peter att Linköping faktiskt har mer skog än den som finns i Rydsskogen. Mådde lite illa innan passet. Nej jag är inte preg. Det blev bättre när vi via fårhagar, kohagar, ett MTB-spår kommit till LOK-milen i Vidingsjö. Höll ett bra tempo första halvan men sedan började magen leva sitt eget liv igen. Sista halvtimmen var en plåga, men jag spydde lite i en buske och genomförde mina två timmar även om tempot i slutet sjönk till en icke försvarbar nivå. Vi får väl kalla det ett test på hur väl omhändertagen man blir när man kommer tillbaka. Försökspersonen klarade testet och jag fick te med färsk ingefära och en filt. Ville sedan spy igen när jag såg lunchen så jag hoppade den och åt en banan. Det var här jag verkligen insåg att något inte var som det skulle, jag som alltid är hungrig och inte van att vara ynklig.
Efter en timme på soffan fick jag rycka upp mig. Presenten, eller i min värld, straffet jag fick när jag sade upp mig i december skulle inkasseras. I form av att spänna fast sig i en stor boll och rulla nedför en slänt. En passande aktivitet en dag då man redan spytt. Meddelade Nina att galonkläder kunde vara en bra idé med tanke på mitt tillstånd. Tänkte på alla trevliga människor jag fått förmånen att lära känna och alla roliga saker jag fått göra i mitt liv innan jag kröp in i bollen. Men det gick bra, var inte så läskigt, och jag tror nästan Nina skrek mer än mig. Nu sitter jag i min soffa och därifrån har jag inga planer på att förflytta mig mer än till sängen lite senare, efter dagens oväntade bantningskur. Jag inser varför man bör äta. Man blir fasen inte pigg utan mat.
KOLLA PÅ VÅR ZORBINGFÄRD HÄR 🙂
