I helgen fortsatte löparäventyret i Cambridge. Hälsade på en kompis som jag bodde tillsammans med i mitt kollektiv i Berlin förra året. Det visade sig att det fanns bästa förutsättningar för härliga rundor i denna Harry Potter stad som ligger åtta mil från London.
På torsdagen var jag framme vid tio på morgonen och möttes av vår på riktigt. Folk cyklade omkring i T-shirt och solen sken från en klarblå himmel. Snörade på mig skorna det första jag gjorde. Den anrika staden består till stor del av sina 31 college varav det äldsta, Peterhouse, grundades 1284. Det är bland annat förbi Kings college, Trinity college och Johns college som jag letar mig ut ur staden. Tyvärr fortfarande med värk i vänster smalben. Det var tänkt att bli ett långpass men jag fick nöja mig med 11 km och lite styrka efteråt i Marie-Claires korridorsrum. Det rum där en städerska tömmer papperskorgen och dammsugar varje dag. Planen var bio på kvällen men eftersom filmen tydligen skulle vara dålig föreslog Marie-Claire istället en föreläsning om sex, vilket lät som ett spännande tema. Detta visar sig dock vara ett missförstånd från min sida då klockslaget var sex och föreläsningen handlade om brittisk flyktingpolitik.

Fredagens löpning fick bli en powerwalk längs kanalen. När jag reser vill jag gå på djupet och lära känna platsen och dess kultur. Vilken tur då att Marie-Claire är med i sitt college roddlag. Båtar med åtta personer och en som sitter längst fram och skriker. Denna dag var det tävling där 18 av 40 lag kvalificerade sig till nästa veckas stortävling. Det är mycket prestige inblandat i denna tävling och laget jag hejade på gick vidare. Var sedan på mässan i kapellet på Kings college. Ett kapell stort som en katedral där en kör med killar mer eller mindre i målbrottet förde fram budskapet. Efter att ha ätit engelsk Guinesspie gick vi på en pub. Samma pub dit Francis Crick gick med sina smarta kompisar efter att samma dag ha upptäckt DNA-molekylens struktur för vilket de senare fick nobelpriset. Innan dess hade vi också varit utanför den dörr där några för första gången såg en atom. Faktum är att Cambridge är det universitet i världen som fostrat flest nobelpristagare.

På lördagen gjorde vi som Virginia Wolf och promenerade i solen över ängarna till en by som heter Grantchester. Där satt hon precis som vi ute i solen, drack te och åt scones läsandes en god bok. När det gäller henne kanske hon även skrev en och annan rad. Hemvägen innehöll bland annat ett medeltida slagfält då några studenter roar sig med att slåss med yxor på lördagarna. På kvällen var vi på Cambridge kortfilmsfestival Watersprites prisutdelning i Queens Hall. Skumpa, snittar och historiens vingslag i väggarna. Redan på medeltiden festade man loss här. Prisutdelningen leddes av Tom Hollander från Pirates of the Carribean.
Söndagen började helt fantastiskt med en morgonjogg skuttandes över snödroppar och krokus. Att man alltid tycker vårtecken är lika fantastiska. Som om det skulle vara en nyhet att dessa blommar på våren. Nu äntligen kunde jag springa utan att det gjorde ont så kanske denna blogg kan bli en löparblogg igen vad det lider. Efter en kortfilm på festivalen om några tibetaner i exil i Indien skulle jag ta den flygbuss som gick varannan timme varje dag. Varje dag betyder varje dag i min värld men i England tillhör tydligen inte söndagar de övriga veckodagarna. Så det blev att vifta in en taxi för att kunna ta mig vidare hem till minusgraderna i Sverige. Var riktigt kul att få prova på att leva i den bubbla som det innebär att plugga i England.
