Bröllop mellan Nice och Cannes

I våras hittade jag och Björn ett trivsamt lopp. Maran som går mellan Nice och Cannes där sträckan dessutom går att dela upp i stafett med två eller fler deltagare. Perfekt för en småbarnsfamilj där barnet blir till en stafettpinne och båda föräldrarna kan delta utan att rodda med barnvakt. Det var så idén började som sedan fick gro. Gro parallellt med att vi hade tänkt viga oss under en semestervistelse. Men hallå, vilken perfekt match detta kunde bli. Gifta oss och samtidigt springa ett lopp, dessutom uppdelat på de älskande två. Hur perfekt vore inte detta?

I Nice hittade vi ett kapell tillhörande Svenska kyrkan. Vi tog kontakt. Visst skulle det vara möjligt. Nåväl, de hade inte vigselrätt, men kunde absolut välsigna äktenskapet. Vi bokade ett skypemöte med Hasse, den stationerade prästen på orten, och fick en väldigt fin känsla. Prästen i paradiset, så fick det bli. Den officiella vigseln skulle bli borgerlig veckan innan och det utan pompa och ståt. Planen gick dock i stöpet då vi var för sent ute med att beställa vigselintyg. Hasse hjälpte oss. Hans kompis Magnus visade sig jobba i Linköping och måndagen samma vecka hämtade vi Klara på förskolan och mötte upp hennes storasystrar som vittnen i Malmslätts kyrka för en liten fin och mysig ceremoni med efterföljande middag på Mc Donalds. Men ringarna lade vi tillbaka i asken.

En liten paus här för att berätta om inbjudan till det vi räknar som vårt riktiga bröllop. Den inbjudan fanns formellt inte, men högst informellt. Vi tänkte att om vi ska åka till Franska rivieran i november för att springa lopp kan det ju vara fler som vill med. Och om man åkte ned så skulle vi bjuda på middag efter ceremonin dit alla var välkomna. Och vet ni, det var många som nappade. Vi blev ett jättefint gäng på 16 personer inklusive några barn som skulle uppleva och fira denna helg tillsammans. Wow, vilken grej.

Fredagen den 1 november flög vi från Linköping och landade i ett somrigt Nice. Först såg vi bara solen och kände värmen under en halvtimme inifrån flygplanet eftersom dörröppningsfunktionen hade gått sönder och ingenjörer behövde kopplas in på fallet. Men sen. Det var oväntat somrigt och med den inramningen skulle dessa dagar fortlöpa. Checkade in på det lilla trivsamma hotellet mitt i hjärtat av staden och begav oss för lunch och strandhäng vid havet som vi såg från fönstret. Hämtade nummerlappar på det välbesökta expot. Middag på stan. Utomhus i november. Umgicks med vännerna och familj i olika konstellationer. Alla hade lite sina egna agendor och även vi i vår lilla familj. Njutningen var dock gemensam.

Vår bröllopsdag den 2 november. Jag fick en vacker morgongåva i form av ett halssmycke. Sammanstrålade med vissa till frukost. Jag och Klara drog i väg på loppets frukostjogg som var halvt hysterisk och liknade ett riktigt lopp. Deltog men sprang sedan åt ett annat håll, mötte några av vännerna som också sprang längs strandpromenaden. Jag anslöt till en litet influencingjobb med stadens turistbyrå samtidigt som Björn köpte blommor till vår ceremoni och nya skor till Klaras outfit. Jag hade ringarna och min bröllopsklänning i ryggsäcken. Det tyckte människorna som också gick turistpromenaden i den unescomärkta gamla staden var roligt content. Behöll den på ryggen hela tiden kan jag meddela. För när jag var klar mötte jag familjen och vänner för avfärd till Sankta Birgittas kapell och tillhörande Villa Ingeborg.

Vilken oas vi kom till. Helt underbar plats med stor gräsmatta, stenkapell, uteplats, vacker villa med terrass och en lekstuga i trädgården. Alla kände sig hemma – barn, vuxna, familj och vänner från Sverige, Norge och Tyskland. Vilken fröjd och oerhört avslappnat, precis som vi ville ha det.

Klockan tre var det dags. De andra satt bänkade. Vår vän David spelade bröllopsmarschen. Vi tre var taggade. Dags att gå in. Klara blev lite chockad av musiken och allas blickar. Lyckan ändå total. Där bland annat musik av vår favorit Magnus Uggla spelades, Hasse höll ett fint och personligt tal där han fångade upp Klaras sinnesstämning, lilla Saga läste bibelord på norska och Nina på svenska. Vi lovade varandra livslång kärlek. Vi kysstes, inte bara en gång utan flera på uppmaning av Hasse. Några fanns med på länk och tittade. Sedan skålade vi i riktig champagne buteljerad och etiketterad just för kapellet. Vilken eftermiddag. Perfektion.

Detta fortsatte på restaurangen vi hade bokat precis vid hotellet. De hade dukat honnörsbord. Maten var över förväntan. Vi hann umgås med alla. Fick höra vackra ord från vänner. Skrattade. Kyparna sjöng och kom in med isbloss. Klara somnade till slut i mitt knä och kissade ned min klänning. Men vad gör det. Blev inte så mycket sömn under natten i den minimala sängen med oss tre i. Vi var upprymda av dagen.

Dagen efter, det vi kan kalla för bröllopsresan. För det är inte alla nygifta som ska springa lopp då. Starten gick 08:00, för Björn. Jag och Klara tog tåget till Antibe. Det var det fler som skulle göra. Många fler. Tur att jag har ett barn som är van att vara med i blandade situationer. Tur att jag hade en blöja med när hon blev kissig. För vi stod som packade sillar efter att vi hade pressat in oss med vagn och allt. Puh. I Antibes var det dags för mig att växla denna överhettade dag trots datumet. Det visade sig vara två kilometer från tågstationen och ingen visste riktigt åt vilket håll. Vi kom precis när Björn beräknades komma. Han tog över Klara och jag drog i väg. Trött men glad. Tilläggas ska att från tanken om att göra en tid till att vi bestämde oss för giftermål hade ambitionen för prestationen sänkts vilket ni förstår men med nummerlapp på gör man ändå sitt bästa. Det var varmt och oerhört vackert. Några backar men i övrigt lättlöpt och peppigt med all publik. Jag fixade dryga 1:30 vilket jag var nöjd med och dessutom kul att heja in mina tjejkompisar i mål som hade kört stafetten med fler sträckor. De blev kvar på stranden i Cannes och jag tog tåget tillbaka till familjen likt en nybliven fru såklart vill. Och hur gick det för Team Just Married – med beröm godkänt och en placering 26 i mixedklassen.

I Nice hade de redan hunnit med några timmars strandhäng och nu var det dags för omgruppering för picknick och utsikt i parken. Dit var det många trappsteg men mödan värd. Lekpark och ett vattenfall om än artificiellt på toppen. Och det bästa av allt – alla i bröllopssällskapet sammanstrålade där uppe. Vi var så glada. Glada att få ha och umgås med alla. Glada för allt det spontana hade blivit så perfekt. Glada över denna nästan surrealistiska helg. Tacksamma över livet. Tacksamma över kärleken. Tacksamma för att ha sagt ja till varandra och ha så många fina människor i vårt liv. Det blev en fin kväll också, i gamla stans gränder. Det blev en morgonjogg med en av vännerna innan stan hade vaknat. Det blev en stund på stranden med vänner och familj innan flyget gick. I skrivande stund heter hela familjen dessutom Södermark. Nu fortsätter vårt liv som man och fru.

Jag älskar dig Björn. Jag älskar vår livsstil vi har byggt upp och lever. Nu kör vi vidare precis den dröm vi skapar tillsammans. Vi fortsätter bokstavligen att springa fram i livet – hand i hand.