apr
Berlin calling. I söndags var det äntligen dags. Hela året längtar jag efter min dos Berlin. Landade vid nio på kvällen och möttes av vinter. Vinter. Något hade gått fel. Haltade mot tåget. Ja haltade. Hälsporren har flyttat till hälsenan där det onda fått för sig att leka någon slags inflammation. Men det löser sig, nu ska jag ändå bara vila mig i form och njuta av min älsklingsstad. Gick till mitt gamla kollektiv där det fortfarande kändes som hemma. En kille städade för fullt då en fransyska misstänktes vara smittad av en mindre trevlig hudsjukdom. Hon i sin tur var på väg ut genom dörren för att uppsöka sjukhusets akutmottagning. Satte mig i köket där det öppnades ostron stora som stenar. Några danskar på besök hade plockat dem vid östkustens strand samma morgon. Fler och fler vågade sig på att svälja de levande krabaterna med citronsaft och vitlök. I vardagsrummet satt en blandning av Tyskland, Marocko, Portugal, Danmark, England, Frankrike och Ecuador. Framåt halv tre blev en soffa ledig och jag kunde somna i det inrökta rummet.
Som tur var hände inte det som hade hänt natten innan. En kille som är möbelsnickare och bor i kollektivet hade rökt på hela natten och fått för sig att gå loss med vinkelslipen klockan fyra på morgonen till allas förtjusning. Istället kunde jag sova lugnt. Åkte till Prenzlauerberg där jag åt brunch med Dawn och några advokater. En brunch som hade allt man kan önska inklusive en chokladfontän och ett levande jazzband. På kvällen gick vi på teater. En kvinna med förlossningsdepression trodde att det fanns en tjej bakom den gula tapeten och tar så småningom livet av sig. Inget upplyftande stycke men en intressant produktion där de samtidigt filmade det hela från olika vinklar. På vår favoritteater har vi aldrig blivit besvikna. Jo förresten, lite besvikna blev vi för normalt sett brukar alltid en kille springa naken över scenen någonstans under föreställningen. Men tyvärr inte denna kväll. Sedan tog vi en öl med några kompisar på ett mysigt hak.
Vårt mål var ett område mitt i stan som helt oväntat huserade femtio gallerier. Vi betade av några stycken vilka bland annat visade coola fotografier, färggranna målningar, roterande kaktusar och andra intressanta installationer. Hemma hos Peter senare på eftermiddagen kunde jag som vanligt inte lämna lägenheten utan att köpa en klänning av hans tjej som är designer. På kvällen blev det vietnamesiskt med några tjejkompisar. Följdes av ett obligatoriskt besök på Anne Blume. Ett café med bästa kakorna som är en kombinerad blomsterhandel.
Det som är så fantastiskt med Berlin är att man aldrig vet vad som kommer hända under dagen när man vaknar. På onsdagen träffade jag Marie-Claire vid Warschauerstrasse. Hon skulle filma en dansgrupp på tunnelbanestationen men de hade redan dragit vidare. Efter att ha letat ett tag i stadens tunnelbanesystem hittade vi dem.
På eftermiddagen hittade jag en tatueringsstudio vid Nollendorfplatz. Fick ett varmt välkomnande i den inrökta lokalen och hade en trevlig eftermiddag tillsammans med tatuerarna, deras kompisar och ett gäng hundar.
Roxy, min tatuerare, erbjöd även Marie-Claire jobb som fotograf åt henne och sina tatuerade kompisar. Dessutom fick hon ett erbjudande om att fota dominanta kvinnor i deras miljö. En chans man självklart måste ta. Botaniserade sedan i tyska DVD:s innan jag åkte till Christina och Kai för att äta lasagne. Rödvin och bilspel tillsammans med Rasmus höljde stämningen på denna trevliga kväll.
Efter att ha dragit runt på vagnen genom den genuina staden, ätit schnitzel på tyskt hak toppat med apfelstrudel var upplevelsen av det riktiga Tyskland total. Tog sedan bussen till nästa småstad i utkanten av Berlin, Henningsdorf. Där blev jag hämtad av Martin och vi åkte till den lilla byn Marwitz. Där, i det forna DDR, har de köpt ett hus som ligger naturskönt omgett av åkrar. Blev en skön kväll med mat och film. I sann pensionärsanda genomfördes även en promenad runt kvarteret. Filmen handlade om en kille som får en sista chans att fixa skolan. Artonåringen spelas av en 35-årig tysk skådespelare. Eleverna och lärarna är omedvetna om att detta är en spelfilm utan tror att det spelas in en dokumentär. Väldigt rolig, speciellt om man själv jobbar i skolan.
Nej jag vet. Jag har inte sprungit något på fem dagar. Det känns som jag har så otroligt mycket extra tid när detta inträffar. Tid som jag här i Berlin har använt på bästa sätt. Om en timme kommer Tjalve och jag hoppas innerligt att jag ska kunna ta dem med på den utlovade morgonjoggen. Det bara måste bli så. Nu har jag inte lust att halta runt som en invalid längre. Men det finns i alla fall sämre ställen att vara på när man har ont i foten. Det viktigaste är att jag är hel om tre veckor. Allt annat spelar ingen roll.
