Andra VikboVändan

I lördags var det dags för andra upplagan av VikboVändan. Eller egentligen första upplagan, då vi blev tvungna att ändra namnet. Hur som helst. Det mesta var sig likt. Vi kom ihåg lördagskvällen för ett år sedan då vi trötta och glada bestämde att vi kör igen. Ett bra beslut. Det största jobbet hade vi redan gjort. En form av rutin fanns. Ett år går fort och snart var vi där igen.

Planeringen har skett under Elminas och mina tidiga löparrundor. Regniga mornar i november. Bedårande soluppgångar. Daggvåta skogsturer. Långa trådar på facebook. Möten på biblioteket. Listor som bockats av. Telefonsamtal. Utdelning av flyers. Marknadsföring på sociala medier. Men vi har hela tiden känt oss avslappnade och haft sakerna under kontroll. Tack vare att de som hjälpte oss förra året ville vara med i år igen. Funktionärerna. De lokala gårdsproducenterna. Sponsorerna. Det enda som bekymrade oss var anmälningsläget. Många väntade med anmälningar in i det sista. Men så i onsdags, sista dagen för anmälan på nätet, exploderade det. Kön var även lång till efteranmälningen på tävlingsdagen. 106 startade i loppet till skillnad mot 68 förra året. Dessutom hade löparklassen ökat till det dubbla. 35 st sprang iväg för att ta sig runt på det 43 km långa varvet. Wow.

Halv sju spikade vi upp skyltar, riggade start och målområde, och gladdes sedan åt att träffa både kända och okända ansikten. Folk kom från Stockholm, Falun och andra delar av Sverige. Vissa hade sprungit 140 marathonlopp innan, andra gjorde sin debut. Ett lopp där alla kan vara med och fokus är att ha en fin upplevelse på landet med härliga energistationer. När alla gett sig av blev det lugnt. Hann känna efter och var både vrålhungrig och kissnödig. Allt hade gått i ett. Problem som gick att lösa och sedan byttes sekretariatet mot picnicbord med mackor, bullar och festis. Vi fick lite uppdateringar från kontrollerna. En snabb löpare hade oväntat tidigt passerat vid 19 km. En tjej hade missat snitslarna och sprungit ut i skogen, men hon skickade en koordinat så vi kunde guida henne på rätt väg. Elbilen från Apptek krypkörde bakom sista deltagaren så att ingen skulle försvinna på vägen. Vår sjukvårdstjej åkte runt lite på banan för att se att alla var vid gott mod. Efter dryga tre timmar var första deltagaren i mål. Daniel Henriksson, som vann herrarnas löparklass även förra året. Efter honom kom fler och fler. Löpare och cyklister. De hade hejat på varandra längs banan som har flera vändpunkter inne vid gårdarna. Lamor, strutsar, kalkoner och getter gjorde upplevelsen än mer exotisk. Vi gladde oss åt deltagarnas upplevelser. Fick ta del av glädjekänslor. Pustade ut. Allt hade gått bra. Många hade fina minnen från sträckan.

Det blir ett visst antiklimax när man jobbat för något så mycket och plötsligt är det över på några timmar. Men vi är redan på väg mot nästa år. Då kör vi igen. Vi är glada att så många valde att komma till vårt lopp och hoppas att vi ses nästa år igen. Och i framtiden. Då hoppas vi någon gång få springa vårt eget lopp. För vi är lite avundsjuka på alla som får njuta av dessa 43 härliga kilometrar.