Att få byta om till den svenska landslagsdressen på Arlanda. Det är speciellt. Att få flyga i grupp iklädd blågult. Det är väldigt speciellt. Man har liksom redan vunnit på något sätt. Att få resa med sitt härliga landslag. Nyfikna blickar. Frågor om vilken sport man ska tävla i. 100 m. Nej 100 km sa jag. Obegripligt för vissa. Något som blivit till en sanning för andra. För oss. Vi gillar att springa långt. Jättelångt.
Byte i Wien och framme i Zagreb efter lunch i torsdags. Transferbuss. Svettigt. Roligt att se landsbygden. Och det var på landsbygden vi hamnade. Sveti Martin na Muri. Kroatiens nordligaste kommun och tillika ort med 2605 invånare som nu skulle bli 2905 över helgen där atleter från 42 länder bidrog till den temporära befolkningsökningen. Många av dem känner jag sedan tidigare. Kära återseenden vid hotellets entré. Sydafrika. Norge. USA. Argentina. You name it. Trodde vi skulle bo på hotellet. Så var inte fallet. Blev tilldelade två villor. Visade sig bli himla bra. Två svenska högkvarter med massor av plats utrustade med stora balkonger. Jag hann bara lägga in väskan då jag var en av paneldeltagarna under kvällens seminarium på temat motivation. Hejade på sydafrikanen och frågade om han hade sprungit Comrades. Det hade han. Vinst tre gånger. De åren jag själv varit med. Pinsamt. Vi delgav publiken bland annat våra strategier för hur man kan motivera sig att fortsätta när det går tungt och varför vi inte bryter lopp. Hände att jag hade glömt frågan när det väl var min tur. Blev lite som viskleken. Genom svaret innan gissade jag frågan. Whatever.
Middag. Mat som smakade någonting. Mat som smakade gott. Så är det inte alltid. Har hänt att vi blivit utfodrade i gympahallar under VM. Detta skulle bli en bra helg. Tog förresten bara några timmar innan jag hade tappat bort nyckeln till vår en villa. Obegripligt var den hade tagit vägen. Kändes som jag hade gett den till någon. Men tydligen ingen i det svenska landslaget. Och varför skulle jag ha gett den till någon i de andra. Kvällen blev tidig. Sängen var en dröm. Perfekt storlek på kudden. Ladda. Ladda. Ladda.
Fredagens morgonjogg var både bra och dålig. Vi testade den 7,5 km långa tävlingsbanan. Kroppen kändes fin. Bra. Solen sken. Trevligt. Det var redan varmt. Dåligt. Banan slingrade sig vackert mellan skog och majsfält. Bra. Den var kuperad. Dåligt. Faktiskt inte särskilt platt någonstans. Dåligt. 60 meter höjd på varje varv vilket skulle bli 800. Dåligt. Ett önskat pers ströks från agendan. Vi gick och åt frukost istället. Det skulle liksom bli lika för alla ändå. Bara gilla läget. När vi gick in till hotellet insåg vi att det även lyckats pricka in en backe till. Hurra. Bra jobbat. Frukosten var lika god som middagen. Sen läste jag bok. Efter det åt vi lunch. Fortsatte med att fixa våra flaskor. Chillade lite till.
Vid 17 var det dags för flaggparad. Det var mest vi själva som tittade på varandras flaggor. Det blir lätt så när man ordnar VM i en jätteliten by. Men det gjorde inget. Flaggparader är trevliga och vi fick även höra kroatiska tanter sjunga sånger från hembygden. Och det var faktiskt några som tittade på paraden. En familj i badkläder stod inne i spat och tittade ut på oss genom fönstret. Sedan var vi taktiska. Sprang till middagen för att vara först i kön till pastapartyt. Vilket party sen. Inte i festandets bemärkelse. Men i kulinarisk. Skulle ha velat äta tre gånger så mycket. Men så fick det inte bli. Hade lärt mig något från VM i Doha 2014 där vi åt så vi sprack och nästan inte kunde springa sen. Gick därifrån för att inte lockas mer av grytorna. Våra lagledare – Andreas och Johan – de försvann ut på sitt sjunde varv. Deras mission för helgen var att också springa banan 14 gånger och få ihop 100 km.
På lördagens morgon vid 05:00 var de ute på sitt åttonde. Vi åt frukost och gick till starten. Lämnade våra flaskor på boret i den tälttunnel som skulle inrymma supporten. 14 varv. 13 flaskor med blandat innehåll och påtejpade grejer av olika art. Enkelt. Bara springa. Alla var taggade. Vi är ett starkt landslag. Jag var lika nyfiken på hur det skulle gå för de andra som för mig själv. Ingen hade ont någonstans. Alla hade tränat sitt bästa. Äntligen dags för leverans.
Först en liten prolog vilket innebar att vi sprang ett mindre varv på 2,5 km. Sedan hade vi 13 härliga på 7,5 km kvar där varje innehöll en vändpunkt mellan de torra majsfälten. Morgonen var lite svalare då himlen var molnbetäckt. Skönt. Efter ett varv började jag räkna in våra positioner. Kajsa låg 10:a, Sophia 12:a och jag strax därefter. Härligt. För vi hade ett starkt damlag. Jag skulle göra allt för att vi skulle få en lagmedalj då min kapacitet att få en egen inte beräknades vara inom räckhåll.
Dagen flöt på. Det tar ungefär en arbetsdag att springa 100 km. Det rullade på riktigt bra. Viktigt var att springa på känsla då banan var tuff. Efter en tredjedel hade jag en måltid på 7:45. Skönt med lite marginal. Solen började göra sig påmind bakom molnen. Temperaturen gick upp. Är sportdryck så himla gott egentligen. Nej inte så värst. Men vetskapen om att den håller en löpare vid liv motiverade. Även det faktum att det bara var halva loppet kvar. 49 km är mindre än 51 km. Det går inte att snacka bort. Fick indikationer på att Sophia var på väg att bryta. Hejade på henne så mycket jag kunde då vi möttes. Mitt tempo går ned lite. Vid 70 km kliver hon tyvärr av. Chansen på lagmedalj fanns inte kvar. Motivationen sjunker något. Men i mål skulle jag på en tid jag kunde vara nöjd över. Med två varv kvar inser jag att många ser väldigt trötta ut. Någon spyr i en buske. Jag festar på cola och gott och blandat. Jag tar in på löpare efter löpare. Både tjejer och killar. Sista varvet går lika snabbt som de första. När jag går i mål är jag väldigt glad. Detta är det allra bästa med ultra. Att man kan omvärdera sina mål och vara nöjd över sin prestation. Sen är det såklart himla skönt att vara klar med dryga 8 timmars löpning. Det säger sig ju självt. Hurra vad kul att vara med i VM. Roligt att komma på 22:e plats och dessutom vara stark i slutet. Sedan kunde jag glädjas åt Kajsa, Fritjof och Elov som hade gjort strålande insatser och kommit bland de tio bästa i världen. Vilket gäng av superlöpare. Det är då vi inser att det är riktigt varmt. Att solen bokstavligen bränner. I löpande rörelse fungerar man som sin egen lilla vind.
Av med kompressionsstrumporna. Den svidande duschen. Salt i öppna sår på olika delar av kroppen. Äta. Vilken kamp. Man är verkligen inte hungrig. Hängde med de andra landslagen. Petade i mig tuggor mellan allas berättelser om dagen. Prisceremoni. Vilka maskiner till löpare som inhämtade sina medaljer. Håriga monster som underhållning. Eld. Rockmusik. En kontrast till fredagens sjungande tanter. Sedan kom frossan. Det var skönt att krypa ned under täcket. Men sova. Nej det är svårt. Kroppen är fortfarande ute och springer. Varv efter varv. Mil efter mil.
Hungern hade inte heller infunnit sig under frukosten. Men det gick bättre ändå. Jag hade rekat och fick med mig hela landslaget på en utflykt med det lilla turisttåget. Turen gick längs gårdagens springbana och vidare förbi de pittoreska trädgårdarna utanför samhällets villor. Guiden bjöd på en godis och berättade att till detta område hade engelsmännen kommit för att leta olja. De borrade men hittade ingen. De hittade bara varma källor vilket istället fick bli grejen och gav upphov till en geotermisk badanläggning. Vi stannade vid en slags gård. Vi skulle ha fått mata renar men det var istället hästar som vi fick ge äppelbitar till. Sen fick vi smaka vin av olika sorter. Det smakade ok men var inget man ville ta hem. Byns locals drack dock ymnigt av det trots att klockan var strax efter 10 på morgonen. Tåget tillbaka och flytt ut ur våra villor. Nyckeln jag hade tappat bort låg i det andra huset. Hur det hade hamnat där vet jag inte men var glad att slippa betala straffavgift.
En timme kvar innan vi skulle åka hem. Perfekt. Tog med oss packningen till vattenlandet. Det fanns flera vattenrutschbanor. Vi började med den läskigaste. Brant och snabb. Slog i armen och fick en kallsup. Hindrade mig inte från att testa de andra. I den slingriga blev det tävling. Vi tog tid på varandra. Klart att vissa killar var kaxiga. Döm av deras förvåning när jag var snabbast ned. Rematch. De lärde sig av min taktik. Drog upp shortsen mellan skinkorna. Det blir dock inte så fint när man har långa shorts. Därtill skägg och hårig bringa. Barnen i kön vände och tog en annan rutschbana. Taktiken hjälpte inte. Jag blev obesegrad vinnare. Innan vi åkte fick vi fylla i en enkät och lämna in till en typ av forskare på ultralöpning. En av frågorna var om du har husdjur. Inga följdfrågor. Oklart åt vilket håll detta skulle påverka våra prestationer. Är en hamster bra. Är orm dåligt. Vandrande pinne kanske rent olämpligt.
