Jag ger mig själv presenter rätt ofta. Ser väldigt mycket saker i vardagen som pepp och motivation. Belöningar. Den där fina rundan. Den goda maten efteråt. Vännen jag träffade. Det roliga som hände under dagen. Ofta det knasiga oväntade. Sådant man kommer ihåg de där dagarna det inte är lika sprudlande. Lyfta blicken. Se det positiva i tillvaron. Ni fattar.
Nu är jag iväg på en riktig present. Fyllde fyrtio för ett tag sedan. Rätt coolt. Medelålder. Mitt i livet. Hunnit vara med om mycket. Oceaner av spännande grejer och tid kvar. Min present var en resa till Italien med Tommy. Jag har varit i Italien många gånger förut. Men nu ville han visa sina favorithoods. Klart man blir glad att få haka på. Ni som följer mig vet även att vi hade en vinter i Italien för två år sedan. Det skulle vara en resa till skönt väder. Jobba och träna i härligt klimat. Det blev inte så. Första snön på 17 år. Italienarna var ännu mer förvånade än oss. Men idag kommer vi ändå mest ihåg de bra sakerna. Gränderna i Lecce. Maten. Byarna. Byggnaderna. Nu skulle vi få detta igen. Med sol på. Nu till resan.
Italienare är inte lika strukturerade som oss svenskar. Det var obegripligt hur svårt det var att sätta sig på sin plats i flygplanet. Bara gör var tankarna som for genom våra huvuden. Sätt er. Snälla. Vi vill iväg. Suck. Men iväg kom vi och landade i Neapel gjorde vi. Bilden av Neapel har jag fått från Elena Ferrantes romansvit om henne själv och livet i den fattiga storstaden ihop med sin, som den första boken också heter, fantastiska väninna. Vårt hotell skulle enligt uppgift ligga 1,7 km från flygplatsen och det promenerar man ju lätt även om klockan är efter 23 på kvällen. Nu var det dock längre än så även om man kunde ha genat över den gigantiska kyrkogården. Istället fick vi gå genom ett industriområde. Höga murar på båda sidor av vägen. Ingen annan gick där. Några skåpbilar passerade. Det var då man tänkte att det säkert var maffian och vi lätt kunde ha blivit upplockade och hamnat bakbundna i någon lagerlokal. Fast varför skulle de välja att bakbinda just oss där. Så vi släppte det. Kom in i ett mer befolkat område och där man inte alls trodde något hotell kunde ligga gjorde det faktiskt det.
Bara att anpassa sig till croissanter och sånt till frukost. Gick tillbaka till flygplatsen. Neapel fick säkert ingen rättvis bild av vår korta visit men den bekräftade det jag hört. En sliten stad. På Elenas tid i mitten av förra seklet, men även nuförtiden. Nu kunde vi gå genom kyrkogården. Den var gigantisk. Inte bara med tanke på arean. Detta var som en stad för de döda. Höghusen vi hade sett dagen innan i mörkret var faktiskt gravar. För de mindre besuttna fanns det som lägenheter ovanpå varandra medan de rika familjerna hade egna mausoleum. Iväg med vår hyrbil mot hamnen. Destination Capri. Såhär års fick man ta med sig bil på färjan. Tur för oss. Vår rutt höll. Efter knappt en timme var vi där. På den natursköna ön där man ska ha sitt kreditkort i högsta hugg.
Vi började med att kolla in ett ställe i Anacapri som svensken Axel Munthe byggde och gjorde till sitt livsverk. Axel Munthe, denna tusenkonstnär som inte bara tjänstgjort som fältläkare under första världskriget utan även skrivit böcker och var kronprinsessan Victorias husläkare. Nej inte vår Victoria, utan detta var den Victoria som dog år 1930. Fram till dess hade hon och Axel ett vänskapsförhållande som enligt vissa källor var mer intimt än det officiellt framgick. Hon var stundtals med här på ön där Axel även fick besök av bland annat Anders Zorn. Anläggningen och hans hus heter San Michele och var smakfullt inrett med hjälp av konstföremål och möbler från hela världen. Däribland en 3200 år gammal sfinx från Egypten som sägs vara magisk. Vi köpte en bok han själv skrivit om sitt liv och gav oss sedan ut på löprunda så som sig bör på en ny plats.
Det var backigt. Ön är inte stor. Den är liksom en backe. En kulle. Vi sprang nedåt. När man springer fel blir det mycket upp och ned. Kartan stämde inte. Vi gick genom ett snår. Hittade en stig. Eller det var ingen stig. Det var en väg där ingen hade åkt på länge. Där låg istället hela Italiens barr samlade som en tjockt lager vilket gjorde underlaget mjukt och skönt. Den ledde ned till en järngrind. Vad drygt. Upp igen då. Fast när vi spanade upp mot klipporna såg vi en slags stig som klättrade på skrå uppför. Den kunde vi ta oss till om vi klättrade över stängslet vilket vi såklart gjorde. Blev hur bra som helst. Vi hamnade på någon slags övergiven naturstig med skyltar av glaserat porslin som berättade om blommor och djur. Timjan och kaskelotval. Örter och småvilt. Bedårande fin stig med storslagen havsutsikt att springa på. Kom till Occia. Där var det bara en kille. Han stod och rökte en joint och spanade ut över havet. Ville nog vara ensam och så kom vi och störde. Joggade vidare. Kom till Blå grottan. Vattnet var blått. Vattnet var varmt. Sedan upp och tillbaka till Anacapri igen där vår bil stod. Rakt upp i himlen två kilometer. Letade upp ett hotell. Mannen förstod inte ett ord engelska men gav oss en skål med valnötter och en nötknäckare därtill. Gott. Checkade in och gick ut för att äta i den ljumma höstkvällen. Pizza och antipasti. Här kan man leva.
Vaknade vid sju och gav mig ut på en jogg. Ned på vägen tre kilometer till jag kom till en fyr. Sedan upp igen. Lugna gatan. Bara jag ute. Skönt med off season. Tog några varv inne i centrum också där det var någotsånär platt. Fruktstånden byggdes upp. Barnen på väg till skolan. Precis som dagen innan när de gick hem hade de på sig labbrockar och drog kabinväskor efter sig. Ska alla bli kemister på Cypern. Och framför allt. Vad innehåller väskorna de drar runt på. Sedan drog vi vidare till tätorten Capri som är lite större än Anacapri. Här kan man shoppa. Om man har cash. Armani. Dior. Vuitton. Vi hittade en takterrass. Kaffet kostade sjuttio spänn. Men lätt värt att sitta och kontora där ett par timmar med utsikt över havet. Jobblyx på väldigt hög nivå. Vågade inte ens kolla på lunchmenyn så vi köpte grillade mackor på vägen och lurpassade på pensionärerna så vi till slut fick en plats på en bänk med blicken ut över nejden.
Sen var det dags för löparpass. Vi gick tillbaka till bilen och bytte om. Till bilen som stod på parkeringen där vi hade lämnat nyckeln i. Den förvarades nämligen av några killar på en plats med ett finurligt system där de flyttade runt bilarna som stod tätt packade när någon ville åka därifrån. Vi hade förberett oss på backar och trappor. Och det var precis vad vi fick. Först ned för en backe och in i en byggnad som varit något slags antikt bibliotek och nu visade sig vara ett museum. Fram och tillbaka över gården och in genom en dörr till vi hade hamnat i ett magnifikt konstgalleri.
Upp igen för att försöka komma så nära de tre stenformationerna i vattnet som man ska se på Capri. Eller det kanske var två. Kommer inte ihåg men nere i vattnet kryssade sightseeinbåtarna medan vi själva hittade en plats där vi lite hemligt kunde studera dem. Så fortsatte turen. Utan trängsel. Där vi sprang var det som finast. Men dit orkade inga turister ta sig. Trappor. Trail. Grottor. Hav. Eucalyptusskog. En väldigt härlig runda. Ett av målen var Villa Jovis. Där bodde den romerska kejsaren Tiberius. Det kostade sex Euro att ta sig in men vi hade bara tre så ruinerna efter palatset fick vara. Vidare till Villa Lysis där den svenskättade författaren och baronen Jacques d’Adelswärd Fersen hade byggt ett palats likt en orgie i marmor 1905. Det var dock stängt på onsdagar. Det var onsdag. Så det fick också vara, förutom en sneakpeak genom gallergrindarna. Ned mot centrum igen genom de smala muromgärdade vägarna där man ibland kunde skymta frodiga trädgårdar och fina residens. I korsningen där vi köpte vatten stod det några killar med handbojor. Vi frågade om de var poliser och vad de i så fall vaktade. Enligt uppgift var de poliser som sysslade med ekonomisk brottslighet. Vad och vem de var ute efter var oklart. Vi föreställde oss maffia som kommer i egna båtar upp till palatsen för att lämna grejer. Medan det eventuellt skedde fick poliserna istället för att hejda dem visa oss var vi kunde hitta papperskorgar.
Sedan var det dags att ta sig vidare. Men det blev några timmars väntetid innan färjan gick. Vi satt i hamnen och tittade på folklivet. På ön där bananerna kostar 40 kronor kilot. Där turisternas väskor körs upp till hotellen på små smala elbilar som kan ta sig fram i gränderna. Där alla spännande ställen jag personligen diggar är helt folktomma. Ön där man fortfarande kan jogga på hemliga ställen. Ön heter Capri och här blir man stark i benen. Nu drar vi vidare på vår roadtrip. Keep you posted.
