sep
Denna vecka har jag kört tre brödrostlopp på vardera fem kilometer. Min tränare Johan var med på banan. Om de var inbakade i annan träning och jag inte var helt fokuserad på loppen. Sagt och gjort. Loppen kom inpackade i denna veckas monsterträning. Bara att köra. Jag kan ju inte låta bli de här små loppen. Det är ju så roligt.
Tisdag. Tåg från Stockholm och klev av i Kolmården. Promenerade till Krokeksloppet som hade tävlingsområdet beläget på Uttersbergsskolans grusplan. För två år sedan var nummerlapparna i form av frystejp med ett nummer, nu fanns det riktiga nummerlappar. Men i detta lopp är ändamålet det viktigaste. Alla intäkter går till Cancerfonden. Enligt uppgift var jag inte mitt vanliga glada jag när jag anlände. Kan ha berott på vetskapen om att jag skulle köra 10*400m innan loppet. Sagt och gjort. Värmde upp och hittade en grusväg nära starten. Det var en strålande fin kväll och snart var jag igenom hälften. Flaggvakterna undrade vad jag höll på med. Loppet hade ju inte startat. Det undrade också deltagarna i det kortare loppet med tidigare start som passerade mig. Lagom till min start anlände jag svettig till startlinjen. Bara att köra vidare. Ett trevligt lopp genom samhället där jag tog täten och efter några hundra meter endast hade två killar framför mig. Tjalvekillar. Jag orkade hålla farten på den inte helt triviala banan och även hitta rätt trots att flaggvakterna inte automatiskt visade vägen. När jag var tillbaka vid skolan som vinnare fick man många härliga hejarop. Stannade inte utan sprang vägen tillbaka och hejade på de andra. Folk tyckte säkert att jag är lite knäpp. Må väl vara hänt i så fall. Jag hade haft kul och fått riktigt bra träning på köpet.
Onsdag. På hemmaplan. Broarna runt. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. En morgon som denna vaknar man med ångestladdad förtjusning. Detta lopp är något speciellt. 35:e året i denna löparserie med fem gånger varje år, och för mig säkert över 30 starter. Svårslagna banrekord. Tävlingen har sprungits av de bästa av de bästa. Denna dag var jag enda anmälda dam. Ovanligt men också oväsentligt. Visst, jag skulle vinna, men här är det mer prestige än så. Värmde upp i fyra kilometer, nummerlappen satt redan på bröstet, för den spar man från vecka till vecka. Som vanligt gick det fort i början, gäller att bunkra, för den första kilometern är den lättaste. Jag såg Micke Grip hela tiden. Det är ett bra tecken. Jag kollar sällan på klockan under detta lopp. Kör på känsla. Man vet hur det känns när det går bra. Men sen kommer trappen och den efterföljande backen. Sparade på krafterna och lyckades med en spurt de sista par hundra metrarna. Jag lät som ett skadeskjutet djur. Jag kände mig som ett skadeskjutet djur. Kastade mig på marken. Tittade på klockan. Jag hade persat. Med sex sekunder. Sex sekunder. Tiden blev 19:06 och jag var så glad. Glad trots det faktum att träningen inte var slut. Nu skulle jag springa backar i solnedgången. Finns inga bra och långa i närheten så det fick bli en slinga på 350 meter innehållande två stycken. Körde den åtta gånger och sedan sex gånger i en annan liten på 100 meter. Det gick bra. Sprutade liksom endorfiner ur öronen efter loppet. Sova var svårare. Men vid sådana tillfällen tar jag fram spikmattan. Lägger mig på den i sängen. Då somnar jag.
Torsdag. Hemmaplan igen. I Folkparken precis där jag bor. Joggade dit och hämtade min nummerlapp till Sofialoppet. Ett lopp som Stadium ordnar till minne av deras medarbetare Sofia som gick bort i den hemska sjukdomen och där alla intäkter går till Cancerfonden. Ännu var det en timme kvar till start, lagom för att jag skulle hinna mina 12 kilometer i maratempo. Det tempot är förhoppningsvis 4:03 om två veckor men jag lade mig på 4:10 för att ha någon chans i tävlingen. Passet gick bra, tempot kändes hanterbart och jag tryckte i mig några russin under de minuter jag hade innan den riktiga starten. Ni kan säkert själva räkna ut att jag inte räknade med stordåd. Fast jag höll bra fart de första tre kilometrarna och såg Elmina under större delen av loppet. Den sista backen dödade mig trots att det stod tjejer med rosa clownperuker och peppade upp oss med käck musik. Fast det var ett himla trevligt lopp. Jag gillar att springa hemma. Elmina fick sin tredje raka vinst och Alice vann vår spurtstrid med någon sekund. Jag kom fyra på dryga 20 minuter. Sen joggade jag hem, nöjd över min insats och att det var nästan 1000 personer som hade varit med och sprungit.
