En vecka och tre olika millopp. Söndag. Onsdag. Lördag. Olika karaktär på tävlingarna. Olika fokus från min sida. Resultaten blev inte som jag hade räknat med men med facit i hand är jag nöjd över insatserna och avslutade med ett fint formbesked inför nästa veckas mara i Warsawa. För att vara bäst när det gäller måste man träna på att tävla. Träna på att hantera den mentala stressen det innebär att ställa sig på en startlinje. Dessutom blir det bästa träningen. Med den magiska nummerlappen på bröstet blir man extra snabb. Lopp är även en väldigt rolig träningsform samtidigt som man stöder de lokala klubbarnas verksamhet som många gånger vilar på inkomsterna från dessa. Detta är anledningarna till att jag tävlar mycket. Nog om det. Här följer några racereports.
Söndag på det nedlagda flygfältet Bråvalla i Norrköping. Varvetmilen. Cyklade dit, främst för att vara funktionär. Killen som åker land och rike runt med en minibuss för att rodda dessa seedningslopp var redan på plats och det fanns mycket rutin. Någon hade ringt dagen innan för att fråga om det var fullt. Om hon kunde få en plats. Inga problem. Det skulle absolut inte bli fullt. Snarare tvärt om. Det finns så himla mycket lopp. Men inte så mycket löpare att alla är fulltecknade nuförtiden. Vi förväntade oss de 60 föranmälda löparna plus några efteranmälningar på grund av det fina vädret. Dock blåsigt. Jag var i nummerlappsutdelningen. Värmde upp en halvtimme innan loppet. Precis när jag kom fram till bajamajan lyftes den upp med en kran på ett lastbilsflak. Det fick bli nummer två mitt på ängen istället. Noll träd eller buskar i sikte. Min plan var att springa på 40 min med en bra känsla då jag hade tävlat halvmara dagen innan samt 5 km på torsdagen. Det var ingen bra känsla att ligga i fyrtempo. Så jag slog av på takten och sprang in på typ 43 min med en ok känsla.
Onsdag på Campusarenan i Linköping. 25 varv. DM. Jag hade grämt mig hela dagen över denna späkning. I bilen dit var en av tre sugen. Den personen var inte jag. Men vi var på väg dit frivilligt. Det får man inte glömma. I luften hängde regnet. Men temperaturen var perfekt. Jag ville slå pers. Om något sådant är möjligt får man reda på efter någon kilometer. Känslan då berättar om det är sannolikt. Innan starten gick var jag taggad. Det är kul med tävling. Det var många som startade. Rätt mycket folk som hejade. Iväg. Nja, det skulle nog inte bli något pers. 37:46 kändes långt borta. Jag höll ställningarna i två kilometer. Fick upp farten igen vid 7 km men kom in på 39:14 som tvåa. Jag var ändå nöjd. Det hade varit en bra känsla. Härligt att kunna springa milen under 40 utan problem. I det som hade blivit regn och rusk var vi inte sugna på att vänta på prisutdelningen. Vi åkte hem till Norrköping istället.
Lördag. Värmde upp genom att springa en sväng förbi Stadion i Stockholm. Där var det också tävling på gång. Raka Spåret. Ett arrangemang där tjejer får springa 5 km och killar 10 km. Kändes gammalmodigt. Men trots det tunna startfältet så var Lennart A Julin på plats och hade koll på minsta siffra och resultat i idrottarnas livshistoria. Vi hann nästan heja klart på tjejerna innan det var dags att bege sig mot dagens egna utmaning. Egentligen det lopp jag hade tänkt att satsa på minst. Men sådant där vet man inte innan och efter de två andra denna vecka ville jag ha ett bra resultat. Så jag var pepp när starten gick i Hagaparken för Topploppet 10 km. Ingen platt bana utan upp, ned och runt i parken under två varv. Vi var fem tjejer som stack iväg. En hängdes av rätt snart och ytterligare en efter tre kilometer. Pallen kändes säkrad. Det blev en dragkamp. Jag tappade uppför men kutade om nedför. Vid varvningen gick jag upp och låg tvåa. Det skulle jag hålla. Det sitter mest i huvudet. Körde igång det mantrat. Små, små steg i backarna uppför. Inte bli trött. Dyngade på nedför. Det gick. Blev två på 39:18 och himla glad över min insats. Jag hade tagit i och var sådär skönt trött. Solen sken. I parken fanns hoppborgar i form av bananer och ett ställe där man kunde få sig en banantatuering på valfritt ställe. Jag var klar för dagen, men om man ville var det tidstekniskt möjligt att springa 5 km i nästa lopp. Det gjorde både ettan och trean i mitt lopp. Hejade in dem i mål. Som etta och två. Vilka tjejer. Och det är klart, lite sugen var man ju på att ha gjort detsamma. Men nej, nu laddar jag för Warsawa. Vi gick istället hem och drack några öl och byggde modellflygplan. Det hade jag aldrig gjort tidigare. Byggt modellflygplan alltså.
Om någon vill med på äventyr i januari, titta in här: http://www.springmarrakech.se
