jan
Det här med traditioner tycker jag är spännande. Nya traditioner. Ett främmande lands traditioner. De svenska kan jag redan. I Italien ska man tydligen bland annat spela tombola i mellandagarna.
I torsdags gav jag mig ut på ett långpass. Första milen var som att springa in i en vägg. Det blåste något fruktansvärt. Att sedan svänga vänster var en befrielse, till jag såg två lösa hundra längre fram på vägen. Deras sinnestillstånd var oklart på det avståndet, men jag ville heller inte undersöka det närmare. Fick vända. Sprang istället till Surbo. Där hittade jag inte ens en borg. Lyckades ta mig hem efter att ha snurrat i ett industriområde och kommit ut på motorvägen två gånger. Det blev ändå 33 km och solen sken.
På eftermiddagen hade jag hittat en kille på internet som skulle åka till Maglie. Dit skulle jag också och kvart över fyra blev jag upplockad vid Porta Napoli. Han var polis, jobbade i Lecce, men bodde i Maglie. Genom att erbjuda folk skjuts fick han lite bidrag till bensinpengarna de 30 kilometrarna han pendlade varje dag. Han skjutsade mig till gården dit jag skulle som låg några kilometer utanför Maglie. Jag hade blivit inbjuden på tombola av Mario och Benedette, de som vi hyr lägenheten inne i Lecce av. Jag var först på plats och blev visad runt på gården där man kan hyra ett rum eller liten stuga. Det var redan mörkt när jag kom men såg ändå att trädgården var fin att det fanns pool. Inne i samlingssalen var brasan tänd och julkakor uppdukade på borden.
Familjens barn och kusiner skulle åka en sväng till den närliggande staden Sorranto. Jag hängde på. Vi gick in på ett café för att dricka kaffe. Jag stod med min lilla shot till kaffe och trodde vi skulle sätta oss vid något bord. Då hade de andra redan druckit ur och var på väg ut. The italian style. Gick genom staden som är känd för sin spektakulära julbelysning till vi stod framför en port. Såg ut som en port till en borg. Det var en port till en borg. Där inne bodde ytterligare några kusiner. I hallen som var en sal fanns målningar på släktens feodalherrar och vi lade jackorna på flygeln som stod mitt i rummet. Åt alla håll gick korridorer med rum i filer. Vi gick upp några trappor. Där var kusinerna. I en replokal som inte alls gick i stil med resten av slottet. Jammandes. En av tjejerna berättade att de under förmiddagen hade gått till en del i slottet de inte brukar besöka. Galet. Efter några låtar var det dags att åka tillbaka.
Ute på gården var det bara oss de väntade på. Samlingssalen hade fyllts av folk och ljudnivån var hög. Förutom några barn var vi de enda yngre. Alla var ivriga att komma igång. Tombola är som bingo. Jag köpte två brickor och alla intäkterna gick till cancerforskning. Jag var hungrig. På alla bord låg högar av något som jag trodde var nötter. Jag tog en näve och stoppade in i munnen. Det visade sig vara okokta bönor som man skulle använda som markörer. Jag höll god min och tuggade i mig dem. Jag kan inte italienska men fick numren översatta till engelska, fast ganska snabbt lärde jag mig själv. Dock var det lite svårt att höra, för alla skrek och skrattade så mycket. Lyckades komma över några julkakor som stillade hungern men någon vinst blev det inte första omgången. Andra vändan flyttade vi oss till golvet framför brasan. Mitt i spelet klev en tjej på min bricka så bönorna flög iväg. Jag var därmed borta. Med mig hem fick jag en julkaka och alla hade varit väldigt trevliga och välkomnade. Efter den roliga kvällen fick jag skjuts hem av tre damer. En hade med sig porslinsgrisen med alla pengar som samlats in under kvällen. De envisades med att prata italienska med mig. Det hjälper inte om man pratar högre och säger saker fler gånger. Jag förstod inte bättre för det.
Nyårstraditionerna i Lecce visste vi inte mycket om. På dagen åkte vi ut och cyklade. Att träna varje dag är en trevlig tradition som tillämpas med fördel på en helgdag. Det blev 127 km genom fina byar. Galatina med sina målningar inne i kyrkan var en highlight. Är det sol kör jag i linne. Punkt. Men nej, det var inte varmt. Det är inte särskilt varmt här. Men solen skiner, och nu börjar ett klockmärke infinna sig på min vänstra handled.
Kom hem halvt stelfrusna. Gott då att skumpan jag vann i måndags i löpartävlingen redan låg på kylning. Den och italienska läckerheter blev vår återhämtning innan vi gick ut på stan och kollade in nattlivet. Tydligen är linser och grisfötter traditionell nyårsmat i Italien. Det bringar tur. Hoppas på det bästa ändå inför 2017. I Italien förvandlas den centrala piazzan till en konsert på nyårsafton. Vi kom dit lagom till det var nedräkning inför tolvslaget. Ett mycket bra år kunde läggas till handlingarna.
Ett år där jag har tränat 758 timmar varav 643 av dessa löpning. På den tiden har jag hunnit 7443 km med ett snitttempo på 5:06/km. Det är dryga 14 mil i veckan. Wow. Jag blev glad över den insikten. Och hur var det nu med nyårslöftet. Jo, jag ska bli en bättre löpare. Jag kanske inte behöver springa fler mil, men nästa år ska vara snyggare och snabbare på vägar, löpbanor och i skogen. Sen ska jag inte äta så mycket godis heller. Frågan är vilket som blir svårast att lyckas med. Återstår att se. Gott nytt år.
