Team Salming goes Mora

Det blev en regnig start på helgen i Mora. En helg med team Salming. Teamet med hjärta. Teamet med känsla. Sköna typer. Teamet man gärna vill tillhöra. Mitt team. En gång om året ses vi allihopa. För att tävla lite inbördes. Hänga lite. Ha kul ihop. Shark. Officerat. Påläggskalven. Partyrunner. Rycklappen. Uberschwester. Virus. Svetsaren. Bland många andra. Vilket gäng.

Det första gänget skulle göra var att ta sig upp för Gesundaberget i Gesunda challenge tillsammans med andra deltagare. Hur högt berget var kunde man inte se för det spöregnade. Mysigt. Fast för min del tog jag det inte särskilt hårt. Skulle ha kunnat gått uppför berget. Det viktigaste är att delta. Var utsikten jag ville åt. Dess chanser uppskattades dock som minimala. Sträckan var 2700 meter och gick svagt sluttande uppför på stig innan man nådde liftstationen där den sista kilometern bokstavligen ledde rakt upp i himlen. Jag hade några barn efter mig men annars var jag rätt sist. Kunde dock glädja mig över andra i teamet som fixade pallplaceringar. Efter prisutdelning lättade molnen och vi fick en magiskt fin utsikt över landskapet. Syran i vaderna hade lönat sig. Om det hade varit lite folk runt berget var det inte fler inne i Mora centrum. Men vi lyckades hitta kebab. Faktiskt en av de godaste jag ätit.

Att vara i Mora är alltid lite speciellt. Sportsligt historiskt. För mig som springer Ultravasan den 19 augusti även peppande. Men nu skulle vi inte ägna oss åt ultraaktiviteter. Nej jag skulle fira min 39-åriga födelsedag med att köra triathlon. Salminggänget skulle delta i sprinten i Morakniven triathlon. Vilken materialsport. Våtdräkter. Cyklar. Simglasögon. Badmössor. Olika par skor. Backar med grejer. En rosa flamingo i plast. Jodå den sista var också med. Men det är rätt skönt att starta i en tävling där man inte förväntas leverera. Vi skulle helt enkelt leka lite triathlon.

Siljan är en kall sjö vilket vi blev varse under den 850 meter långa simsträckan runt några orangea uppblåsta bojar. Att simma crawl. Nej det gick inte när simglasögonen läckte. Det fick bli bröst. När jag sedan tog mig upp genom sjögräset var mina fötter väldigt kalla och de tinade inte upp uner den 21 kilometer långa cykelfärden heller. När jag gav mig ut på löpet kände jag dem inte. Det var rätt otäckt. När jag kollade på klockan och såg att jag höll ett tempo runt 4:10/km kändes det nästan ännu läskigare. 6 kilometer benstumpslöpning i ett rätt snabbt tempo. Men sista två kilometrarna hade de tinat upp och jag blev 7:a i motionsklassen. Jag var glad och det hade varit roligt. Dessutom fick man en morakniv och en kexchoklad. Gick ut och sprang lite till för att fira. Fira kan man också göra i konferensrummet när vi fick se sko- och klädnyheterna inför 2018 års säsong. Nästan som födelsedag vilken dag det än skulle ha varit. Som vi längtar. Hann även lite bubbel och jordgubbar på rummet. Sedan blev det middag. En himla trevlig tillställning med många skratt. KJ, en av våra toppatleter fick gå upp på scenen. Han hade vunnit dagens Morakniv triathlon. Jag fick också gå upp på scenen. Jag hade vunnit vår inbördes tävling. Bästa Salmingdam uppför berget och bästa Salmingdam i sprinten. Det var bara jag som startade. Men fick en stor och tung dalahäst. Queen of Dalarna. Sedan drog bandet igång. Tyckte nästan lite synd om dem. En upplyst sal. Knappt några gäster. Även vi gick efter deras soundcheck. Vi hade haft det tillräckligt roligt ändå.

Morgonjogg med två snabba teamkompisar en bit ut på Vasaloppsspåret. Släppte dem vid 4 km så att de fick öka och jag kunde springa tillbaka och ladda inför dagens utmaning. Olympisk distans i triathlon. Men hjälm och cykelskor visade sig vara inlåsta i bilen. Inget att stressa upp sig för. Det skulle ordna sig. Gick till starten. Ett år äldre och massor av erfarenhet från triathlon sedan dagen innan. Kunde ju inte bli annat än succé. Solen sken. Flera bekanta ansikten från gårdagens tävling. Nu dubbla distansen.

Hoppade i vattnet med lånade simglasögon som inte läckte. Gick mycket bättre. Crawlade nästan hela vägen. Kändes som jag hade riktigt bra flow. Inte riktigt lika stelfrusen om fötterna heller. Men våtdräkten. Den ville liksom inte av. Hur mycket jag än tog i och skrek. Puh. Vilken kamp. Men jag kom ur. Skulle hoppa på cykeln. Då hade kedjan hoppat. Jäkla materialsport. Fick på den. Olja på hela händerna. Bara att gilla läget. Iväg. Fyra varv på cykelbanan blev dryga 43 km. Cyklade om ganska många. Märkte att jag knappade in på åtskilliga vid vändpunkterna. Peppande insikt. Hade en gel. Tappade den. Behövde någon energi efter 2h. Löste sig vid sista varvningen. Sedan. Äntligen löp. Tog mig tid att ta på strumpor och knyta skorna ordentligt. En fröjd att springa de knappa 10 kilometrarna och få springa om en drös av duktiga triathleter. Min superkraft är inte att lyssna på preracemöten. Trodde det var fyra springvarv. Visade sig vara tre. Lyckades hålla rätt bra fart och kom in i mål på typ 2:50 och blev 10:a i damklassen.

Ja det här med att leka triathlon var inte så tokigt ändå. Måste dock bli bättre på att simma. Men jag tycker inte det är så kul. Vill träna sådant som är roligt. Fast roligt har vi haft det i helgen. Glad att ha denna support från Salming, få vara en del av detta gäng och dessutom numera äga två stycken moraknivar.

Det blev en kebabrulle till innan hemfärd. Nu ser jag fram emot att komma tillbaka till Mora om två veckor. För att äta kebab. Bland annat.

Pssssst Nu har vi även släppt all info om januaris härliga träningsresa i samband med Marrakech hel- och halvmarathon i slutet av januari: www.springmarrakech.se