jan
Södra Italien är stängt och till salu. Det du läser stämmer. Kom och köp. Detta blev jag ännu mer varse under vår roadtrip i början av veckan.
Första steget var att hitta en bil för ändamålet. Glada i hågen och med ryggsäckarna på ryggen begav vi oss till Sixt. Firman var nedlagd. En vänlig bilmekaniker från verksamheten bredvid pekade på en annan firma rakt över gatan. Där inne stod en cykel, men när vi frågade om hyrbil svarade de att det inte fanns någon, som att det vore den självklaraste saken i världen när man sitter bakom disken på ett hyrbilskontor. Försökte ringa några fler bilfirmor. Icke. Vi hittade ett turistkontor. Tjejen kunde ordna en bil. Problemet var snökedjor. Det fanns inga snökedjor. Det var vi tydligen tvungna att ha. De hittade snökedjor efter en stund. Allt var klart och deposition betald när vi fick veta att några timmar extra dagen efter skulle kosta en halv förmögenhet. Suck. Gick till ett annat turistkontor. Hon kunde också ordna en bil. Några minuter av hopp innan bilfirman ringde tillbaka och sa att den var trasig på grund av kylan. Vi gick vidare och plötsligt, plötsligt händer det. Vi hittade en bil. Gjorde klart allt snabbt innan någon skulle ånga sig. Vi frågade om det fanns snökedjor. Det var tydligen inte viktigt. Nåja, vi var vana vid snö och is även om den lilla Pandan 500 inte var det.
Åkte mot västkusten till Porto Cesareo och sedan norrut. Där var det snöfritt. Men även om havet såg inbjudande ut var det inte det och solen sken från en nollgradig himmel. Vi var redan hungriga efter det långa bilsökandet och försökte hitta mat. Kunde ju inte vara så svårt. Italien är ju matens mecka. Vi var inte alltför hoppfulla. Vi har bommat på detta förr. Italienare, åtminstone syditalienare verkar äta på nätterna. Då sover vi. Det fanns inga ställen öppna. Inga. Stört omöjligt. Lämnade havet och tänkte att självklart finns det något i staden Manduria. Men inte. Gick in på en restaurang. Det var folk där. Men mat. Vad är det för en konstig fråga. Provade i nästa lilla stad. I tobaksaffären frågade vi om en pizzeria. De tecknade mat och sitta på en stol. Nej något sådant fanns inte där. Testade att hitta en mataffär i Grottaglie. Vi hade kommit in genom dörren och fram till frukten. Då blir vi utmotade. Stängt för siesta. Vi trodde de skämtade. Det gjorde de inte. De hänvisade till en pizzeria. Hittade inte den pizzerian. Hittade en annan mataffär. De hade bara frukt, kex och okokt pasta i princip. Men tips om en pizzeria. Vi tog inte ut något i förskott men vi hittade faktiskt stället. Eftersom det var enda restaurangen man uppenbarligen kunde äta på i staden var alla bord upptagna. Jag frågade om vi fick dela med några killar. Det fick vi. Pizzan var en av de bättre vi ätit.
Mätta i magen tog vi sikte på nationalparken som egentligen var målet för dagen. Det var lite för sent, solen skulle snart gå ned, men en liten jogg kanske vi skulle hinna. Om vi inte hade kört fel. Fast vi såg apelsinträd med apelsiner. Med snö under. Apelsinträden var säkert lika förvånade som oss. Planen ändrades till att åtminstone köra dit och se om den var något att ha. Körde på GPS:en. Den lilla bilen fick kämpa uppför backarna i skogen. Tur att biluthyraren inte såg detta. Vi kom uppåt men när vi var framme fanns det liksom ingenting. En liten stenkyrka med igenmurad ingång. Det var allt. Men vi fick lite utsikt och på vägen ned tog det många kilometer innan vi lyckades finta bort en galen hund framför bilen som verkade trögare än en ren.
Kom till Alberobello när det hade mörknat. Vi hade bokat boende på Grand Hotel just av den anledningen att de hade gym och spa. Vi skulle träna och sedan njuta. Dessutom blev det som ni förstår ingen jogg i nationalparken. Klart det var stängt på måndagar. Såklart. Ställde till en liten scen. Då öppnade de gymmet i alla fall. Löpbandet hade mer att önska. Kändes som att man inte ens slapp halkan springandes på det. Avreagerade mig med ett snabbdistanspass och sedan skulle vi äta. I restaurangen kostade några sparrisar i kors flera hundra kronor så det fick bli bilen in till stan. I detta område, och i synnerhet i stadens centrum, finns så kallade trullihus. Små runda byggnader tillverkade av kalksten utan murbruk. Historien säger att kungen av Neapel ville beskatta alla hus på hans territorium. Lösningen. Bygga hus som man snabbt kunde montera ned och förvandla till en stenhög när den kungliga skatteinspektören närmade sig.
Plågade mig en timme på löpbandet innan frukosten. Framför spat vi aldrig fick använda. Längtade efter frukostbuffén. Självfallet hade den utgått just denna morgon. Inte ok. Absolut inte. Vi krävde refund och åkte in till stan för att äta. Gick inte så bra. Testade på fem hotell. Tillslut blev det croissant, baguette och kaffe på det lokala fiket plus att vi bunkrade mat på den lokala mataffären bredvid. Denna dag motade vi Olle i grind. Vi skulle inte behöva gå hungriga. Stärkta åkte vi vidare genom det trevliga landskapet. Trullihus, stenmurar och olivträd. Första stoppet blev i Martina Franca. Där skulle det finnas ett fantastiskt bageri med hundraåriga anor enligt uppgift. Vi gillar bröd. Vi hittade bageriet. Men så värst fantastiskt var det inte. En liten disk. Ganska litet utbud. I samma artikel skulle det finnas en lika fantastisk korvbutik med lång kö ut på gatan. Vi raderade artikeln och åkte istället vidare till Ostuni.
Från Ostini som ligger på en höjd såg vi havet. Havet på östra sidan av klacken. Vi åkte ned. Kom in i en slumrande turistby. Ett riktigt blåshål. Inget öppet. Vi såg en kille som såg ut at vänta på bättre tider. Men jag gillar det. Det är något speciellt med avfolkade platser. Fortsatte längs kusten och kom till en nationalpark. Där fick man inte köra bil. Gör lite ont i hjärtat när jag erkänner att vi körde bil just där. Grusvägen gick genom ett hav av vass på båda sidor och ned till något slags vakttorn vid stranden. Gissade på att det säkert skulle bli återvändsgränd men snart var vi ute på stora vägen igen. Såg ett fält där de odlade kronärtskockor. Det hade jag aldrig pallat innan. Pallade några.
På distansavstånd till Brindisi blev jag avsläppt vid vägen och sprang de sista 2 milen in till staden. Vilket pass det blev. Superhärligt att susa fram längs havet. Soligt men kallt och när jag kom fram låg borgen Svevo på andra sidan vattnet där solen speglade sig i eftermiddagssolen. Visiten i Brindisi blev kort. Fick ingen myskänsla. Hoppade in i bilen och körde vidare mot Lecce. Om vi stannade och åt någonstans. Vi räknade inte med att något skulle vara öppet. Vi hade bunkrat mat i bilen.
Som sagt. Södra Italien är stängt. Den slutsatsen kan vi dra. Men det öppnar framåt vårkanten igen. Trots detta hade vi en fin och spännande roadtrip i en bil där vi kunde hålla oss varma. De mest frekventa skyltarna vi såg hade texten in vendita. Till salu. Ja kom och köp. Verkar som de flesta städerna fruktar en kommande zoombiattack med tanke på de tomma gatorna. Investera här. Snart kommer turisterna. Då blir det sol och varmt igen. Vi kunde köpa ett trullihus till renoveringsobjekt för en och en halv miljon. En stenhög. Känns som en dålig affär. Vi lägger pengarna på god mat och vin istället. För ibland är restaurangerna i Lecce öppna. Och tanten i den lilla mysiga affären i gränden om hörnet där vi bor har alltid öppet. Hon gillar oss.
