Man blir ju sugen på att också springa när en stor del av klubbkompisarna är anmälda till ett lopp. Så var det i helgen och Strängnäs halvmara hade varit ett mål sedan länge för många. Sedan faktumet att Björn ville springa en halvmara – och inte är väl jag den som är däremot. Med andra ord var det han som hade första tjing på löpning utan vagn. I ett tidigt skede var min tanke att det får bli jag och Klara. Punkt. Hade ju ändå inte planerat in detta lopp i min träning. Kunde vara kul att se om vi kunde genomföra den snabbare än i Stockholm tidigare i september då vi sprang in på dryga 1:47.
Men så kom skorna i en låda på posten några dagar innan. Allt blev annorlunda.
De snabba skorna. Skor med karbon. Så himla spännande. Lika snabbt som jag packade upp dem lades en post ut på Instagram och Facebook. Ville någon möjligtvis hänga med Klara en stund på lördag. Fick jag napp, fick det bli race på riktigt. Ödet fick bestämma. Onsdag kväll. En kompis i klubben skulle inte springa. Men haka på till loppet. Klara skulle få hänga med honom. Nytt fokus.
Om man inte varit i Strängnäs tidigare vill man se lite mer av det än bansträckningen så vi tog bobilen och for dit dagen innan efter förskolehämtning. Vårfruberga klosterruin vid en vik i Mälaren någon mil utanför stan fick bli ett spontant mål. Det var mörkt när vi kom fram. Lagade middag. Förberedde Klara på att vi skulle ut och gå med ficklampor. Polstjärnan utbrister hon när vi tagit på oss kläderna och börjat gå ut i mörkret. Man ska inte underskatta vad ett barn lär sig av Greta Gris. Blev en spännande runda. Kollade på fiskar som simmade vid bryggorna. Klara ville absolut bada, men var inte lika sugen när hon känt på vattnet. Men plaska med en lång pinne var kul.
 |
 |
 |
På morgonen var det fyra minusgrader. Björn råkade ta sönder kaffepresson. Men vi hade sovit gott. Efter frukost rullade vi mot stan och Vasavallen. Funderingar över klädval. Men med en liten som kräver uppmärksamhet och planering får det bli lite som det blir med förberedelser. På något sätt lite skönt. Träffade vårt Tjalvegäng. Joggade till macken och köpte en korv till Klara. Några minuter till start. Verkade inte vara problematiskt att lämna Klara när vi gav oss av, först ett varv på den frostiga löparbanan, och sedan ut på landsbygden.
Tillbaka till skorna. Jag hade lite svårt att avgöra dess finess första milen då mina fötter var helt stelfrusna. Jag kände inte de främre delarna alls. Varför hade jag snörat på mig dem så tidigt och sedan ståt utomhus. Lätt att vara efterklok. Lite läskig känsla när jag sprang. Men det kunde bara bli bättre. Skulle bli bättre. Fokuserade på annat. Som att springa fort. Då blir man varm i hela kroppen. Hade som sagt inte detta lopp som något särskilt mål Tänkte att en tid runt 1:30 var rimlig men hade i bagaget att tröskelpassen den senaste tiden gått himla bra.
Och det rullade på. Jag kände att det var studs i skorna. Banan var 50/50 asfalt och slätt grus. Jag höll ett tempo som skulle ge god marginal och det kändes kontrollerat. Kanske, kanske kunde jag springa i mål nedåt 1:25. Känseln i fötterna återkom halvvägs in i loppet. De minus fyra graderna höll dock i sig. Fick en isskärva i vattnet på vätskekontrollen. Men jag sprang mig varm. Kände mig inte så trött i benen. Nog är det allt något med denna generations nya skor. Med sex kilometer kvar stod Klara och Magnus.
Där började innerstan. Pittoreska gamla hus vid vattnet. Fin strandpromenad. En kvarn. Ett ställe att åka tillbaka till en fin sommardag. Nu lite klämpigare. Svängar och så en lång backe uppför i slutet. Tappade en del. Vetskapen om att jag hade så god marginal till 1:30 var en faktor till att jag inte sprang ihjäl mig. Att jag låg fyra utan en kalkyl att hinna i kapp trots att jag såg trean. Det gjorde att farten blev måttlig. Ett varv på banan innan mål. Sprang in på 1:26:45. Wow. Min bästa tid sedan 2017.
Om jag var nöjd. Verkligen. Detta hade jag inte trott. Eller rättare sagt, jag hade inte trott att det skulle vara så lätt. Jag kan inte ge en rättvis analys av skorna då jag var så kall i början. Men det jag kan framhålla är att jag inte kände mig sliten, varken efter målgång, eller dagen efter. En skön insikt att det finns mer att ge. Hur underbart är inte det. Det tar jag med mig. Nyfiken på hur det kommer gå i Marrakech marathon den 28 januari. I dessa skor.
Hur gick det då för de andra? Jo det var en fröjd ska ni veta. Klara och Magnus hade klarat sig utmärkt och kom tillbaka från den strategiska hejaplatsen efter en stund. Björn som hade gjort sällskap av två klubbkompisar persade med fem minuter trots osynk i morgonens kaffeintag på grund av den krossade presson. Ett till pers och två nästbästa kunde också räknas in. Plus nöjda löpare i övrigt. Heja vilket gäng vi är och så kul det är att utmana sig tillsammans.
