Då har vi kommit till tredje delen i detta helgnöje fyllt av svenska lopp på trail i månadsskiftet november och december. Man vet inte riktigt som väntar. Det kan vara snö. Det kan vara varmt. Det kan vara kallt. I lördags var det nog förhållandevis rätt varmt. Dock regnade det lite och hade gjort det även dagarna innan. Slutsats. Det kommer bli lerigt. Men blåfruset. Nej inte riktigt. Fast hade nog röstat på snö och lite kallare, om inte annat för adventsmysets skull. Men sådant kan man skapa ändå. Häng med på en tur som blev lång. Längre än tänkt. För nu var det definitivt slut på mina tidigare veckors ultrafuskande. Detta lopp blev med bonus.
Starten av Blåfrusen går vid Domarudden norr om Stockholm. Jag brukar inte läsa på eller förbereda mig något särskilt inför lopp. Tänkte kvällen innan att man säkert tar sig dit kollektivt. Men icke. Att åka bara till Åkersberga skulle det ta 80 minuter. Sedan skulle jag ha flera kilometer kvar till starten. Hm. La ut en fråga på facebook som ledde till att den potentiella vinnaren i loppet, Daniel Nilsson, plockade upp mig vid Ropsten, där jag stod med mina saker i en grön plastpåse.
Klockan åtta när ungefär 60 st löpare gav sig iväg var det ändå relativt ljust utanför skogen. Men där inne skulle det ha varit praktiskt med pannlampa några minuter till innan solen hade gått upp på riktigt. Men det var som det var med den saken. Jag fick ta det lugnare över rötterna. Försökte att inte trampa i vattenpölarna. Som att det spelade någon roll. Jag skulle nog bli blöt ändå.
Vi hade 16 kilometer till den första kontrollen och terrängen var blandad. Hade även blandat sällskap längs vägen. Jag var återigen ute på ett väldigt socialt lopp skulle det visa sig. Vissa hade jag träffat på KUL-helgen, andra på NUTS, någon i Hammarby alpin marathon och somliga på andra ställen. Ja det var himla trevligt. Terrängen var inte jättesvår utan det svåra var att hitta rätt.
Man springer längs blå ledenoch läser man om den på Österåkers kommuns hemsida står det att den är lätt att följa, sträcker sig mellan Domarudden och Vaxholm, mäter 35 km och går genom fantastiskt kulturlandskap. Allt stämmer förutom det första. Eller det skulle kanske ha stämt om alla markägare var med på banan och tyckte blå leden var lika fantastisk som Österåkers kommun. Istället försöker somliga att få folk att inte hitta genom att ta bort de blå markeringarna. Men som tur var hade de ambitiösa arrangörerna varit ute och sprayat nya blå pluppar på sina ställen.
Men det gällde att vara uppmärksam. För social och inne i en konversation kunde man inte vara. Hade du tur var det någon bakom som hoade om något gick fel. Jag behövde ett par hoanden redan innan första kontrollen. I samhället Rybo luktade det pepparkaksbak. Man blev sugen. I ett dike låg en pumpa krossad mot en sten. Jag passerade en löpare som var lite skakis. Han hade precis ramlat och med nöd och näppe inte slagit huvudet i en stubbe. Usch. Den krossade pumpan flimrade förbi. Skogen är en farlig plats. På idrottsplatsen i Rybo behövde vi inte längta efter pepparkakor. Vi fick nästan allt man kan önska sig. Kakor, bullar, blåbärssoppa, kaffe, godis, gels, bars – you name it. Dessutom skumtomtar. Jag åt flera och tog några med mig i handen. Underskatta aldrig kraften i en skumtomte.
Snabbt iväg och 13 km till nästa fika. Nu vill jag minnas att jag sprang rätt ensam. In och ut genom skogen. Koncentration Frida. Leta efter blå markeringar. Det gick bra. Hittade rätt hela vägen. Regnade fortfarande lite men var rätt varmt ute. Kom till nästa station med ännu fler härliga funktionärer. Bara att passera dem gav en kick. Cola. Skumtomtar. Mot Vaxholm. Inte helt lätt att hitta. Startfältet hade vänt. Blev mött av löpare. Samma väg tillbaka. Daniel i täten. Andreas Falk passerade också. Tog sig tid att ge mig en kram. Stod sen lite förvirrad vid en lekpark och funderade på var jag skulle. Tur. Blev ikappsprungen. Fick sällskap ner till hamnen.
Sedan var det hemväg. Vid den tidpunkten skulle distansen om allt gick enligt samma väg bli 73 km. Inga problem att hitta tillbaka till kontrollen några hundra meter efter Bogesunds slott. Det uppfördes under 1640-talet på initiativ av Per Brahe den yngre och förutom av honom har det ägts av medlemmar av ätten Hamilton, von Rosen och von Lantingshausen von Höpken. Sitt nuvarande utseende som ett riddarslott med torn och gotiska fönster fick det på 1860-talet. Numera är det renoverat och står i begränsad omfattning öppet för allmänheten under sommarhalvåret i samband med visningar. En natt på slottet som går ut på att svenska kändisar får tillbringa en natt på slottet tillsammans med ett medium spelades dessutom in där.
Vägen tillbaka borde ju inte vara så svår. Samma skog, samma stigar. Men nej. Det blir en helt annan skog när man ser den från andra hållet. Men jag tog det i mitt tempo och hade det trevligt även om jag nu var rätt ensam på stigarna. När det var 17 km kvar hör jag pigga sten bakom mig. Det visar sig vara Isabella, en tjej som i början av loppet berättade att hon aldrig sprungit långt. I ultramått mätt alltså. Hon ser rackarns pigg ut och meddelar glatt att hon älskar stig. Oj då. Nu blev det ingen walk in the park längre. Fast vänta, jag var ju bara ute i skogen för att få ett härligt ultrapass. Och så bang. Tävlingshornen växte ut med rask fart. Så värst mycket raskare kanske inte just farten blev men jag kom i alla fall först till sista fikastoppet. Det blev ett snabbt sådant. Saffransbulle. Pannlampan på. Två muggar cola. Såklart några skumtomtar. Jag blev lite övertaggad. Så övertaggad att jag tog det säkra före det osäkra och brakade iväg en kilometer åt fel håll och blev nästan omsprungen igen. Men det var väg så jag höll ändå avståndet, fast ytterligare två avstickare åt fel håll hjälpte mig inte på traven. Men Isabella och hennes sällskap var snälla att ropa in mig på rätt kurs. Men nu blev det trail igen. Och det blev mörkt. Och det blev lerigt. Väldigt geggigt. Knäppte på pannlampan. Blå pluppar syns inte bra i mörker konstaterades. En kille som joggade någon egen runda sa att Isabella var precis bakom kröken. Den kröken blev bara längre och längre eftersom jag tog en himla massa extra krökar. Suck. Bestämde mig för att safa och springa rätt istället. Frågade på en bondgård vilket håll jag skulle springa åt. Kvinnan visste på råd och sa att alla de som var snabbare än mig hade sprungit nedåt hästhagen. Leran byggde på under skorna.
I ett bostadsområde dök min favoritkille Tommy upp. Han hade sprungit från start för att möta mig och själv få ihop ett litet pass som blev lite längre i tid än man kunde tro på vägen tillbaka. Han hade ingen pannlampa men hade köpt en liten ficklampa på macken. Vi körde på. Jag var så trött på lera. Så trött att jag skrek lite. Ok, jag skrek rätt mycket. Typ som Ronja Rövardotter. Så pass mycket att några sa att vi inte fick skrika så mycket för att de bodde där. Fast vi sprang ju där. Det sa vi inte. Utan bad om ursäkt istället. Vidare in i skogen. Nu kunde det inte vara långt kvar. Där det lyste marschaller och några funktionärer stod vid en eld var det en kilometer kvar. Man var ju sugen på att stanna till. Men vi fortsatte och såg snart ännu fler marschaller. I mål efter 76,5 km. Hade genomfört loppet med marginal. Och det hade faktiskt varit en njutbar dag. För jag gillar ju att springa långt. Att vara med på dessa trevliga event är bästa träningen och man får tävlingsrutin på köpet. Dessutom fika på vägen.
Åkte direkt till Norrköping. Beställde mat på vägen. Gick in på restaurangen för att hämta. Nummerlapp och pannlampa fortfarande på. Men jag var nog lite trött ändå. Hade beställt mat på en annan restaurang än den jag var på. Men personalen löste det och glad gick jag ut med min matpåse. Ett dagsverke var avverkat. 8 timmar och 40 minuter ute i skogen från soluppgång till efter solnedgång. Men var hade jag slarvat bort mina kläder. Det är fortfarande oklart var min kjol, gröna T-shirt och svarta kofta finns. Trodde de låg i den gröna plastpåsen. Sannolikt ligger de på en stugveranda i Domarudden.
